Bokmässa!!

Imorgon är det äntligen dags att ta flyget ner till Göteborg! Det blir min första bokmässa, och jag är enormt förväntansfull. Har inte gjort några särskilda planer, annat än att strosa runt och försöka hinna med så mycket som möjligt...

Det snyggaste bokomslag jag sett i mitt liv.

I helgen gjorde jag ett bokfynd på Sirius loppmarknad här i Uppsala. Den snyggaste bok jag sett!

Det är en Moby Dick utgiven 1955 på Rabén & Sjögren, och det fantastiska omslaget är gjort av Eric Palmquist ("pärmdekor" av Ove Birgersson, jag antar att det betyder att han gjort bokryggen?)

Jag vill ha detta som affisch också! Kunde bokstavligen inte sluta titta på boken på hela helgen...

Vad detta under av perfektion kostade? 

20 kronor.

Saknad

Karin Alvtegen är min favoritdeckarförfattare just nu. Jag har visserligen bara läst två av hennes böcker men de var väldigt bra båda två. Hon är fantastisk på att skildra människor, deras tankar och känslor.

Saknad handlar om hemlösa Sibylla. Det enda hon vill är att vara ifred och skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa sig ett eget litet hus. Hon är bra på att uppföra sig som om hon inte vore hemlös och på det sättet skaffa pengar, mat och husrum. En natt lyckas hon få rum på Grand hotel, men när hon vaknar på morgonen är hon misstänkt för mord. Hon lyckas hålla sig undan från polisen men fler mord inträffar och hon blir mer och mer trängd. Snart inser hon att det enda sättet för henne att undkomma är att själv avslöja mördaren.

Jag gillar mordgåtan, den är precis lagom skruvad. Jag ska se till att läsa hennes andra böcker också.

En man som heter Ove

En man som heter Ove tycker inte om tillståndet i världen. Ingen kan längre backa med släp eller göra en ordentlig kopp kaffe och gammal hederlig kunskap ersätts med datorer. I hans lugna radhusområde ersätts de gamla familjerna med nya. Särskilt hans nya grannar är otroligt irriterande och kommer alltid och avbryter honom alltid för att de behöver skjuts till sjukhuset eller lära sig köra bil.

En man som heter Ove är en av Fredrik Backmans två debutböcker. Backman har en väldigt rolig blogg och jag förväntade mig en väldigt rolig bok. Och ja, den är rolig, fylld med bisarra och dråpliga situationer. Men jag tycker att den är mer sorglig än rolig, fast sorglig på ett ganska roligt sätt. Jag trodde den skulle handla om en arg medelålders man som inte förstår sig på världen men den visade sig handla om hur man blir en man som heter Ove. En inte alltför lätt uppväxt övergår i ett vuxenliv som inte heller flyter på utan hinder. Backman beskriver Ove så att man både förstår honom, känner med honom och inser hur otroligt irriterande det skulle vara att vara granne med honom.

Framför allt är historien en av de vackraste kärlekshistorier jag läst på länge. Ibland undrar man hur vissa människor hittar varandra, varför de faller för varandra och varför de fortsätter att vara tillsammans trots att det verkar som om de inte har något gemensamt. Ove och hans fru är ett sådant par och det skildras fint vad de känner för varandra.

Det är en rörande, rolig och sorglig historia som jag verkligen kan rekommendera. Här kan man läsa vad Backman själv säger om boken.

Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh

Det är åttiotal när en familj kommer till Sverige från Iran.
Det är pappan, som ser det nya landet som den stora möjligheten. Här ska allt kunna hända, här finns friheten och framtiden. Allt är möjligt att få om man arbetar tillräckligt hårt för det.
Det är mamman, som ibland tvivlar på att det var rätt att fly. Kanske det hade varit bättre där man är hemma, kanske hade det varit värt att dö för sin övertygelse.
Det är flickan, hon som är Framtiden. Hon som ska uppfylla alla drömmar om den skinande framtiden. Hon som är svensk, så svensk man kan bli.

Åttiotalets skola i Fabriksorden där de bor har inte mycket att enbjuda. Flickan sätts i specialundervisning trots att hon redan kan svenska. Lärarna som avlöser varandra har alla samma sak att säga: det spelar ingen roll hur hårt du arbetar, du kan aldrig bli mer än såhär, alla har sin plats i samhället och din plats är här nere. En av dem refererar till och med till hennes utländska bakgrund som ett handikapp, något att lära sig leva med men som alltid med rätta kommer att begränsa henne. Flickan försöker att inte lyssna, hon måste kämpa, måste göra pappa stolt, måste bli bäst! Hon räknar pappans egenkonstruerade räkneuppgifter som ligger årskurser före hennes ålder, läser flera klassiker i veckan trots att hon knappt förstår vad de handlar om och tränar hårdast i handbollslaget. Det handlar hela tiden om att arbeta hårdare, lära mera, vara bättre. Man har en dröm, sen arbetar man hård, och sen får man det man drömt om. Det är pappans fasta övertygelse, och på väg mot drömmen finns ingen tid för vila.
   Familjen knakar i fogarna. Pappa, som oftast är den trygga famnen med honungsögon som ser så stolt på sin flicka kan när som helst förvandlas till Monstret som rasar okontrollerat. Flickan måste skydda både Mamman och Lillebror mot monstret, även om det sliter itu familjen.
   Med åren kommer tvivlen: finns det en väg bort från Fabriksorten? Hon passar ju inte in. Hon är uppväxt i Sverige, men i andras ögon är hon alltid den annorlunda, den som inte har någon plats högre upp, Trollet som inte kan förklä sig till Prinsessa. Hon söker sig in mot staden, till invandrargängen, "Blatteland",  och deras gemenskap. Ett nytt liv, ett liv där man kan festa varje helg klädd i kort och glittrigt med vänner som har det gemensamt att de inte är svennar, där man slipper vara annorlunda. Eller gör man? Flickan läser fortfarande läxböcker i väntan på nattbussen, talar för fin svenska, passar fortfarande inte in hur hon än omformar sig.
   Allt hårt arbete hon lagt ner, till slut leder det iallfall till Drömmen. Pappans dröm, själv verkar hon inte veta vad hon vill mer än att hon vill bli bäst, ha det bästa, komma upp, göra pappan nöjd. Drömmen blir till Elitskolan, där de bästa av de bästa fortsätter kämpa, tävla, klösa sig till toppen. Hon har lyckats, hon är på plats, men vem är hon nu? Blev det nåt kvar av henne mer än ett stelt leende?
   Det är en klassresa, en berättelse om att sträva uppåt utan att veta om det finns något uppåt för en att nå eller vad man ska göra när man kommit dit. Flickan vet bara att hon alltid måste kämpa hårdare, ta i mer, visa att hon kan, övertyga om att hon hör hemma.

  
Det är en jobbig bok att läsa, nästan fysiskt utmattande. All stress, alla extremt höga ambitioner och så frustrationen över fördomar och strukturer som hindrar och trycker ner. Ändå tyckte jag om att läsa den, den har ett bra tempo och fina karaktärer. En sak jag inte är så förtjust i är att vissa platser och personer inte har fått några riktiga namn. Att flickan, mamman och pappan inte namnges känns inte så märkligt, men att barndomsbästisen kallas Allra käraste syster blir lite krystat och att Fabriksorten inte preciseras mer än så gör att en del dialoger blir lite stappliga och konstgjorda. Bortsett från det är språket fint och jag dras verkligen in i historien. Boken klassas i baksidetexten som "prestationsjunkiens berättelse ur ett invandrarperspektiv", men det känns alldeles för smalt för att beskriva den. Historien rymmer så mycket mer, framförallt en skildring av ett klassamhälle där man ibland måste välja sida, anpassa sig, klättra vidare utan att se tillbaka.

Tävlingstips!

Boklysten har just nu en tävling där man kan vinna Fifty shades of Grey, och uppföljarna Fifty shades darker och Fifty shades freed. Det börjar kännas som att man är den enda bokbloggaren som inte har läst dem än, så det vore verkligen ett roligt pris att kamma hem!

Delta i tävlingen här.

Nytt i brevlådan idag också!

 

Idag kom boken jag vann i hos Unga böcker i ett jättefint paket!

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, av Ransom Riggs. En väldigt snygg bok!

(Ja det är lånekatten man skymtar där bakom som två suddiga, pinniga ben. Hon är också sannerligen ett besynnerligt barn).

Inlåsta - Emma Donoghue

"Lyssna nu då. Det vi ser på teve är... det är bilder på verkliga saker". 

Det är det konstigaste jag nånsin hört. 

Mamma sätter handen för munnen.

"Så Dora är verklig på riktigt?"

Hon tar bort handen. "Nej, förlåt. Många saker på teve är påhittade bilder - Dora är till exempel bara en teckning - men de andra människorna, de med ansikten som ser ut som du och jag, de är verkliga."

"Verkliga människor?"

Honb nickar "Och platserna är också verkliga, som bondgårdar och skogar och flygplan och städer..."

"Nää." Varför luras hon med mig? "Var skulle de få plats?"

"Där ute" säger Mamma. "Utanför". Hon knycker bakåt med huvudet. 

"Utanför sängväggen?" Jag stirrar på den.

"Utanför Rummet".

Jack och Mamma bor i Rummet. Rummet är ungefär tio kvadratmeter stort, och där finns hela Jacks värld och allt han behöver. Där finns teven, och Mattan och Sängen och Äggormen de byggt av äggskal. Det finns ett litet kök och ett badrum med badkar. Det finns ett takfönster, och genom det kan man se Guds ansikte lysa ibland. Dörren finns också, men den går bara att öppna om man vet den hemliga koden, och det gör inte Jack och hans mamma. Det är det bara Svarte Man som gör, och han är inte snäll.

   Jack har levt hela sitt liv i Rummet och nu när han är fem år försöker hans mamma förklara för honom att det finns en värld där utanför. Hon har själv levt i den, ända tills Svarte Man stal henne på en parkeringsplats utanför ett college och stängde in henne i rummet. Jack kan inte och vill inte förstå. Rummet är världen, och världen är inte dålig. Hur kan det finnas ett Utanför, och hur kan det vara möjligt att det finns andra människor? Mamman längtar ut, men rummet är tätt och ingen kan höra när de skriker. 

   Vi ser hela berättelsen genom femåringens ögon, en intelligent femåring som växer upp under extrema omständigheter. Det är sorgligt, men det är också fint att läsa om hur mamman skapar ett helt liv med mycket små resurser, och det är spännande utan att vara en thriller. Det var extremt svårt att sluta läsa, helst hade jag velat sträckläsa hela boken på en gång men sånt har man ju sällan tid med. Högt betyg till Inlåsta m a o!

(Katten på bilden är lånad, och var bara instängd en liten stund igår i sin transportbur).

Ytterligare en bokbloggare läser En dag

Ja, jag föll för grupptrycket. Jag läste också David Nicholls En dag.

Emma och Dexter träffas när de är unga studenter. Emma blir förälskad, Dexter är mer av en fri själ som vill slampa runt. De blir inte ihop, men på något sätt blir de vänner, snart till och med bästa vänner. I boken får vi lära känna dem och deras liv från det första mötet och tjugo år framåt, genom ett årligt nerslag. Varje femtonde juli skildras, och genom de bådas tankar och känslor just den dagen får man veta mer eller mindre ingående vad som hänt under resten av året.
   Bäst är skildringen av Dexter. Hans vilsenhet, sökande, knarkande och tafatta försök till karriär och relationer är, kanske just för att han är så irriterande självcentrerad och barnslig, trovärdig. Det händer mycket i hans liv, han får kämpa för att bli någon han kan stå ut med. Emma däremot var tråkig. I stort sett det enda hon gör som inte är genompräktigt är att inleda en relation med en gift man. Författaren verkar ha förälskat sig så mycket mer i den vilda, galna Dexter och låter Emma vara en grå fond mot vilken han riktigt får freaka ur och synas. Tyvärr är Emma så pass tråkig och Dexter så pass irriterande oresonabel att jag ganska snabbt tappar intresset för huruvida de ska säga upp kontakten, fortsätta vara vänner eller bli tillsammans, och det är just den frågan som driver hela handlingen. Boken blir lite menlös när man inte sitter och hoppas på att de ska få till en romans.
   Formen, att bara skildra en dag varje år, fungerar oväntat bra. Det känns inte som om man går miste om någon viktig information om vad karaktärerna har haft för sig sedan sist, och handlingen kan snabbt hoppa framåt eftersom inte allt måste skildras ingående.
   En dag är en sån där bok som jag kommer prata om som en "bok som alla sa var fantastisk men som jag tyckte var ganska dålig". Den var absolut inte så dålig att jag ångrar att jag läste den, men den var lite småtråkig och alldeles för lång. 

Nytt i brevlådan...

Jag har nästan läst ut boken jag håller på med, och då smyger sig ju de där tankarna på NÄSTA bok på. Vilken ska det bli? Har jag någon hemma som jag är sugen på att läsa? Kanske nån från biblioteket?
Men så kom jag hem och hittade de här två nya kompisarna i brevlådan!

(Frågan kvarstår ju i och för sig... vilken av dessa två ska jag börja med??)

En riktigt klassisk klassiker

Köpte denna snygga utgåva av Iliaden förra sommaren och nu har jag även läst den. Den är från 1946, så språket är gammaldags. Jag tycker att det passar när man läser en gammal bok, men det hade nog gått lättare att läsa den i en nyöversättning.

Det som slog mig var hur spännande den ändå är. Trots att det mest är folk som slår ihjäl varandra och man vet hur det går. En del klassiker undrar man varför de fått sin status, men jag förstår varför den här historien levt kvar så länge. Jag blev dock lite överraskad av hur blodig den är och hur mycket inälvor som skvätter åt olika håll. Om man gör en bokstavlig filmtolkning blir det definitivt gore.

Det finns en intressant skillnad i berättarteknik mot dagens böcker och filmer. Iliaden jobbar mycket med upprepningar, vilket underlättar när man ska recitera ur minnet. Till exempel vill Zeus att Agamemnon ska förmedla ett budskap till grekerna. Han berättar då för Hermes hur denne ska ta sig in i Agamemnons dröm och berätta vad Zeus vill ha sagt. Sedan tar sig Hermes in i drömmen och upprepar Zeus ord, varpå Agamemnon vaknar, samlar grekerna och upprepar allt ordagrant. Så skulle man inte lägga upp det idag.

Men det mest intressanta med Iliaden är ändå hur den framställer både greker och trojaner som likvärdiga i mänsklighet och mod. Grekerna må vara protagonister, men trojanen Hektor framställs som minst lika bra. Jag har alltid hållit på trojanerna, vilket är jobbigt när man vet att de kommer förlora. Men det är ju tämligen överdrivet att dra ut i krig och bränna ner en stad för att ens fru har stuckit med en annan man.

Kom ihåg att rösta!

Nu är det dags att rösta i Forma Books Blog Awards!
Sveriges bästa bokblogg och Sveriges bästa barn- och ungdomsbokblogg ska koras, och man kan rösta fram tills den 14 september.

Här är finalisterna i kategorin bästa bokblogg:
Stringhyllan
Liten men naggande god, med blick för litteratur som flyter utanför Allfarvägarna. Uppvisar stor självständighet, integritet och ett genomborrande förhållningssätt. Stringhyllan ser.
Enligt O
Driven och ambitiös, med så täta inlägg att läsaren måste uppdatera sig flera gånger per dag. Kärleken till litteraturen svämmar över och drar dig med sig i svallvågorna. Oemotståndlig för den som vill vara mitt i samtalet.
Fiktiviteter
Smart, bred och generös, med massor av länkar till egna bokbloggfavoriter. Beundransvärt läsvärd och dessutom behagligt vilsam för ögat. Här träder man in på bokspa. Alldeles gratis.

...och bästa barn- och ungdomsbokblogg:

Bokunge
En blogg som älskar de små och vill ge dem det bästa. Nyanserad blogg som inte fastnat i gullighetsfällan, även om det visuella intrycket har hög mysfaktor!
Tonårsboken
Äntligen en blogg där litteraturen inte tar några omvägar. Med hög fart förflyttar sig boktipsen mellan läsarna, inte mellan förmedlarna. Av tonåringar, för tonåringar, i tiden!
Unga böcker
Seriöst och initierat om böcker för unga vuxna. Det finns massor av sådana böcker, och nu finns också en blogg som kan sålla agnarna från vetet. Vi förutspår ett bloggliv i rampljuset.

Ursäkta att man... inte fastnade för den här boken.

Efter att lite lagom motvilligt ha tagit mig igenom en Strindbergsk novellsamling kändes det som om det var dags för en lättsam ungdomsbok som konstrast. Det blev Ursäkta att man vill bli lite älskad, av Johanna Thydell.
   Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Handlingen går i korthet ut på att en tonårstjej är osäker på sig själv, velar runt förvirrad av kärleken och råkar ut för missförstånd och orättvisa från vänner. Den är absolut inte dålig, men jag har nog läst för många liknande böcker för att engagera mig riktigt i den. Det känns som om jag har läst den här boken många gånger förut, det händer inget unikt eller överraskande i den och jag blir inte särskilt engagerad i hur det ska gå. Så är jag i och för sig alldeles för gammal för att vara i närheten av målgrupp också, så det är väl helt i sin ordning. (För övrigt tyckte jag mycket om Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna, så om hon skriver fler böcker kommer jag absolut göra ett nytt försök!)

Helena (Starcrossed) - ska man ge upp eller läsa ut?

Jag började läsa Josephine Angelinis bok Helena i helgen, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska lägga ner projektet eller om jag ska tro att den blir bättre. Alla som kommenterat den på boktipset.se verkar tycka att den är jättejättebra, men jag har hittills (ungefär 100 sidor in) bara blivit irriterad. Handlingen låter som något som jag brukar gilla: high school-miljö och övernaturliga inslag, men det känns på något sätt som om något fattas. Nån som har läst den och kan ge ett råd här? Blir den bättre/annorlunda efter ett tag?  Läsa ut eller lägga ner?

Utmaning - Anna

Klart jag hakar på och berättar 8 fakta om mig själv. Om jag kommer på så många. Har gått från semester till att börja på nytt jobb, så huvudet är en smula förvirrat. En bra sak dock: mitt nya jobb ligger två dörrar från ett bibliotek :) Jag ser många spännande böcker i min framtid. Och ni fick ett nionde faktum, alldeles gratis.

1) Jag har för närvarande elva lästa böcker i en hög. Jag ska skriva om dem, snart...

2) Vi köpte katt nr två till 40% pga hans namn.

3) Jag hatar skräckfilmer och har inte överdrivet mycket till övers för skräckböcker heller.

4) Jag har spelat rugby i ca fem år, dock inte nu längre.

5) Jag kan inte ge bort böcker, även om jag inte tyckte om dem. Och jag skulle aldrig slänga en bok. Bokhyllorna börjar alltså bli ganska fulla.

6) Jag har fyllt balkongen med så många krukor att det knappt går att sitta där längre.

7) Jag har aldrig förstått mig på frågan "vilken är din favorit(-bok, -film, -färg ect)". Hur ska man kunna välja en?

8) Det roligaste på min möhippa var när jag fick köra gokart.

Läsrapport, sommar

Juli och Augusti blev det inte så jättemycket läst. Man har ju så mycket annat man ska hinna med när man är ledig...

# Avig Maria - Mia Skäringer
# För Lydia - Gun-Britt Sandström
# This charming man - Marian Keyes
# Berg har inga rötter - Manne Fagerlind
# Someone like you - Sarah Dessen
# En tid för mirakel - Karen Thompson Walker
# Nattvakt - Kit Whitfield
# Med gud på vår sida - Micke Evhammar
# Devil's staircase - Helen Fitzgerald
# Inte närmare än så - Jenny Tedjeza
# Döden på en blek häst - Amanda Hellberg
# Skärkarlsliv - August Strindberg
# Det stora avslöjandet - Jan Guillou
# Ursäkta att man vill bli lite älskad - Johanna Thydell