David reser hem till byhålan Dalen över sommaren. Där väntar hans barndomsvän Lukas med en överraskning: han och ett gäng kompisar har hittat ett övergivet hus i skogen. Ingen verkar veta att huset finns, och gänget använder det som tillflyktsort. De samlas där nästan varje dag, grillar, pratar, dricker sprit... och gömmer stöldgods. Medan David var i Stockholm har nämligen hans vänner dragit igång en inbrottsturné i bygden, och planerar att resa runt i landet och sälja prylarna på olika loppmarknader. David blir inte överdrivet förvånad, att Lukas håller på med skumma saker vet alla. I lojalitet med gamla vänner, sommartristess och sedemera rädsla för att åka fast dras David djupare in i stöldkarusellen. En natt går ett inbrott fel och plötsligt är de inte bara tjuvar utan också mördare, polisen börjar fråga runt i byn och inte nog med det. Det visar sig att någon har sett vad de har gjort.
I baksidestexten kallas boken "glesbygd noir", och det är ett härligt ord som beskriver den perfekt. Det är egentligen inte historien som fånger mig, utan stämningen och känslorna. Här finns varma sommarnätter, hemliga kärleksmöten, bakfylleångest, oro för en alkoholiserad förälder, lojalitet med vänner som man inte vet om man kan lita på, slitningen mellan att vilja resa vidare och stanna kvar... Och ångest. Mer och mer ångest för varje sida. Det känns mitt-i-prick nästan hela tiden, och jag älskar de små insprängda låtcitaten.
Det är dessutom så härligt mystiskt genom hela boken. Kanske är det lite övernaturligt. Kanske inte. Persongalleriet är Twin Peaks-aktigt skruvat. Här finns till exempel den förmögna familjen med sitt avancerade larmsystem, busschaffören som inte har pratat på tio år, syskonen som lever som ett kärlekspar och den ensamma pojken Kasper och hans enögda allvetande kanin.
Jag skulle önskat att man fick veta mer om Lukas kompisgäng. Visserligen får man en del bakgrund och förklaringar till varför de är som de är, men de känns ändå ganska platta. Man får till exempel inte veta varför de gör inbrott efter inbrott. Lukas håller på med droger och behöver pengar, men de andra? Vad håller de på med? Det känns lite märkligt att människor i tjugoårsåldern skulle begå grova brott bara för att de var småstadsuttråkade, och att de sen inte ens verkar påverkas av det. Särskilt syskonen Julian och Justine är extremt menlösa. Deras enda karaktärsdrag är att de är snygga, omotiverat tjuriga och elaka och att de kanske ligger med varandra. Varför? Det får man inte ens en antydan om.
Trots att jag saknar att få lära känna huvudpersonerna djupare så gillar jag den här boken jättemycket. Mest för att David iallafall kommer nära, hans ångest och oro är extremt väl beskriven. Det är ingen glad bok, ingen feel-goodhistoria. Men att läsa den känns som att titta på en film med ovanligt snyggt foto, och den känslan är det inte alla författare som kan frammana.
(Den enögda kaninen är utgiven på Piratförlaget, och har ett väldigt snyggt omslag!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar