Britt-Marie var här

Britt-Marie lämnar sitt 40-åriga äktenskap och får jobb i Borg, en bortglömd ort med en väg som går därifrån I två riktningar. På plats chockas hon av smutsen och de oordnade besticklådorna och snart blir hon tränare för ortens fotbollslag, trots att hon är helt ointresserad av sport.

Britt-Marie var här av Fredrik Backman är en fin historia om livet och om vanliga människor. Den är säkert väldigt rolig, men jag var inte på ett jätteglatt humör när jag läste, så för mig kändes den mest sorglig. Britt-Maries städmani och besatthet av rätt sätt i besticklådan framstår som de sorgliga resultaten av ett liv som inte varit en dans på rosor. De är roligt skildrade, men jag hade som sagt svårt att se humorn.

Backman är fantastisk på att skildra en typ av människor som man gärna stör sig på och ge dem ett djup och en bakgrund som gör dem rimliga. Både i En man som heter Ove och i Britt-Marie var här skildras personer som jag vet att jag skulle störa mig orimligt mycket på om de var mina grannar. Backman lyckas dock göra dem väldigt sympatiska och när jag lagt ifrån mig böckerna önskar jag bara att det ska gå bra för dem i fortsättningen.

Jag tycker verkligen om Backmans språk och sätt att skriva. Det är många finurliga vändningar och formuleringar som upprepas genom boken och upprepningarna fyller ett syfte. Ibland stör jag mig på böcker där det antyds om saker långt innan man får reda på dem men här är det en bra balans mellan handling, antydningar och avslöjanden. Jag tycker att det är en bra bok och rekommenderar alla att läsa den, se bara till att göra det i rätt sinnesstämning.

Gullregn i oktober

Det är fel månad, men där finns en gullregnsklase i alla fall. Gullregnet i denna deckare är både bildligt och bokstavligt och framförallt giftigt.

Boken utspelar sig på 70-talet, vilket inte passade mig, jag gillar 40-50-talsdeckarna av Lang och här har mycket av den stämningen försvunnit. Det är rivningsvåg, även i lilla Skoga, och aktionsgrupper bildas. Ett mord inträffar, kopplat till gamla sägner, och Christer Wijk rycker in.

Det regnar genom hela boken och allt känns allmänt deppigt och grått. Läs en annan Lang-bok istället, det är min rekommendation.

Liv i överflöd - deckare i universitetsmiljö

Ännu en svensk deckare, denna gång en som utspelar sig i universitetsmiljö, närmare bestämt det fiktiva Västgöta universitet, placerat i Skövde. En av universitetets anställda hittas mördad och de misstänkta hopar sig. Är det den mördades tvillingbror, son, kusin eller konkurrent som utfört dådet? Huvudpersoner är en polis samt rektorn för universitetet, som även är hans hustru.

Det är en trevlig deckare, med lite gammaldags känsla. Kombinationen av småstad och universitet är charmig, men jag känner att den nog inte kommer hålla i längden. Detta är den andra boken i serien (jag har inte läst den första) och det är en del referenser till de tidigare händelserna. Det får mig att undra hur många mord man kan ha på ett universitet utan att det blir fånigt. Jag gissar att två böcker kan vara gränsen. Detta är alltid ett problem med författare som väljer en huvudperson som inte naturligt kommer i kontakt med brott. Här är visserligen en av huvudpersonerna polis och flera andra poliser är viktiga bikaraktärer, men det är tydligt att det är universitetsmiljön som är det intressanta för författaren. Och det kan jag förstå, det börjar bli lite olidligt att läsa om alla dessa poliser, men det håller som sagt inte riktigt.

Jag vet inte om Appelqvist är tillräckligt blommigt för att platsa i vårt vårtema, men jag har inte sett någon äppelblom än i år och börjar längta efter det, så jag kör på det.

Ett inlägg utan unicitet

När alla bokbloggare gemensamt hyllar en bok vet man att det är ett ganska säkert kort. Därför läste jag Jellicoe road av Melina Marchetta, precis som alla andra. Och precis som alla andra älskade jag den. Fast det var länge sedan jag grät så mycket till en bok.

Taylor bor på en internatskola och vet inget om sina föräldrar. Eleverna har ett "krig" mot barnen i den intilliggande byn samt mot kadetterna som varje år har en del av sin utbildning intill. Det som från början verkar ganska allvarligt visar sig snart vara en underhållande lek. Medan Taylor leder kriget blir hon allt bättre vän med både kadetter och folk från byn. Samtidigt börjar hon luska i sin bakgrund för att ta reda på mer om sina föräldrar.

Om man ser helt krasst på handling och upplägg är den här boken inget speciellt alls. Ungdomar rotar i det förflutna, självklart utan att fråga någon vuxen rakt ut, och historien varvas med scener från ett förflutet, där man inte får reda på exakt vem som är vem. Men det är ändå en fantastiskt bra bok, vilket beror på de väldigt bra skildringarna av personerna, med deras känslor och idéer. Miljöskildringarna är också pricksäkra. Dessutom är alla vettiga och trevliga och sakerna de gör är logiska. Igen är ond bara för sakens skull och ingen gör något korkat bara för att föra historien framåt. Så jag sållar mig till alla andra och säger: läs den!

Riktigt, riktigt bra paranormal YA

The replacement - Brenna Yovanoff

Mackie har växt upp i småstaden Gentry i en helt normal familj. Han har gått i en normal skola, haft normala vänner.. det är bara han som inte är normal. Han är faktiskt väldigt, väldigt onormal och har alltid fått anstränga sig till det yttersta för att passa in. Mackie tål inte lukten av blod, klarar inte av att gå på helgad mark (vilket blir lite besvärligt då hans pappa är präst) och är allergisk mot järn. Han vet inte riktigt vad han är, men han vet att han egentligen inte hör hemma bland människorna. Han är en bortbyting, något som lämnades som ersättare för en mänsklig baby i en barnkammare för sexton år sedan. Något som kanske borde ha dött för länge sedan.
   Det blir allt svårare att leva som alla andra. Inte nog med att det är extremt svårt att undvika att röra vid metall, det har börjat dyka upp en del märkliga, kanske farliga, typer i Gentry. En liten flicka dör, men hennes storasyster är helt övertygad om att det egentligen var något annat som dog och att systern fortfarande finns någonstans. Mackie inser att han måste ta reda på vad han egentligen är för något. Kanske det finns fler som är som honom, och kanske de kan hjälpa honom att leva det liv han önskar sig.

The Replacement har en härlig originalitet. Jag älskar varelserna som Mackie blir tvungen att närma sig, de är en så fantastisk kombination av härliga och otäcka. Boken har en touch av folklore/saga, men de får aldrig någon traditionell benämning - det pratas inte om feer/alver/monster eller liknande, och det är skönt att man inte har några egna föreställningar om hur de BORDE vara som stör läsningen.
   En annan sak som jag gillar är att  fokuset inte ligger på en kärleksrelation mellan människa/övernaturligt väsen (vilket är så himla vanligt i den här genren att det ofta blir tjatigt). Det finns en kärlekshistoria, men  den får inte större utrymme än andra relationer och intriger.  
   Den här boken borde verkligen filmatiseras, det skulle kunna bli så otroligt snygga bilder av de miljöer och karaktärer som beskrivs.
    

Boken om Joe - Jonathan Tropper

Joe Goffman har haft enorma framgångar med sin debutroman: en vass uppgörelse med Bush Falls,småstaden han växte upp i. Han har klart för sig att människorna i stan är minst sagt missnöjda med hur han har framställt dem, men då han har bestämt sig för att aldrig återvända hem så gör det inget. Nu är det sjutton år sen han flyttade till New York. Han kämpar med att skriva en andra roman, misslyckas med den ena relationen efter den andra och är i stort sett ensam.
   En dag ringer hans bror och berättar att deras far ligger i koma, och Joe inser att det inte går att hålla sig borta längre. Han måste åka hem.
   I Bush Falls sprids nyheten om Joes återkomst med blixtens hastighet. De som blir det minsta glada över att se honom är hans tonårige brorson, hans dödssjuka barndomsbästis, milfen han fantiserade om som tonåring och kanske hans första och enda riktiga kärlek. Mot sig har han... i stort sett alla andra.
Joe håller uppe en ganska obekymrad fasad. Med tanke på det som hände det där sista året förtjänar faktiskt stan allt han har skrivit om den. Det mesta är ju sant, och det som inte är det har iallafall bidragit till att göra romanen lite bättre. Återkomsten väcker en massa minnen. Jobbiga minnen av en far som aldrig förstått honom och en bror som han inte haft något gemensamt med. En vän som råkade illa ut, och en vuxenvärld som svek när de hade behövt hjälpa. Mobbing, trakasserier och oro. Samtidigt finns det fina minnen, flickvännen han älskade så mycket, en sista magisk sommar med kompisgänget...
   Tillsammans med de få människor som fortfarande klarar av att titta på honom utan att vilja slå en stol i huvudet på honom upptäcker Joe att det kanske, trots allt, inte är försent för andra chanser och att han till och med kan ha felvärderat vissa människor.

Det är på många sätt en mörk historia som är nästan jobbig att läsa, men samtidigt bjuds det på rikligt med svart humor och en del riktigt härliga karaktärsporträtt. Ibland är det kanske lite förutsägbart, men det är inte en spänningsroman så det gör faktiskt ingenting - det är dialogerna och känslorna som är den stora behållningen. Om jag ska säga något negativt så är det hur bokens kvinnor beskrivs: som ett perfekt utseende och inte mycket mer. (Jo, vissa beskrivs mer som "gammal sur kärring"). Jag kan lite bortse från det eftersom boken är skriven ur perspektivet "34-årig man som aldrig riktigt har växt upp och som tvingas konfrontera känslor från tonåren". 
   Boken är minst lika bra som Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling som jag lästa förra året, och jag måste försöka läsa Sju jävligt långa dagar väldigt snart!
  

Inte närmare än så - Jenny Tedjeza

Ännu en ungdomsbok på temat "tjejer växer upp i småstad, längtar bort och framåt".
En serie nedslag i Emma och Katjas tonårstid, ögonblicksbilder från fester, skola, kärlek och konflikter. Ibland har det gått flera år emellan kapitlen, ibland förstår man inte riktigt var man är på tidsskalan. Historien har jag läst många gånger förut, men formen ger boken något lite speciellt.

Äntligen Eld!!

 

Uppföljaren till Cirkeln gjorde mig verkligen inte besviken. Den är nästan ännu bättre, kanske för att man känner karaktärerna mer nu och kan förstå dem lite mer på djupet. Om ni inte har läst boken än så antar jag att ni iallafall har läst OM den på div. bokbloggar och därför tänkte jag inte gå in så mycket på handlingen. I korthet: De utvalda, en grupp omaka gymnasietjejer med ganska nyligen upptäckta magiska krafter, ställs åter inför ett övernaturligt hot. De är väldigt olika varandra, och det är inte okomplicerat att komma överens eller ens att stå ut att vara i samma rum. men de är beroende av varandra för att överleva. Det kunde ju räcka med demoner, men de utvalda har även hamnat i konflikt med Rådet - som styr alla häxor - då en av dem använt magi utan Rådets godkännande. Nu hotar en rättegång där straffet riskerar att bli fruktansvärt. Det verkar även som om det finns anledning att oroa sig för ett icke-magiskt hot: rörelsen Positiva Engelsfors, är det verkligen oskyldigt eller är det en sekt?

De fem huvudpersonerna är väldigt fint skildrade och deras respektive liv, tankar och motiv känns trovärdiga. Jag gillar att de inte bara är snälla och plikttrogna, de får vara egoistiska, hetsiga och ibland riktigt osympatiska också. Det händer saker hela tiden och det finns inga tråkiga partier i boken, vilket är lite imponerande med tanke på hur tjock den är. Jag väntar med spänning på den sista boken i trilogin (Nyckeln) som kommer nästa år.

Cirkeln en gång till

I väntan på uppföljaren Eld läste jag om Cirkeln. Det var nog tur, för jag hade glömt en hel del av både intrig och huvudpersoner visade det sig.

De flesta som läser bokbloggar har väl stenkoll på både Cirkeln och Eld vid det här laget, men en kort sammanfattning av handlingen kan jag väl dra ihop ändå!
   I bruksorten Engelsfors i Bergslagen lurar ondskan alldeles bakom hörnet, något som sex gymnasietjejer snart kommer bli varse. En efter en upptäcker de att allt inte är som vanligt, det händer konstiga saker och de kan göra saker de verkligen inte kunnat förut. De är inte vänner och har i stort sett ingenting gemensamt, men nu får de veta att är häxor: De Utvalda som fötts för att bekämpa det som hotar hela mänskligheten. Motvilligt närmar de sig varandra och försöker samarbeta, vilket minst sagt är svårt.

Det jag gillar mest med boken är magin. Tonårshäxor, det är ju ett fantastiskt roligt tema! Sen gillar jag huvudpersonerna väldigt mycket, de känns väldigt levande. Även om det är lite klyschigt att tjejerna är så olika (känns lite Spice Girls sådär) så är det det som gör historien så intressant, både för att deras olika sätt att se på saker ger omväxling och för att det skapar intriger och problem som gör att den vanliga världen utanför magin också blir intressant.

Den höll absolut för en omläsning, jag var helt fast även den andra gången och sträckläste boken.

Livsfarlig utsikt - Nora Roberts

Nora Roberts är tydligen en väldigt populär författare av böcker i genren Romance (dvs böcker där en kärlekshistoria är den viktigaste intrigen. Detta lärde jag mig på bokcirkeln Prosa & Marmelad :) ). Det här var mitt första möte med Nora Roberts, och jag måste väl erkänna att jag tyckte det var sådär.

Boken heter alltså Livsfarlig utsikt. Visst är det en tråkig titel? Man får ingen som helst känsla av vad det handlar om, lite som dessa 90-talsfilmer med namn som "dödligt vittne", "dödlig hämnd" "hämnande vittne" "vittne till död" etc. Ja ni fattar. De där filmerna som man ser namnet på i tv-tablån och tänker "jaha, har jag sett den förut, eller var det Dödshämnande vittne de sände förra helgen?"
Handlingen kretsar kring Reece, en framgångsrik kock som är den ena överlevande i ett väpnat rån. Traumatiserad av sina upplevelser driver hon runt, tar ett ströjobb här och där, hyr rum på opersonliga hotell och har endast kontakt med sin mormor. När hennes bil brakar ihop i en liten stad i bergen bestämmer hon sig för att platsen är så god som någon, skaffar ett tillfälligt jobb på en vägkrog och stannar ett tag. Den storslagna naturen fascinerar henne, men när hon för första gången ska prova på en vandringsled blir hon på långt avstånd vittne till hur en kvinna blir mördad. När hon slår larm verkar ingen riktigt tro henne. Det finns inga spår efter mordet, och Reeces bakgrund med psykisk ohälsa gör att alla anser henne vara ett opålitligt vittne. Som tur är har hon iallafall en person på sin sida: en sexig men känslomässigt svåråtkomlig författare som hon inleder en romans med.

Positivt om boken: den är snabbläst, det är inte särskilt uppenbart hur det ska gå (med mordet alltså, men kärleken är det lite mer lättgissat...) och jag gillar de rappa replikerna. Negativt är att det är lite tråkigt. Jag tycker inte mordgåtan är tillräckligt spännande, och kärleksaffären är ganska stereotyp (lång mörk man som griper tag i kvinnan med starka händer osv). Jag har hört från Robertsfans att detta inte är hennes bästa bok, så man kanske får testa ytterligare en för att kunna säga om man gillar henne som författare eller inte.

Bibliotekskatten Dewey

Jag antar att det inte finns någon katt- och bokälskande människa i världen som inte redan har hört talas om Dewey, men det kanske fortfarande finns någon som inte läst boken. Jag t.ex. läste den inte förrän igår.

Berättselsen börjar med att en liten kattunge hittas i bokinkastet i biblioteket i staden Spencer, Iowa. Han är nedkyld och har frostskador på tassarna, men ett varmt bad och ett mål mat senare är han redo att ta över sitt nya hem, biblioteket. Han får namnet Dewey Readmore Books och charmar alla i samhället. Snart sprids hans historia i tidningar och tv över delstaten, över USA, över världen.

Boken är en charmerande berättelse om en katt, men också till viss del en biografi över bibliotekschefen och författaren till boken, Vicki Myron. Det är hon som hittar Dewey och även om han är hela samhällets katt är det framförallt hon som är hans matte. Boken berättar även historien om staden Spencer, hur den ibland är nära undergång men alltid kommer igen och fortsätter växa. Dessa tre delar vävs ihop och blir till en historia om att komma över svårigheter.

Jag har svårt för när katter och andra djur far illa i böcker, men jag tänkte att jag skulle klara av att Dewey blir gammal eftersom han har levt ett bra liv. Men när man kommer dit har man fäst sig vid honom och det är sorgligt att läsa. Om någon har väldigt svårt för sådant kan den sluta läsa efter två tredjedelar av boken och låtsas som att Dewey fortfarande bor på biblioteket och hälsar alla besökare välkomna. Det händer en hel del jobbigt i slutet, inte bara kattrelaterat, så det här är inte den feelgoodbok man kan luras till att tro. Men den är bra och berättar en fin historia om en fantastisk katt.

Det här är inte Dewey utan en annan katt som är mycket förtjust i bokhyllor. Böcker är tråkiga för de håller matte upptagen med annat, men bokhyllorna är de perfekta sov- och utkiksplatserna.

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

När Sara kommer hem till Luleå från ett utbytesår i London ser hon fram emot att få tillbaka sitt "gamla liv" med sitt kompisgäng, men hon hoppas samtidigt att livet ska bli lite bättre och roligare - hon har ju faktiskt lärt sig så mycket, blivit mer självständig och modig. Problemet är att innan hon åkte iväg gjorde hon slut med sin pojkvän Mattias. Mattias och hans tvillingsyster Bella har varit Saras bästa kompisar sedan hon var liten, men nu verkar de göra allt för att undvika henne.
Livet i Luleå blir snabbt tråkig vardag, och på en impuls bestämmer sig Sara för att testa att träna kampsport. Där träffar hon Adrian, som både är otroligt irriterande och väldigt rolig. Frågan är hur det ska kunna fungera att både vara med honom och få tillbaka Mattias som vän.

Jag tycker att boken, som alla Johanna Lindbäcks ungdomsböcker, är vardagligt realistisk och både karaktärer och dialoger känns väldigt äkta.

Vampyrerna är elaka igen

Nu har jag läst ut Glashuset (av Rachel Caine) som jag hade tur och vann för ett tag sen.
Det är en snabbläst bok, som jag tror tilltalar läsare som gillar Twilight, House of night-serien och liknande böcker.
Claire är sexton år och något av ett underbarn. Hon har redan gått ut highschool och börjat på college, och är van att vara lite annorlunda och utanför. När hon flyttar in på ett elevhem blir dock livet svårare än någonsin, alla tjejer verkar blint lyda Monica, och Monica är helt psykotiskt elak. Claire förstår snart att hennes liv är hotat så länge hon bor kvar i sitt korridorsrum och försöker hitta ett alternativ. Efter att ha läst en annons i tidningen hittar hon ett hus inne i stan, där gothtjejen Eve bor tillsammans med två killar, Shane och Michael. De tycker att Claire är aldeles för ung för att flytta in, men går motvilligt med på att hon stannar några nätter.
Ju mer de lär känna varandra, desto mer får Claire veta om staden hon kommit till. Det visar sig att den styrs av vampyrer, och att det finns ett system där olika vampyrer tar sig an familjer i staden och erbjuder dem "beskydd" mot en del gentjänster. Utan beskydd är man lovligt byte, och Claire inser att det inte bara Monica som hotar hennes säkerhet.

Det var, som sagt, en bok som gick snabbt att läsa. Jag läste den ju på svenska, och det känns som att översättningen var bra och utan några märkligheter. Ibland kan ju annars dialoger mellan yngre karaktärer översättas lite fjantigt. Det enda som störde mig i den vägen var en sekvens där några män kallas för "knuttar" flera gånger per sida. Det finns väl inga svenskar under 50 som skulle använda det begreppet, men det finns kanske inget bra alternativ.

Jag har läst ganska många YA-böcker med övernaturligt tema de senaste åren, och det var väldigt skönt med en vampyrbok där alla vampyrer faktiskt är onda. Annars verkar de flesta handla om kärleksrelationer med övernaturliga väsen (eller om världen från vampyrer eller liknandes synvinkel). Det är spännande, och författaren lyckas bygga upp stämningar (både hotfulla och mysiga) på ett trovärdigt sätt. Jag gillar huvudpersonen Claire, det är kul att hon är så smart, och så väldigt fokuserad på studier.
Om man ska säga nåt negativt så är det ett kanske inte så himla trovärdigt att alla (mänskliga) karaktärer är så himla snygga. Det hade även varit lite fint om Eve hade tex. lyssnat på musik eller liknande och inte enbart varit gothbrud genom att ha på sig rutig skolflickskjol och döskallemönstrade skor. Mobbaren Monica är så genomond att hon bitvis känns som en parodi, men det är kanske meningen att visa att hon är mer spritt språngande galen än bara elak.

Glashuset slutar med en cliffhanger, och även om jag blir lite trött av att tänka på att alla ungdomsböcker i den här genren verkar vara trilogier nuförtiden så ser jag fram emot att läsa fortsättningen.

Glada hälsningar från Missångerträsk

Sist ut i november blev Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag.
Nadja har längtat efter att få barn i hela sitt liv, men har fått veta att hon aldrig kommer kunna bli gravid. Det verkar som om det ändå kommer att ordna sig, för Nadja har stått i adoptionskön länge och snart, snart är det hennes tur. När samtalet från adoptionsbyrån kommer är det dock inget glatt besked: reglerna har ändrats och ensamstående får inte adoptera kinesiska barn längre. Enda chansen nu är att hitta en man som kan tänka sig ett fejkgiftemål, men hur gör man det när man bara har en månad på sig?
I Missångerträsk, en liten by långt norrut, bor Nadjas syster Lotta. Hon planerar en resa till Paris, en sista chans att rädda ett döende äktenskap. Hon behöver hitta någon som tar hand om sin besvärlige svärfar medans hon och mannen är borta, och Nadja går med på att göra det mot att Lotta ordnar fram en giftasvillig man.

Stundtals är boken väldigt rolig, och jag gillar alla karaktärer. Nadja är virrig och ibland lite korkad, och hon lyckas hela tiden trassla till det för sig mer än nödvändigt. Jag har dock lite svårt att minnas att det här är en NY karaktär, för Nadja är väldigt lik huvudpersonen i Haags Underbar och älskad av alla som jag läste för några år sen.
Det är ganska lätt att gissa ungefär hur det ska gå, men det är ändå underhållande på vägen dit.

Jag lyssnade på den som ljudbok, och ärligt talat tror jag att den hade gjort sig bättre på papper. Martina Haag läser själv, så jag antar att inläsningen är precis som hon tänkt sig att boken ska läsas när hon skrev den, men jag irriterar mig rätt mycket på att det hela tiden är små konstpauser mitt i meningarna, och att Nadjas repliker ofta låter helt hysteriska.

Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck

Jag har läst lite mer än hälften av Platons Staten, och det är intressant men lite svårt att läsa på tåget (så fort nån börjar prata i vagnen tappar jag koncentrationen). Jag kände att jag behövde ta en paus och läsa något mer lättsamt, och valet föll på Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer.

Andreas går sista året på gymnasiet, och har varit tillsammans med Hanna i ett år. Den senaste tiden har hon betett sig så konstigt, är svår att prata med och blir sur utan anledning. Så småningom får Andreas reda på att hon har träffat en annan kille bakom hans rygg, och att hans kompisar har vetat om det utan att berätta för honom. Hanna ångrar sig och vill att allt ska bli som förut, men för Andreas rasar hela tillvaron ihop. Han är arg, ledsen och sviken av både Hanna och killgänget, och vet varken ut eller in.

Andreas granne och barndomsvän Erik, som han inte har haft någon kontakt med på många år är plötsligt den enda han står ut att umgås med.

Jag gillar den här berättelsen. Det är väldigt vardagligt och trovärdigt, och historian börjar när kärleksrelationen kanske redan är slut. (Lite fint med det upplägget, de flesta böckerna slutar ju snarare med det.) Det är också fint att få läsa om en kille som grubblar, gråter och känner efter.

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson

David reser hem till byhålan Dalen över sommaren. Där väntar hans barndomsvän Lukas med en överraskning: han och ett gäng kompisar har hittat ett övergivet hus i skogen. Ingen verkar veta att huset finns, och gänget använder det som tillflyktsort. De samlas där nästan varje dag, grillar, pratar, dricker sprit... och gömmer stöldgods. Medan David var i Stockholm har nämligen hans vänner dragit igång en inbrottsturné i bygden, och planerar att resa runt i landet och sälja prylarna på olika loppmarknader. David blir inte överdrivet förvånad, att Lukas håller på med skumma saker vet alla. I lojalitet med gamla vänner, sommartristess och sedemera rädsla för att åka fast dras David djupare in i stöldkarusellen. En natt går ett inbrott fel och plötsligt är de inte bara tjuvar utan också mördare, polisen börjar fråga runt i byn och inte nog med det. Det visar sig att någon har sett vad de har gjort.

I baksidestexten kallas boken "glesbygd noir", och det är ett härligt ord som beskriver den perfekt. Det är egentligen inte historien som fånger mig, utan stämningen och känslorna. Här finns varma sommarnätter, hemliga kärleksmöten, bakfylleångest, oro för en alkoholiserad förälder, lojalitet med vänner som man inte vet om man kan lita på, slitningen mellan att vilja resa vidare och stanna kvar... Och ångest. Mer och mer ångest för varje sida. Det känns mitt-i-prick nästan hela tiden, och jag älskar de små insprängda låtcitaten.

Det är dessutom så härligt mystiskt genom hela boken. Kanske är det lite övernaturligt. Kanske inte. Persongalleriet är Twin Peaks-aktigt skruvat. Här finns till exempel den förmögna familjen med sitt avancerade larmsystem, busschaffören som inte har pratat på tio år, syskonen som lever som ett kärlekspar och den ensamma pojken Kasper och hans enögda allvetande kanin.

Jag skulle önskat att man fick veta mer om Lukas kompisgäng. Visserligen får man en del bakgrund och förklaringar till varför de är som de är, men de känns ändå ganska platta. Man får till exempel inte veta varför de gör inbrott efter inbrott. Lukas håller på med droger och behöver pengar, men de andra? Vad håller de på med? Det känns lite märkligt att människor i tjugoårsåldern skulle begå grova brott bara för att de var småstadsuttråkade, och att de sen inte ens verkar påverkas av det. Särskilt syskonen Julian och Justine är extremt menlösa. Deras enda karaktärsdrag är att de är snygga, omotiverat tjuriga och elaka och att de kanske ligger med varandra. Varför? Det får man inte ens en antydan om.

Trots att jag saknar att få lära känna huvudpersonerna djupare så gillar jag den här boken jättemycket. Mest för att David iallafall kommer nära, hans ångest och oro är extremt väl beskriven. Det är ingen glad bok, ingen feel-goodhistoria. Men att läsa den känns som att titta på en film med ovanligt snyggt foto, och den känslan är det inte alla författare som kan frammana.

(Den enögda kaninen är utgiven på Piratförlaget, och har ett väldigt snyggt omslag!)