Uppiggande läsning

Renoveringen av vår balkong gjorde att vi inte kunde använda den på hela sommaren, byggbranschen går för högtryck vilket innebär massor med jobbstress och nu börjar kylan och mörkret sänka sig. Saker är helt enkelt inte så bra som de skulle kunna vara. Då drog jag ut en Rockybok från bokhyllan och blev lite gladare. Det är ju tråkigt för Kellerman att han är som roligast när han är singel och deppig, men det är kul att skratta högt åt det man läser. Och så insåg jag att det har kommit fler än de vi har, så nu blir det till att fylla på önskelistan.

Mörk ängel

Det är alltid lite jobbigt när man börjar läsa en ny YA-fantasy; är detta den första boken i en serie eller kommer den faktiskt ha ett slut? Mörk ängel av Laini Taylor visade sig både vara första boken i en serie och ha ett ordentligt slut, så det var ju trevligt. Jag skulle kunna tänka mig att läsa fler böcker i serien, men det känns inte nödvändigt och jag kommer knappast att leta efter dem.

Boken börjar i Prag, där 17-åriga Karou pluggar konst och går hemliga ärenden åt önskemånglaren. Prag känns som gjort för att vara bakgrund åt en sån här historia, men trots att författaren försöker skapa en mystisk känsla lyfter det aldrig riktigt. Karaktärerna, och framförallt huvudpersonen, känns som något man skriver när man är 16: jättesnygga, mystiska, talar massor av språk; men de blir heller aldrig riktigt intressanta. Och när det börjar handla om den andra världen blir det hela lite plattare, trots att den känns välgenomtänkt. Boken är spännande och har potential, men den är tyvärr inte särskilt bra.

Galgbacken

Trettonåriga Lykkes släkt har samlats för midsommarfest, men hon känner inte alls för att vara med. Istället går hon ensam iväg i midsommarkvällen, och får se något som inte kan vara verkligt: en galge reser sig högst uppe på en kulle för att genast försvinna igen utan spår. Hon råkar också ut för en spöklik flicka, ett borttappat armband och mystiska inskriptioner och natten blir lång.

Kanske är boken spännande för sin rätta målgrupp (ca 10 år?) men för mig var den mest lite tjatig och det känns väl ihoptryckt att alla händelser ska klämmas in under en enda natt. Jag hade nog tyckt att den var spännande när jag var tio, men den är inte speciellt unik i sin genre.

Näckens döttrar

Näckens döttrar - Frida Arwen Rosesund

Johanna och Georg bor i ett torp i skogen med sina två döttrar Mary och Vera. Georg har allt mer börjat känna att något inte är som det ska med Mary, men ingen annan tycks se något märkligt med flickan. När han får allt svårare att sova om nätterna börjar han vandra runt i bygden, och på en sån tur möter han en ung kvinna, Rakel, som hålls undangömd av sin mor. Enligt modern är Rakel för ful för att vistas bland folk, och själv har hon aldrig sett sin spegelbild. För Georg betyder det första mötet inget särskilt, men Rakel blir helt besatt av Goerg. Hon vet att hon måste få vara med honom, till vilket pris som helst.
   Samtidigt händer det konstiga saker i prästgården, dit prästen nyligen återvänt efter en tid på mentalsjukhus. Han planerar bröllop, men det verkar som att alla inte är välvilligt inställda till hans blivande brud.
   Det finns en obehaglig stämning i Näckens döttrar och författaren lyckas verkligen behålla en spänning och mystik hela vägen. Vinkeln på gammal folktro känns ny och bitvis blir det riktigt skrämmande.
 

Berövad

Berövad - Liz Coley

Angie försvinner spårlöst som trettonåring, och en dag tre år senare står hon plötsligt utanför familjens dörr igen. Det sista hon minns är att hon befann sig på ett scoutläger i skogen med sina bästa vänner - allt som hänt sedan dess är en gåta. Men hjälp av en psykolog börjar hon försöka minnas vad som hänt, men det visar sig att traumat orsakat multipla personligheter. Dessa personligheter är inte så lätta att kommunicera med, och de gör allt för att skydda sina hemligheter.

Ja, här har vi en sån där ungdomsroman som säkert hade varit spännande om jag varit fjorton år. Nu tycker jag att den är för orealistisk så det blir inte särskilt högt betyg tyvärr.

Björnstad - allt för högtravande

Björnstad av Fredrik Backman skiljer sig från hans tidigare böcker genom att vara betydligt mörkare i tonen, och dessutom utan humorinslagen. Låter bra, tycker jag som lätt retar mig på böcker där författaren tar i från tårna för att skriva "kul".

Först av allt måste vi prata om det orimliga ortsnamnet Björnstad. Jag kommer inte riktigt över att de är väldigt konstigt. Det FINNS liksom inga orter i Sverige som namngetts på det sättet. (I min ena bokklubb ratades faktiskt Björnstad när den kom upp som förslag på bok att läsa, eftersom en av deltagarna är forskare med ortsnamn som specialitet. Hon vägrade läsa den, med hänvisning till hon inte skulle kunna sluta tänka "det är ORIMLIGT"! med Kirsti Tomita-röst. Ok det där sista var min tolkning, men det är sant att hon sa att hon skulle irritera sig för mycket. 

Ok, då går vi vidare.

I Björnstad är ishockey allt. Alltså verkligen allt. Hit flyttar Peter, ett före detta hockeyproffs, för att träna ortens hjältar och framtidshopp: pojkarna i juniorlaget. Om de blir framgångsrika kanske ett framtida hockeygymnasium förläggs till stan, och det kanske sätter Björnstad på kartan och blåser liv i en avsomnande bygd. Många recensenter har skrivit om att de inte alls är intresserade av hockey, men att det verkligen inte stör läsupplevelsen eftersom det handlar om passionen, kärleken och uppoffringarna och att man då bortser från att det är tråkigt att läsa om sport. Jag håller inte riktigt med, jag tyckte att det var alldeles för mycket idrott och att den eventuella behållningen av temat var att det var intressant som symbol för gruppdynamik som nästan gränsar till psykos. Det är läskigt med en småstad full av människor som är så engagerade i vad ett gäng sjuttonåringar håller på med!

   Peters dotter Mira verkar vara den enda i stan som är ointresserad av hockey, men hon är desto mer intresserad av lagets stjärnspelare. När hon råkar riktigt illa ut sätts allt på spel för Björnstad, och folk tvingas fråga sig hur mycket en idrott egentligen betyder och var lojaliteter bör ligga. 

Boken är inte dålig, det finns många fint skildrade personer att engagera sig i och man kan skumläsa lite när det åks skridsko i för långa passager, men tyvärr blir jag väldigt trött på Backmans stil. Det är så dramatiskt! Hela, hela tiden är det dramatiskt. Texten är överlastad av ödesmättade och högtravande meningar som på ett allt för övertydligt sätt vill manipulera fram känslor. Jag blir trött bara av att tänka på det, och det är det som gör att jag inte har läst uppföljaren ännu trots att jag faktiskt undrar lite över hur det ska gå med själva berättelsen.  

Kort, mysig och somrig

I somras behövde jag en bra ljudbok att lyssna på samtidigt som jag sydde ett par linnebyxor. Kriterierna var:

• mysig
• kräver inte för mycket koncentration
• somrig
• ganska kort

Jag hittade Tove Janssons Farlig midsommar på Storytel och det var precis vad jag var sugen på. Jag har faktiskt aldrig läst den själv, men när jag var liten gick den flera gånger som barnprogram på tv. (Ni vet, den där gamla 70-80-tals modellen av barnprogram där en röst läste en bok till långsamt växlande stillbilder. Barn hade mer tålamod förr). Den prickade alltså in bonuskriteriet Nostalgi också, inte illa.

Versionen som jag lyssnade på var inläst av Mark Levengood, och hans röst passade inte helt oväntat perfekt till att läsa mumintrollen. (Kanske svenskar iofs går med att i stort sett vilken finlandssvensk röst som helst är "perfekt till mumintrollen?)

Filmen var bättre än boken

Jag och Earl och tjejen som dör - Jesse Andrews

Jag såg filmen Jag och Earl och tjejen som dör för ungefär ett år sen, och tyckte att den var ganska bra. Det verkar dock som att manusförfattaren har slipat lite på karaktärerna, för där de i filmen hade en viss karisma och till och med kemi mellan sig var de i boken intetsägande, otrevliga och det kändes obegripligt varför de umgicks över huvud taget. Boken är oväntat seg för att vara så pass kort och luftigt skriven, förmodligen känns det så för att jag inte får någon som helst förståelse för huvudpersonen Greg som är riktigt, riktigt tråkig och helt utan drivkraft. Nästan helt utan känslor också. Den här boken lämnar inga som helst bestående intryck efter sig.

Att dissa en klassiker

Ibland känner man ju att man måste peta in en klassiker bland alla YA-romaner med paranormal tema för att känna sig lite seriös, och då kanske det egentligen är lite fusk att välja en bok som innehåller en spökande general. Men, det var ändå precis vad jag gjorde, för jag har alltid tänkt att jag nån gång måste läsa Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf.
Det bästa med boken är att den är väldigt kort. Utöver det får jag säga att det inte fanns något jag gillade. Den påminner mig väldigt mycket om Gösta Berlings saga i stilen - det är konstiga tidshopp, myter och legender som inte mynnar ut i någon poäng och tråkiga karaktärer. Jag var glad när den äntligen var slut och det lär dröja innan jag läser Lagerlöf igen.

Den mörkaste delen av skogen

Den mörkaste delen av skogen - Holly Black

Hazel och hennes bror Ben har växt upp i småstaden Fairfold, en konstig plats där älvor och människor mycket väl känner till varandras existens och för det mesta lyckas att inte reta varandra.  Alla vet dock att älvorna är farliga, det är bara turister som är vårdslösa och utsätter sig för risker i Fairfold. 
Stadens ungdomar samlas ofta i en glänta i skogen, där det så länge någon kan minnas har stått en kista av glas. I kistan vilar en älvprins, en vacker pojke som både Hazel och Ben varit förälskade i sen barnsben. Vad händer om han vaknar en dag?

Vad ska jag säga, den här boken var ok men inte särskilt mycket mer än så. Lite för rörig, lite platta karaktärer, oinspirerade kärlekshistorier och faktiskt lite för mycket magi. 

Som stjärnor faller

Som stjärnor faller av Lin Hallberg var en ungdomsbok som jag faktiskt kände mig för gammal för att läsa, det brukar jag sällan ha problem med.
Tess och hennes mamma flyttar från storstan till en ärvd stuga på landet, och Tess är måttligt entusiastisk över det. Hon saknar sin bästa vän Liv och hon har svårt att få vänner i sin nya skola. När hon träffar Tom och hans häst Stjärna blir livet i skogen mer uthärdligt, och Tom får henne att lova att hon ska lära sig att rida så att hon kan hjälpa honom att ta hand om Stjärna. Tess är inte intresserad av hästar egentligen, men hon blir allt mer intresserad av Tom. Det är väl en gullig berättelse, men jag twisten i historien var väldigt lätt att förutse och boken lämnar inga starka minnen efter sig. Jag var nog som sagt för gammal.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

I Svetlana Alekijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte ger ett nytt perspektiv på andra världskriget. Här får äntligen kvinnorna som stridit en upprättelse och en röst. Aleksijevitj har sökt upp och intervjuat mängder av kvinnor från det forna Sovjet och lyssnat på deras berättelser, historier som de hållit tyst om i mer än fyrtio år. Det är stor spridning på deras krigsinsatser. De var sjukvårdare, piloter, prickskyttar, soldater. De lämnade sina föräldrar för kriget, de gifte sig i skyttegravar i klänningar sydda av fallskärmar. De räddade kamrater, de dödade fienden. Ment till skillnad från männen betraktades de aldrig som hjältar efter kriget och deras historier har därför aldrig blivit hörda.
Historierna från de olika kvinnorna är olika långa, men de är alla drabbande i sin osentimentala saklighet. Otroligt intressant!

PAX, VItormen

Vitormen är den åttonde delen i PAX-serien, och den bränner på i samma rasande tempo som sina föregångare. Den här gången kommer Alrik och Viggo närmare svarthäxan än vad som är trevligt samtidigt som Iris blir tillfångatagen. Boken håller samma kvalitet som resten av serien, och jag kan verkligen tänka mig att det hade varit en av mina absoluta favoritbokserier om jag varit elva år.

Glöm inte att låsa

Jag skulle inte ha valt att läsa Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes själv, men när min bokcirkel valde den som månadens bok plockade jag såklart upp den.

Här får vi följa Catherine, en ung kvinna som blir ihop med en snygg, karismatisk man som visar sig ha ett starkt behov av att kontrollera allt hon gör. Hennes vänner tycker att han är underbar, och inte ens när hon själv börjar se att han är farlig får hon något gehör från sin omgivning.
   Flera år senare är hon äntligen fri, men har till följd av sina upplevelser utvecklat en stark OCD som gör att hon hela tiden kontrollerar saker i hemmet. Det tar flera timmar varje dag och gör det omöjligt att leva ett normalt liv, men hennes nya granne som är psykolog försöker hjälpa henne att hantera sina tvångstankar. Catherine börjar dock tro att något inte är som det ska i hennes lägenhet...

Det här är en bok som det känns som jag har läst femtio gånger redan. Jag läste Sova med fienden när jag var runt fjorton år, och det här var som en väldigt blek kopia. Den är otroligt lång, jag får ingen relation till karaktärerna och jag blir rent provocerad av vissa delar. Ja, jag förstår att en sociopat till misshandlande man ofta manipulerar människor runt sin respektive och att hon är den enda som förstår hur han verkligen är, men scenen där Catherines berättar för sin bästa vän att hon är rädd för sin hotfulla pojkvän och vill göra slut och kompisen GRÅTER och får henne att lova att inte göra det eftersom han är så härlig... det är inte trovärdigt. Det är dumt. Det var en helt onödig bok, det finns redan trehundra thrillers med exakt samma tema och i stort sett samma storyline.

Burn for burn

Burn for burn, Fire with fire och Ashes to ashes av Jenny Han oc Siobhan Vivian


Mary flyttar från stan ut till sin enstöring till moster på Jar island. Hon har ett trauma i bagaget, och känner sig äntligen redo att återvända till huset hon växte upp i för att straffa pojken som sårade henne för länge sedan. Hon har svårt för att få vänner, men när hon träffar Kat och Lillia upptäcker de tre att de har en viktig sak gemensamt: de är väldigt sugna på hämnd. Kat blir mobbad av sin fd bästis som vänt hela skolan emot henne, och Lillia är rasande på killen som utnyttjat hennes lillasyster. De bestämmer sig för att slå sig ihop och hjälpa varandra.

Någonstans halvvägs in i storyn går den från att vara en ganska vanlig YA-roman om skola, killar och tjafs till.. nånting ganska märkligt. Jag ska inte spoila, men det spårar så att säga UR och inte på ett direkt dåligt sätt. Det var kul att bli lite överraskad (även om jag fattade vissa saker långt innan huvudpersonerna såg vad som pågick). Böckerna har en känsla av tv-serien Pretty little liars, om inte annat för att man irriterar sig på ungefär alla karaktärer men ändå vill fortsätta och se hur det går.

Samisk magi

Middagsmörker och Gryningsstjärna - Charlotte Cederlund

Aili är sexton år när hennes pappa dör i cancer. Hennes mamma dog redan när hon föddes, och pappan har aldrig velat att hon ska ha någon kontakt med moderns samiska släkt. Nu blir Aili ändå tvungen att lära känna dem: hon måste flytta till sin morfar som bor i en avsides belägen sameby. Morfadern är inte särskilt entusiastisk över att Aili flyttar in, och hon känner sig väldigt obekväm i den främmande miljön. Hon känner sig inte alls som en same, men när mystiska saker som tycks vara kopplade till gammal samisk magi sker i byn tvingas hon hantera sitt blodsarv vare sig hon vill eller inte.

För mig var de här böckerna ok, men inte så mycket mer. Jag tycker att Aili är en lite platt karaktär som man inte riktigt kommer under skinnet på. De magiska inslagen faller mig av någon anledning inte riktigt i smaken, jag brukar ändå gilla magiinslag i romaner. Här känner jag mest att jag hellre skulle velat läsa om AIlis anpassning till det vardagliga livet i samebyn, och hur hon lär känna folkets seder och språk.

Helgfrågan

Jag tror det här blir första gången som Boklandskap hakar på Helgfrågan från Lottens bokblogg. Bättre sent än aldrig!

Denna vecka är frågan Hur sorterar du böckerna i din bokhylla? Bonusfråga: Hur ser din bokhylla ut nu?

Vi har tre bokhyllor. De två huvudbokhyllorna är platsbygda (av oss själva) och finns i det vi kallar biblioteket. 

I den raka hyllan har jag och min man två hylldelar var där vi mestadels förvarar skönlitteratur. Den sorteras strikt efter författarens efternamn, oberoende av genre. I min hylla finns även en sektion med seriealbum (också sorterade på efternamn), och längst ner där hyllplanet är lite högre har vi en lång rad facklitteratur - mestadels i ämnena konst, kultur och sjöfart. 

Den runda hyllan innehåller facklitteratur, varav en ganska stor del kurslitteratur. Här har vi försökt sortera efter ämnen, men det är lite svårt att få någon tydlig struktur tycker jag. Poesi har iallafall en egen sektion, liksom trädgård, arkitektur, genus, språk, historia och biografier. Mitt i alltihop står Strindbergs samlade verk (de gröna där i mitten).

I tv-rummet har vi vår tredje hylla, som är halvhög, svart och full av kokböcker och en hel del allmän röra - så den gör sig för tillfället inte jättebra på bild. 

The lie tree

Jag hade läst mycket gott om Frances Hardinges The lie tree på Goodreads.com, men jag blev tyvärr väldigt besviken. Faktum är att det var riktigt trögt att ens ta sig igenom boken.

Handlingen kretsar kring den väluppfostrade, stillsamma Faith som tillsammans med sin familj flyttar till en avlägsen ö. De har mer eller mindre jagats bort efter att hennes far, den hängivna vetenskapsmannen, varit iblandad i något slags skandal. Faith drömmer om att också hon få ägna sig åt vetenskapen. Hon har oändligt många frågor och funderingar och är beredd att arbeta hårt. Tyvärr ser samhället en vetenskapskvinna som en omöjlighet och det enda Faith kan förvänta sig av livet är att bli gift. Kort efter att familjen anländer till sitt nya hem dör fadern i vad som enligt Faith verkar vara ett mord, men enligt byborna är ett självmord. Hon bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen hände, och när hon söker igenom faderns anteckningar och tillhörigheter hittar hon en märklig planta. Det är ett träd som han har skaffat på en av sina insamlingsresor, och det har sannerligen märkliga egenskaper. Det är inte bara det att trädet endast kan leva i totalt mörker, det konstigaste är att om man matar det med lögner avslöjar det dolda sanningar...

Ja, det LÅTER ju spännande, men den var faktiskt riktigt långtråkig.

Vackra kyrkor och otäcka oknytt

Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött - Johannes Pinter

Valdemar Aurelius har ett ytterst hemligt yrke. Han är väktare, och reser ständigt runt i Sverige för att hålla ordning på de väsen och demoner som hela tiden dyker upp i landets kyrkor. Det är ett mycket farligt arbete, och även om Valdemar har lång erfarenhet och skickliga kollegor blir uppdraget nästan omöjligt svårt när det visar sig att det finns ett samband mellan de senaste attackerna.

Jag är svag för berättelser där väsen från gammal folktro vävs in i en modern värld, och i den här boken fick jag verkligen allt jag kunnat drömma i den vägen. Fartfyllt, skrämmande och framförallt underhållande. Min enda egentliga kritik är att det gick lite väl snabbt framåt, man hade kunnat dra ut på historien betydligt mer så att läsaren hinner hämta andan. (Och då hade ju boken också kunnat bli tjockare, och det hade jag verkligen inte haft något emot)!

Hemmet

Det fanns liksom inga tvivel om att jag skulle läsa Mats Strandbergs Hemmet (jag älskade Cirkel-böckerna och Färjan). Jag fick precis vad jag hade väntat mig: kuslig stämning, lömska andar och fina personporträtt. 

Joel reser tillbaka till byhålan han växt upp i för att flytta sin gamla mor Monika till ett demensboende. På boendet arbetar hans barndomsvän Nina, och det blir lite besvärligt eftersom Joel och Nina har inte pratat med varandra sedan de var tonåringar och skildes åt som ovänner. Monika vill inte flytta, hon förstår inte vad som händer henne. Väl på boendet blir hon allt sämre, och både Joel och Nina börjar på varsitt håll förstå att något inte är som det ska i lokalerna. 

Jag gillade att Hemmet är så olik Färjan. Här är både persongalleriet mindre och ondskan mer koncentrerad och det ger de två böckerna helt olika stämningar. Kul att läsa bra svensk skräck, det är verkligen inte något jag hittar ofta!

The handmaid's tale

The handmaid's tale av Margaret Atwood kom ut redan 1985 men känns som en väldigt modern dystopi som är minst lika aktuell idag. Tyvärr.
I boken får vi möta Offred, som lever i republiken Gilead. Hon är en av få unga kvinnor som fortfarande är fertil, och har därför placerats hos en familj där kvinnan inte kan få barn. Offreds uppgift är att bli gravid med mannen i husets avkomma och överlämna den till hans hustru. Hennes eget liv är ingenting värt, och hon har absolut ingen frihet. Hon får inte läsa. Inte röra sig fritt utomhus. Inte hantera pengar. Bara tala med andra handmaids, och bara om vilka inköp de har fått till uppgift att göra till middagen. För inte så länge sedan hade Offred själv en make, en dotter och ett riktigt namn, men efter revolutionen är ingenting sig likt och att våga göra uppror mot systemet är mycket ovanligt. Alla kvinnor i samhället lever i sina snäva, tilldelade roller och om någon frågar så är de alla mycket lyckliga.
   Jag blev väldigt tagen av historien och hur den berättas. Den är så lågmäld och saklig, och samtidigt otroligt otäck. Flera gånger tänkte jag "jamen DET DÄR är ju inte så långt från hur det är i verkligheten", och det var det som var det allra läskigaste. En mycket bra bok som jag ser fram emot att läsa om om ett par år.

Så ful som möjligt

En bön för de stulna av Jennifer Clement läste jag efter att ha fått ett tips från en av tjejerna i min feministbokcirkel. Boken visade sig vara både gripande och lättläst (en vinnande kombination enligt mig) så jag tipsar gärna vidare om den!
Ladydi växer upp på ett berg i Mexiko, omgiven av opiumodlingar, kriminella nätverk och opålitliga människor. När som helst kan det komma en bil med kidnappare som stjäl vackra flickor, och under det ständiga hotet hukar sig kvinnor och flickor. De gör sig så fula som möjligt. Försöker likna pojkar så länge som det går. Gräver hålor i trädgården där de gömmer sig om natten. Alla pappor är försvunna. Byn förfaller allt mer. Ladydi får en ovanlig chans när hon erbjuds anställning som hembiträde och kan lämna berget, men frågan är var hon egentligen kan vara trygg.
Jag mer eller mindre sträckläste En bön för de stulna, den är otäck men vackert skriven och jag rekommenderar den till alla.

Kristian Tyrann

Jag fick den här biografin över Kristian Tyrann av en slump, hade aldrig valt själv att skaffa och läsa den. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Min uppfattning om det sena 1400- och tidiga 1500-talet var ett par Sten Sturar, Stockholms blodbad och Gustav Vasa. Och så lite Luther på det. Nu har jag betydligt bättre koll på en tid som verkligen hjälpt till att forma Sverige som land.

Jag hade lite svårt för upplägget av boken, med många hopp fram och tillbaka i tiden. Boken följer olika spår (ekonomi, lagar bland annat), därav dessa hopp, och det är väl ett rimligt upplägg, men lite förvirrande när man som sagt inte har så bra koll på tiden. Men överlag är den väldigt intressant och mycket allmänbildande. Nu skulle jag gärna läsa mer om Luther, det verkar vara ett intressant ämne.

Fabler

När en ond varelse tar över sagoländerna flyr sagofigurerna till människornas värld och bosätter sig i New York. Där bygger de upp ett samhälle, med Snövit som ledare och Stora stygga vargen som sheriff, och lever sina liv så gott de kan, drömmandes om att någon dag ta tillbaka sin värld. Under tiden händer det en hel del; i denna första delux-utgåva får vi följa utredningen av mordet på Rosenröd och en revolution.

Jag gillar både historierna och teckningsstilen i Fables av Bill Willingham (och ett gäng tecknare). Det är en rolig blandning av nutid och gamla välkända sagor. Sagofigurerna är mer komplexa än i ursprungshistorierna, vilket känns realistiskt med tanke på att de har varit med om mycket. Jag gillar också att historierna får ta den tid de behöver och är ganska långa. Det hade varit kul att se mer inslag av den vanliga världen, men så här i början räcker det bra att lära känna alla fabler.

Dirty weekend - still going strong på favoritlistan

När det var min tur att föreslå månadens nya bok för min feministiska bokcirkel var ett av mina alternativ Helen Zahavis Dirty weekend, en jävla helg. Den vann omröstningen, och jag måste säga att jag var lite nervös för vad alla skulle tycka. Jag hade ju inte kunnat låta bli att berätta att det var en av mina favoritböcker som jag hade läst om många, många gånger. Men efteråt blev jag tveksam: det var ändå länge sen min senaste läsning och tänk om jag inte skulle gilla den lika mycket denna gång efter att ha höjt den till skyarna?

Jag oroade mig helt i onödan. Boken är fortfarande genialisk. Redan i första kapitlet, där den kuvade, förskrämda Bella som stalkas av en granne vaknar en morgon och upptäcker att hon har fått NOG rös jag av välbehag. Resten av Bellas helg - där hon verkligen inte tar någon som helst skit från män - är nästan lika härlig att läsa om. Det är inga djupa analyser, inget noggrannt tecknat personporträtt och inga som helst tankar på eventuella konsekvenser av Bellas ohämmade framfart. Det är bara styrka, pepp och ilska och jag älskar varenda sida. Det gjorde hela min bokcirkel också, den fick genomgående skyhöga betyg och vi hittade mängder av favoritcitat att läsa upp. 

Så efter omläsning ca nummer åtta så får jag säga att Dirty weekend fortfarande har en ohotad plats i toppen på min all-time-favourites-lista. 

Vattenänglar

Jahapp, då har jag läst ytterligare en bok av den deckarförfattare jag tycker minst om, Mons Kallentoft. Som vanligt kryllar den av försök att vara poetisk och kursiverade mordoffer som vet allt om hur polisen tänker men inget om vem som mördade dem, trots att det var någon de kände. Det finns så många bättre böcker att läsa.

Lilla stjärna

En flicka hittas i skogen och visar sig vara ett musikaliskt underbarn. Hon uppfostras dold från omvärlden. En annan flicka har en helt vanlig uppväxt, är inte direkt mobbad men alltid utanför. När de båda träffas sätts en serie händelser igång, som kommer att leda till mycket blodsspillan.

John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna är till hälften en rätt klassisk uppväxtroman om den udda i klassen och till hälften en väldigt konstig historia. Den är överlag intressant och spännande, men också svår att få grepp om. Jag har väldigt svårt att säga vad jag tycker om den. Ajvide Lindqvist är bra på att beskriva människor och jag gillar idén att ha ett väldigt udda inslag i en vardaglig berättelse, men jag tycker inte riktigt att det funkar. Och slutet var en besvikelse, fast det är de tyvärr ofta. En okej bok.

Dead and alive

Slutet på Dean Koontz Frankensteintriologi var tyvärr en besvikelse. Upptakten är bra, precis som de tidigare böckerna är det spännande och fartfyllt. Men själva upplösningen är ett antiklimax och den missar flera tänkbara lösningar som jag tyckt varit bättre. Det är alldeles för ofta som en bra berättelse faller i slutet.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona - Anneli Jordahl

Det är 1959 när Mona reser från en liten by i Dalarna till Östersund för att börja arbeta som hembiträde. Hon har enorma förväntningar på staden som i hennes ögon ter ser enorm. Tänk vilket nöjesutbud! Caféer! Och dans!
Familjen hon flyttar in hos består av ett ungt par och en liten dotter. Mona har ingen erfarenhet av varken hushållsskötsel eller barn, men hon har med sig en kokbok hemifrån och tänker att hon väl får lära sig allteftersom. Lägenheten är liten, och Mona får sova i vardagsrummet. Det är inte så lätt att förstå vad arbetsgivarna förväntar sig av henne, och det är verkligen inte så lätt att sköta matlagningen. Det blir inte alls så mycket tid över för nöjen som hon har tänkt sig, och det är inte så lätt att få vänner i storstaden.
Mannen i familjen hon arbetar för spelar i en dansorkester, och till slut får Mona tillfälle att följa med ut på dansbanorna där de uppträder och hennes fantasier om ett virvlande nöjesliv uppfylls iallafall till viss del. När hon möter bandets försagda gitarrist Ove faller hon snabbt och livet känns nästan ännu mer spännande. Men det är inte alltid lätt att vara en ung kvinna under den här tiden. Killarna dricker mycket, kvinnor behandlas som ägodelar och skitsnacket frodas. Lönen är låg och arbetsgivarna hänsynslösa. Mona kämpar på, men hon har inte så stora möjligheter att påverka sin framtid.
Över hela boken vilar en känsla av hopplöshet. Jag tycker så synd om Mona som har så stora drömmar och så få chanser - det är jobbigt att läsa om henne. Samtidigt känns det väldigt äkta, jag kan verkligen tänka mig att livet kunde vara precis såhär och det gör att jag tycket  så mycket om boken trots att den gjorde mig nedstämd.

Våra kemiska hjärtan

Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland är en YA-roman som vill vara djup och känslosam men som inte sa mig särskilt mycket. Det handlar om Henry, romantikern, som skriver i skoltidningen och väntar på den stora kärleken. En dag dyker Grace upp. Hon är klädd helt i pojkkläder, går med käpp och är till synes helt ointresserad av att lära känna någon i skolan. Henry får snabbt en känsla av att hon döljer något och blir otroligt intresserad av både henne och hennes mörka hemligheter.
Det är inte en helt ointressant bok, men för mig räckte den på nåt sätt inte hela vägen. Jag brydde mig inte så mycket om handlingen och tyckte att boken lider av det som många YA-böcker gör: överdrivet quirky karaktärer. Både i frågan om att samtliga är ganska märkliga, men också att det inte känns helt trovärdigt med kompisgäng som består av så omaka personer som Henrys gör. Inte riktigt värt lästiden med andra ord.Vå

Nattens härskare

Del två i Dean Koontz triologi om Frankenstein, Nattens härskare, tar vid där den första delen slutade. Dagen efter den förra slutade närmare bestämt, vilket får mig att tycka att det är lite onödigt att dela upp boken i tre delar, även om den blivit rätt tjock som en bok. Detektiverna O'Connor och Maddison fortsätter att jaga efter Victor Frankenstein, som håller på att skapa sig en armé av sin nya ras. Till sin hjälp har de Frankensteins första skapelse, Deukalion, men inte mycket mer då de inser att polisen är infiltrerad av den nya rasen. Samtidigt svävar O'Connors bror i fara utan att veta om det.

Precis som den första boken är denna del spännande och fartfylld. Det är dock tur för historien att Deukalion är programmerad att inte kunna skada sin skapare, då han är totalt överlägsen alla andra. Jag gillar hur man får följa olika personer ur den nya rasen och inte bara detektiverna. Det gör att man vet betydligt mer än huvudpersonerna, vilket ökar spänningen ytterligare. New Orleans har en mer tillbakadragen roll i denna bok, men känns fortfarande som den perfekta platsen för en sådan här historia.

Svindlande missnöje

Sommartider är klassikertider i det här hushållet och vad kan väl passa bättre än en riktigt romantisk klassiker med vindpinade hedra, längtande älskande och kärlek som aldrig dör? Så det hade ju varit kul om Svindlande höjder av Emily Brontë hade innehållit det. Istället får man ett gäng otrevliga människor som gapar och svär åt varandra, kallar varandra öknamn, går bakom ryggen på och funderar på hur de bäst ska förgöra varandra. Hur kan folk tycka att den är romantisk? Jag är mest glad över att inte behöva tillbringa en minut till med dessa vidriga karaktärer.

Jag håller det visserligen öppet för att språket har förändrats en del, eller att jag har läst en dålig översättning, och att det inte betyder att folk är otrevliga när de skriker och väser åt varandra, kallar varandra elaka och svär som borstbindare. Men inte heller själva historien är särskilt romantisk i mina ögon. Catherines pappa kommer hem efter en resa och har med sig Heathcliff, ett övergivet barn han har hittat. De två är oskiljaktiga när de växer upp men Heathcliff blir sur när Catherine får fler vänner och ger sig iväg. Catherine gifter sig med grannen, som avskyr Heathcliff, och blir jättesur när den senare kommer tillbaka och hennes man inte vill att de ska umgås. Hon blir så sur att hon blir sjuk och så småningom dör, efter att ha fött en dotter. Under tiden har Heathcliff gift sig med Catherines svägerska, som dock ångrar sig på en gång och efter ett tag lämnar sin man med sitt barn. När barnen har växt upp konspirerar Heathcliff så att han ska kunna ta över både gården där han och Catherine växt upp och granngården. Genom hela boken är Heathcliff sur, grinig och tvär och beskrivs som elak och besvärlig. Catherine är elak och intrigerande, blir sjuk när det passar henne och gnäller en massa. Catherines dotter är naiv, Heathcliffs som är irriterande mesig och självupptagen och det finns inte en vettig människa inom synhåll. Det bästa med denna bok är att mitt exemplar håller på att ramla i bitar så jag kan slänga den med gott samvete.

Undret

Undret, av R J Palacio.

Augustus, tio år, ska börja skolan för första gången. Eftersom han är född med en missbildning i ansiktet har han fram tills nu blivit undervisad i hemmet, och varken han själv eller familjen är helt säkra på att det är en bra idé att han börjar i en vanlig skola. Det blir inte helt lätt för honom. Många av skolbarnen är skeptiska, eller rent av elaka. Vissa är snälla. Augustus vill bara att de ska se honom som vilken pojke som helst, men det verkar omöjligt att smälta in.

Jag gillade inte boken.
Historien berättas från sex olika perspektiv vilket inte känns helt nödvändigt utan snarare rörigt. Vissa av rösterna tillför inget av betydelse, och de olika personerna har inte direkt fått några unika röster utan låter ungefär likadana. Karaktärerna är aningen väldigt goda eller orimligt elaka. Det hela känns lite ytligt. Jag vet inte om det är översättningen till svenska som är dålig eller om boken är tjatigt skriven, men jag blev verkligen tokig på att alla barn och ungdomar besvarar nästan ALLA frågor med "skulle tro det!" (vem pratar så??).
Den gick snabbt att läsa iallafall, men jag skulle inte rekommendera den. För insmickrande, ytlig och inte särskilt bra språk och flow.

Lily and the octopus - kanske årets bästa hittills

Jag måste erkänna att när jag lyssnar på ljudböcker ökar jag nästan alltid hastigheten. De flesta inläsare pratar så oändligt långsamt att jag inte står ut. När jag sätter hastigheten på 1,25 eller 1,5 får jag en upplevelse som liknar hur det känns att läsa själv (jag läser snabbt) och det känns mer naturligt.
Men när jag lyssnade på Lily and the octopus av Steven Rowley förstod jag genast att det måste bli normal hastighet som gällde. Inläsaren, Michael Urie är mer eller mindre ett GENI och hans röst och hastighet är fantastisk precis som den är inspelad.
Boken handlar om Ted och hans åldrande tax Lily. De lever ett inrutat liv med ett strikt veckoschema. Ibland träffar de någon av Teds vänner, men för det mesta är de ensamma. Ted har ett kraschat förhållande bakom sig och vill aldrig mer uppleva något liknande, han tycker att han har ett utmärkt liv med Lily. Tyvärr börjar taxen bli gammal, och en dag upptäcker Ted att en stor bläckfisk har slagit sig ner på hennes huvud.
Bläckfisken, en metafor för en tumör som Ted inte står ut med att tänka på vid dess rätta namn, vägrar att flytta på sig och hävdar istället sin rätt att sitta där han sitter. Lily vill inte heller riktigt låtsas om hans existens, men Ted bestämmer sig för att göra vad som helst för att bli av med parasiten.
Boken är till stor del uppbyggd runt de samtal Ted har med sin tax. Lily svarar med en mänsklig röst, men förstår inte alltid allt det som Ted säger. Jag älskar deras dialoger, även om de var lite förvirrande i början. Pratar hunden på riktigt eller är det bara som Ted föreställer sig att hon skulle svarat om hon kunde? Det spelar ingen roll egentligen.
En jättefin berättelse om kärlek, livet och om att släppa taget om det som inte går att hålla kvar.

En tönt i hejarklacken

The geek girl's guide to cheerleading av Charity Tahmaseb och Darcy Vance är en smårolig bagatell.
Bethany bestämmer sig för att komma med i skolans cheerleadinglag och lyckas, trots att hon inte är cool, komma med. Väl framme vid detta mål upptäcker hon att svårigheterna inte är över: de övriga tjejerna i gruppen är inte alls nöjda med att hon och hennes bästis ska vara med och gör allt för att ställa till det för dem.
Jag gillar idén mer än själva boken. Jag blev lite trött på hur präktig Bethany är, och mycket i handling och dialog känns inte helt trovärdigt. Kul när man känner för nåt snabbt och lättsamt i highschool-miljö men inget man direkt minns veckan efter.

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns, av Jonas Hassen Khemiri.

"Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Jaha. 

Jag säger att det här är en långtråkig bok som jag aldrig skulle ha läst ut om det inte var för att den valdes som första bok i min nya bokcirkel Bokcirkusen. Jag blir snabbt trött på det luddiga, att man inte får veta vad som är sant och vad som är olika människors vinklade uppfattningar om varandra. Jag blir genast trött på Samuel som är en helt obegriplig karaktär. Jag fattar inte varför Laide blir kär i honom. En stor del av tiden fattar jag inte vilken av karaktärerna det är som har ordet i kapitlet, för man slängs snabbt emellan dem och deras röster är förvillande lika. 

Rekommenderas med andra ord inte.

Storstadstroll

I Elin Säfströms En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Stockholms undre värld. Den världen som befolkas av troll, älvor och vättar. För att det ska vara möjligt för dessa väsen att leva sida vid sida av människorna utan att ställa till med kaos finns det en väktare som håller ordning på dem. I vanliga fall fylls den rollen av Tildas mormor, men eftersom hon är någonstans i Norrland på ett viktigt och hemligt uppdrag blir det Tildas ansvar att ta hand om hela huvudstaden trots att hon bara är femton år gammal.
   Jag hade väldigt rolig när jag läste En väktares bekännelser. Jag är generellt svag för böcker som blandar in gammal svensk folktro i moderna miljöer, och här görs det på ett väldigt rolig sätt.

Flickboksbonanza

Under våren och sommaren har jag då och då petat in en Lotta-bok emellan övriga böcker jag läst. Så mysiga! Jag läste aldrig om Lotta som barn, men njuter för fullt av detta flickboksuniversum befolkat av oändligt godhjärtade, präktiga och slarviga ungdomar som ramlar runt i en småstad och råkar ut för lagom stora bekymmer. Det finns hur många böcker som helst, men hittills har de ändå lyckats bjuda på en del variation (jag har läst 14 st nu). Perfekt att ta fram en sån här bok på Storytel (alla finns som e-bok där) och läsa när man vill ha något väldigt snabbläst och lättsamt.

Harry Potter och hans irriterande barn

Som jag hade sett fram emot att läsa Harry Potter and the cursed child! Och så besviken jag blev... Boken handlar om Harrys son Albus som känner sig ouppskattad av sin far och därför försätter sig i mer än rimligt besvärliga situationer.
Jag blir mest trött. Det är jobbigt att läsa i manusformat (boken är ett manus till en pjäs). Jag kommer gång på gång på mig med att undra hur sjutton pjäsen ska kunna genomföras live på scen (det är alltså helt absurda specialeffekter som krävs. Det simmas runt under vatten, magiska böcker flyger... ja, sådär som det brukar i Harry Potters värld). Jag retar mig också ganska mycket på karaktärerna som är ganska osympatiska. Hela grejen känns onödig, för mig hade historien gärna fått sluta i o m den sista "riktiga" Harry Potter-boken.

Alena

Alena - Kim W Andersson

Alena har det verkligen inte kul på sin snobbiga internatskola. Hon blir svårt mobbad av de coola tjejerna i lacrosselaget, men försöker låtsas som ingenting. Hennes enda kompis, Josefin, tycker att Alena ska sluta mesa och hämnas istället. Alena lyssnar dock inte på Josefins råd, Josefin har ju trots allt varit död i ett helt år...

Väldigt snyggt tecknat, men jag är inte jätteförtjust i storyn. Det blir lite för surrealistiskt med en internatskola med skoluniformer och lacrosse i Sverige (jag köper dock spökkompisen rakt av, så jag påstår inte att jag är helt logisk...). Jag tyckte också att det gick lite för fort fram och att det hela gärna hade fått spridas ut på flera album.

Den förlorade sonen

Den förlorade sonen är den första boken i Dean Koontz serie baserad på berättelsen om Frankenstein. Den utspelar sig i ett nutida New Orleans, där Victor Frankenstein fortfarande lever och har ägnat de senaste 200 åren åt att utveckla sin konst att skapa varelser. Hans första monster lever också och när denna får reda på att Frankenstein inte är död beger han sig till New Orleans för att göra upp med sin skapare. Samtidigt går en seriemördare lös i staden och vi får följa två poliser som utreder brotten.

Historien låter väldigt rörig när man ska beskriva den (och då har jag ändå utelämnat en sidohistoria som jag tror kommer bli huvudhistorian i nästa bok) men den känns inte rörig när man läser. Boken växlar mellan olika perspektiv vilket för handlingen framåt på ett väldigt bra sätt. Som läsare vet man alltid mer än karaktärerna om vad som händer; det är inte någon pusseldeckare. Historien om Frankenstein visar sig fungera väldigt bra att spinna vidare på och Koontz gör ett bra jobb både med att hålla sig till ursprunget och göra sin egen variant av det.

New Orleans passar ypperligt som skådeplats för en sådan här historia, kanske framförallt för att jag aldrig varit där och därför inte har verkligheten att förhålla mig till. Det är en stad med en mystisk aura och den fuktiga värmen ger det hela en extra dimension. Även om det egentligen inte är så mycket miljöskildringar i boken är det svårt att föreställa sig att den skulle utspela sig någon annanstans.

Den svaga punkten i boken är karaktärerna. De är överlag endimensionella och varje person är med ganska lite, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om någon. Eftersom berättelsen hoppar så mycket mellan karaktärerna blir det dock inget problem, man hinner aldrig tröttna på dem. Det är en perfekt sommarläsningsbok; spännande, passar för sträckläsning men är inte alltför tung och komplex.

Norrlands svårmod

När den äldsta brodern försvinner i samband med älgjakten blir det början på den totala upplösningen av Annas familj. Många år senare börjar hon nysta i vad som verkligen hände, och hur det har påverkat henne.

Norrlands svårmod av Therése Söderlind är en roman om ett försvinnande, men också om att växa upp och hitta sig själv. Den är väldigt spännande, både för att man vill veta vad som hände och nyfikenheten på hur det ska gå framöver. Alla karaktärer känns så himla realistiska och även om man blir väldigt irriterad på dem ibland förstår man varför de gör som de gör. Det är en väldigt bra roman.

Simma med de druknade

Simma med de drunknade av Lars Mytting är en mycket bra bok. Jag har överlag tröttnat på historier som utspelar sig i nutid på grund av saker som utspelades för länge  sedan (läs: alla svenska deckare nuförtiden), men Mytting gör det på ett sätt som både är relevant och otroligt intressant att läsa. Det handlar om ett mysterium som behöver lösas, men framförallt är det en roman om människor och deras relationer.

Historien börjar i norsk nutid och sträcker sig tillbaka till de franska skyttegravarna under första världskriget. Jag tycker att det är ett intressantare krig än andra världskriget, bland annat för att det är så meningslöst och helt utan vinnare. Mytting lyckas få fram den känslan och gör mig samtidigt sugen på att besöka Somme. Och Shetlandsöarna. Det enda som egentligen stör mig med boken är att omslaget har en kvinna i röd klänning när en blå klänning är viktig i boken.

Sputnikälskling

När det kommer till böcker och filmer påverkar ens förväntningar ofta vad man tycker om dem. Jag har mest hört negativa saker om Haruki Murakamis böcker och blev därför glatt överraskad när Sputnikälskling överträffade mina (visserligen låga) förväntningar. Jag gillar att den är lågmäld och har en ganska enkel handling. Den är skönt svårplacerad i tiden och lite lagom exotisk för en västerlänning. Nu är jag betydligt mer sugen på att läsa övriga böcker Murakami skrivit, får hoppas att förväntningarna inte blivit för höga.

Kärleken passerade här en gång

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson kallas en modern kärleksroman på omslaget, men är främst en roman om en skilsmässa. Vi får följa huvudpersonen Samuels känslor när hans fru plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Parallellt med historien om deras uppbrott får man följa hur de blev ihop. Det är en fin liten historia och jag gillar när vuxna hanterar sina problem på ett vuxet sätt. Den lämnar dock inga större intryck och jag kommer knappast komma ihåg den särskilt länge. Men boken fungerar bra som tidsfördriv.

Stalker

Stalker är Lars Keller femte deckare, men den första av dem som jag läst. Den var lättläst och överlag spännande, men också onödigt blodig och jag känner mig inte sugen på att läsa fler. Den känns också onödigt detaljerad, på vissa ställen känns det nästan som att författarna vill skryta med hur mycket de kan. Också onödigt detaljerat sex. Helt enkelt känns väldigt mycket onödigt i boken. Själva historien känns överdriven och karaktärerna är av kategorin "bäst och vackrast", vilket mest är irriterande. Inte min typ av bok, helt enkelt.