I botten av glaset ett hjärta - Jens Ganman

Carsten är alkoholist och lägger sina sista pengar på ett privat äldreboende där han planerar att tillbringa sina sista veckor med att supa ihjäl sig i bekväma omgivningar. Dock inser han snart att hans ex-fru Angela bor i rummet intill och han börjar längta efter att prata med henne och ställa saker till rätta. Det är dock ont om tid då de båda är över åttio och inte särskilt friska längre.

Boken växlar mellan Carstens och Angelas perspektiv, man får dels följa dem i nutiden och dels i tillbakablickar om vad som hände och hur det gick som det gick. Carsten hymlar inte med att han är alkoholist och ansvarig för att ha förstört det som fanns mellan dem, men man inser snart att han fortfarande skönmålar mycket för sig själv, för att behålla sin värdighet. Angela slits mellan ilska och irritation över hans själviskhet samt en kvarvarande kärlek och längtan efter den tid då de var tillsammans.

Trots ganska tunga ämnen och en hel del mänsklig tragik (och en hund som dör sorgligt) är boken rolig och lättläst. Ganman lyckas hålla en bra balans mellan att berätta vad som händer i nutid och låta huvudpersonerna tänka tillbaka på åren som gått. Det blir också en reflektion över ett Sverige som gått från välfärdens femtiotal via ett åttiotal då egenföretagare hyste ett glödande hat mot sossar och skatter till dagens samhälle där allt är ytlig konsumtion och alla har adhd. Jag kan inte säga att jag håller med om samhällsbeskrivningen, men den känns väldigt passande för boken i övrigt.

Det mest irriterande i boken är att Ganman inte lyckats ge Angela och Carsten olika röster. De är huvudperson i vartannat kapitel, men de är skrivna på samma sätt, med samma ord och uttryck så att man glömmer bort det mellan gångerna och blir förvirrad när det uppenbarligen helt plötsligt handlar om någon annan. Ett litet störningsmoment i början av varje kapitel, som drar ner en i övrigt bra bok.

Tack till Bookmark förlag för recex.