Hej igen! (plus en sur recension)

Oj, oj, oj nu var det nästan en månad sedan jag gjorde ett inlägg här. Har haft fullt upp med bröllopsplanerande, och dessutom är inte våren nån slackerårstid inom byggbranschen.. Precis alla ska ha handlingar innan semestern. Tur att Anna håller ställningarna iallfall!

På turordningen i min mentala renensionslista står Fredrik Backmans Britt-Marie var här. En bok som jag tyckte var helt ok på gränsen till bra under tiden jag läste, men som i efterhand irriterar mig. Det var faktiskt inte så himla bra. Britt-Marie är sjukt irriterande, lite som mannen som heter Ove, fast värre. Britt-Marie jobbar bland annat med att psyka ihjäl sin omgivning genom att upprepa konstiga fraser gång på gång (redan tionde gången hon säger "får man förstå" är jag trött på det, och det var väl ungefär på sidan femton). Storyn är dessutom lite för overklig, den gör mig förvirrad. Det blir liksom konstigt när boken verkar vilja förmedla realism på nåt sätt när 70% av karaktärerna beter sig helt orimligt. Vad är grejen med att en person inte ens har ett namn utan kallas Någon hela boken igenom? Så irriterande. Och barnet som har nån slags kriminell häleriverksamhet och kan få tag på precis vad som helst på tio minuter = ej trovärdigt. Den snyftiga historien om tonåringen och hans gangsterpolare... så klyschig.
Den VAR underhållande för stunden, men det var faktiskt inte en bra bok.

Vila i frid

En känd skådespelare hittas avsvimmad i en pool på Yasuragi, den japanska spa-anläggningen utanför Stockholm. Är det en olycka, ett självmordsförsök eller ett mordförsök? Medan polisen utreder hittas fler personer döda och det blir mer och mer uppenbart att en farlig mördare går lös.

Jag gillar Sofie Sarenbrants deckare och Vila i frid är den första i serien om polisen Emma Sköld. Den är spännande på en precis lagom nivå och innehåller inga blodiga scener. Yasuragi känns som en perfekt plats för en mordhistoria, särskilt på vintern när mörkret sänker sig tidigt på dagen. Miljöbeskrivningen är lite svag, men Sarenbrant lyckas verkligen förmedla en bra stämning som gör att jag inte tänkt på det förrän så här i efterhand.

Jag gillar de olika karaktärerna och det är svårt att tro att någon av dem skulle vara inblandad i morden. Detta är dock inte typen av deckare där mördaren är helt okänd, så det är rätt snart uppenbart att någon av de större karaktärerna måste vara skyldig. Historien lyckas dock hålla mig tvekande fram till slutet och även om jag gillar att kunna gissa vem det är, är det också kul att bli överraskad.

På det stora hela tycker jag dock att slutet är den svagaste delen av boken, upplösningen känns som en kopia av något annat jag läst och motivet är krystat. Men jag gillade boken och ser fram mot bok nummer fyra i serien, som kommer nu i vår.

Borta bäst

Sylvia har gjort något hemskt och kan inte åka hem igen. Hon bor i sin bil och äter och använder toaletterna på Ikea. För henne är fasaden allt, men när hon träffar en annan typ av människor börjar hon ifrågasätta sig själv och sitt gamla liv.

Borta bäst av Sara Kadefors handlar om de val man gör i livet och vad man kan förändra. Den är väldigt bra skriven och lyckas kännas både långsam och fullspäckad med händelser på samma gång. Jag gillar hur man sakta får reda på mer och mer om Sylvia, samtidigt som hon inser saker om sig själv. Alla karaktärer är väldigt bra skrivna och får vara komplexa och intressanta. Kadefors skriver oerhört fängslande och jag är redan sugen på att läsa om boken. Det är kul att läsa riktigt bra böcker.

Klanerna i Palos Verdes

Familjen Madison flyttar till Palos Verdes, ett gated community i Kalifornien. Medina bestämmer sig för att bli den enda tjejen som surfar och även om de andra surfarna har svårt att acceptera henne blir hon ändå tolererad. Hennes tvillingbror blir dock snabbt en i gänget. Livet försvåras dock av att föräldrarna glider ifrån varandra.

Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson känns som en lättviktig uppväxthistoria men blir snart betydligt tyngre. Familjerna i den rika staden lever separata liv i sina fina hus och mycket handlar om yta. Mamma Madison är deprimerad och skyller alla problem på pappan. Ungdomarna knarkar rätt mycket och ingen verkar helt lycklig.

Jag gillade boken och särskilt huvudpersonen Medina. Hon bryr sig inte särskilt mycket om vad andra tänker och gör det hon vill, vilket är att surfa. Det blir dock lite ointressant i längden då jag inte är intresserad av surfing. Boken handlar också mycket om hur olika villkoren är för tjejer och killar, men utan att skriva en på näsan. Det är en ganska somrig bok som passade att läsa nu när det blivit varmare.

Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Lindesbergs skildring av sin uppväxt i Västerås, med en ensamstående pappa som gör sitt bästa men vars drömmar är större än verkligheten och som sakta dras ned i sin alkoholism. Boken är en fantastisk beskrivning av relationer och kärlek och trots att mycket är jobbigt i den blir man glad av att läsa den. Jag gillar att mycket är beskrivet från barnets perspektiv; även om vuxna Åsa säkert förstår mer nu i efterhand så tas det inte med utan det är barnet Åsas tankar som tar plats. Jag förstår att boken blivit så hyllad.

Alvernas liv - Muriel Barbery

Jag vet inte vad jag tycker om den här boken, vilket är ovanligt för mig. Å ena sidan gillar jag att det är mycket storslagna idéer och att musik och konst är viktiga delar av berättelsen. Å andra sidan är det mycket tjat om ädla bönder och rena själar och liknande, vilket är både tröttsamt och en smula obehagligt. Jag hade svårt att hålla reda på de olika karaktärerna, förmodligen för att boken inte riktigt fångade mig. Men historien är rätt intressant. Jag hade ganska höga förväntningar eftersom Barbery tidigare skrivit Igelkottens elegans, som jag älskade. Förväntningar bäddar förstås för besvikelse. Det är tur att vi inte sätter betyg på böckerna här, för jag har ingen aning om vad det skulle bli. Jag kommer nog inte läsa del två, känner inte att jag bryr mig tillräckligt.

Läst i april - Anna

April har inte varit någon vidare läsmånad för mig. Jag har bara läst ut två böcker, men det har å andra sidan varit två bra böcker.
- Mig äger ingen, Åsa Linderborg
- Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj

The accident season

 

Ännu en ljudbok: The accident season av Moira Fowley-Doyle. Ljudböcker tycks ha blivit årets grej för mig, mest för att jag sällan har tid att läsa pappersböcker.

 

En höstmånad om året är Caras familj alltid på sin vakt: de lägger mattor på alla hårda golv, tejpar för vassa bordshörn, lägger undan alla knivar och undviker att lämna huset om de kan. Det är olyckssäsongen, årstiden då familjen alltid drabbas av olycka efter olycka. Det är då benbrotten sker, trafikolyckorna och fallen.
The accient season kan sorteras in under magisk realism-genren, och det bästa med boken är språket (så väldigt fint!) och syskonrelationerna. Intrigen är lite för vag för min smak och mysteriet är inte särkilt spännande men den är annorlunda och höll iallafall mitt intresse vid liv ända till slutet.

Gratis böcker

Jag snubblade över en app som heter Free Books och som har en himla massa e-böcker man kan ladda ner. Samtliga är så gamla att ingen har rättigheter till dem längre, så det går att lägga ut dem gratis. Varje gång man går in för att läsa kommer det upp reklam, men medan man läser slipper man reklamen. Jag har börjat läsa Moby Dick och är väldigt nöjd, men har inte använt appen jättelänge. Men gratis är gott.

Snygg noir-serie

Blacksad av Juan Díaz Canales och Juanjo Guarnido är en tecknad serie om privatdetektiv i femtiotalets USA, i bästa noir-stil. Vackra kvinnor, onda skurkar, härlig stämning. I denna bok är de tre första historierna samlade och de handlar om ett mord på en skådespelerska, ett ondskefullt rasistparti och jagandet av intellektuella under McCarthy-era.

Serien är helt fantastiskt tecknad. Karaktärerna är djur och alla arter är perfekta för den personlighet de är, t.ex. boxaren som är gorilla. Samtidigt är de människor och författaren och tecknaren lyckas fantastiskt med att förena det mänskliga och det djuriska. Miljöerna är snygga och det påminner om att titta på en riktigt vacker film.

Så snygg!

Historierna hade dock verkligen vunnit på att bli längre. Det känns som att författaren har ett visst antal sidor att förhålla sig till, vilket gör att upplösningen kommer lite hastigt och känns onödigt kort. I början är historierna detaljerade och mycket händer och då blir det irriterande med en upplösning som är typ två sidor av att huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände. Det är också lite mycket av att allt löser sig för att alla dör, vilket känns som lite slappt berättande.

Söt zebraunge

Ytterligare ett problem är den kvinnliga representationen som inte är särskilt imponerande. De övriga delarna kompenserar dock för detta och förhoppningsvis är detta och de snabba avslutningarna något som kommer att förbättras med tiden. Detta är en serie med enorm potential jag ser fram mot att läsa mer.

Skruvat, spöklikt, spännande: ÄNTLIGEN en bra novellsamling.



 

Jag brukar inte gilla att läsa noveller, men ändå har jag en tendens att ivrigt kasta mig över novellsamlingar som lockar med spök/skräckhistorier, sago-retellings, och annat som känns "spännande". Och så läser jag. Och så blir jag besviken. Det är aldrig så bra som jag ville att det skulle vara. Det är inte så att jag brukar HATA novellsamlingarna, men jag brukar verkligen itne älska dem. De brukar vara... okej. Med dragning åt "inte så bra".

Men, som de säger i reklamfilmen: PLÖTSLIGT HÄNDER DET!

Jag hittade en GANSKA BRA novellsamling: Slasher girls and monster boys (samlade av April Genevieve Tucholke). Berättelserna är skrivna av YA-författar, bl a Carrie Ryan och Marie Lu, och de är alla inspirerade av en film eller en saga. Det är för en gångs skull riktigt creepy, välskrivet och spännande. Känslan är väl kanske lite åt Kelly Link-hållet. Det är skruvat, brutalt, mystiskt, roligt och fullt av coola tjejer.

Jag skulle kanske inte säga att jag älskade den, men jag gillade iallafall alla texter utom en i den och det är ett superbetyg för mig vad gäller novellsamlingar.

 

Mina favorithistorier ur boken: 

In the forest dark and deep av Carrie Ryan. Inspirerad av Alice i underlandet och kreativt och oväntat utförd. Det kanske inte är en jättebra idé att ha teparty i skogen...

Hide and seek av Megan Shepherd. Bokstavligt talat en kurragömmalek med döden.

Stitches av A.G Howard. En pappa gör en obehaglig deal för att rädda sin familj. Lite äcklig, men snyggt och stillsamt berättad saga.

 

Sen har vi ett riktigt bottennapp i Danielle Paiges The dark, scary parts and all men med tanke på att man får 15 riktigt bra noveller och en ganska lam så gör det liksom ingenting att jag inte gillade just den här.

 

30 år sedan Tjernobyl

Idag är det 30 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl började brinna och radioaktiviteten spreds över världen. Och jag hade nog knappt tänkt på det om jag inte läst Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl under vintern och våren. Jag är för ung för att komma ihåg det och vet bara sådant jag sett och hört (P3 Dokumentär är bra för att få reda på vad som hände). Min uppfattning av det hela var ungefär "fruktansvärd olycka - folk evakueras - ingen kan bo i området runt - nu börjar allt bli som vanligt igen". Så himla fel jag hade.

I Bön för Tjernobyl kommer människor till tals och berättar om sina upplevelser under och efter katastrofen. Det är framförallt vitryssar som berättar, då vinden blåste mot norr och gjorde Vitryssland till det mest drabbade landet. Det är otroligt drabbande att läsa. Så många människor som var tvungna att lämna allt de ägde och flytta ifrån de marker där de bott sedan generationer. Alla som mer eller mindre frivilligt hjälpte till med att släcka branden och sanera markerna, hur de utsattes för enorma stråldoser utan att ha skyddskläder. Och så alla barn som levt med döden sedan de var små.

Boken är även en skildring av hur det sovjetiska tänkandet fungerade. För att inte orsaka panik gick man inte ut med information; att dela ut jod som skydd troddes kunna skapa upplopp. Soldater kommenderades ut för att hjälpa till och hyllades som hjältar, men många blev svårt strålskadade. Till att börja med ville myndigheterna inte ens erkänna att något hänt, men när det upptäcktes av Västeuropa hade de inte så mycket till val. Mest skrämmande är beskrivningarna av hur strålskadad mat och varor "försvann" från den förbjudna zonen och sorgligast är berättelserna om de som vägrade flytta eller flyttade tillbaka och nu lever ensamma i öde byar.

Aleksijevitj låter människorna komma till tals utan att lägga in sina egna ord. Det blir en mäktig berättelse och jag tycker hon är väl värd Nobelpriset. Det är dock tungt att läsa boken och jag har behövt sprida ut det under en längre tid. Den handlar inte om vad som hände, utan om hur människorna hanterade det.

Här finns en intressant artikel i DN.

Läsrapport Mars, Jenny

Det är inte klokt vad jag ligger efter med bloggandet... Jag kan delvis skylla på att jag planerar ett bröllop och att våren är den stressigaste tiden för konsulter i byggbranschen, men det beror nog även lite på allmän tankspriddhet. Hur som helst, jag ska försöka komma igång med att skriva här mer regelbundet.

Såhär såg det ut på läsfronten i mars, och jag har bara bloggat om hälften än så länge.. Oops.


#17 Mylingen, Pax 3 - Åsa Larsson, Ingela Korsell

#18 Bjäran, Pax 4 - Åsa Larsson, Ingela Korsell

# 19 Rävsång - Christin Ljungqvist

# 20 Slasher girls and monster boys - April Genevieve Tucholke

# 21 The accident season - Moira Fowley-Doyle

# 22 Britt-Marie var här - Fredrik Backman


Bäst i mars var tveklöst Slasher girls and monster boys. ÄNTLIGEN en novellsamling som var precis i min stil.

Spökångest och gnäll

Man vet att man bloggar för sällan när det sparade fotot visar påskpynt flera veckor efter påsk...
Aja. Strax innan påsk läste jag alltså Rävsång av Christina Ljungqvist.

Finn har precis kommit hem från en lång, ensam resa genom Asien. Han drog utan att berätta för någon, och de flesta hemma i Göteborg trodde att han var död. Det är inte så lätt att återgå till nån slags vardag när både familj och vänner har svårt att komma över chocken han utsatte dem för, och inget blir lättare av att hans bortgångne far verkar ha svårt att lämna familjen ifred.
Precis som i Christin Ljungqvists tidigare böcker Kaninhjärta och Fågelbarn bjuder Rävsång på en tät och mystisk stämning där det övernaturliga till ganska stor utsträckning får gömma sig i skuggorna. Till skillnad från Kaninhjärta och Fågelbarn tyckte jag dock inte alls särskilt mycket om den här boken. Mest har det att göra med Finn, som är en ganska odräglig typ. Så gnällig och självcentrerad! Det blir ganska snabbt uppenbart att Hanna från de tidigare böckerna bor granne med honom, och jag läste vidare i ständigt hopp om att hon snart skulle få ta plats i handlingen med det hände först på slutet och då helt kort. Spökerierna är ganska vagt beskrivna, man vet inte riktigt om man ska tro att det finns ett spöke eller om det familjens samlade ångest som är problemet, och det är ju en intressant tanke kanske, men jag hade helt klart föredragit lite läskigare spökinslag.
Det var ingen favorit, detta.

Kvinnan som stal mitt liv

Stella Sweeney drabbas av en ovanlig sjukdom och hela hennes liv förändras. Hennes erfarenheter leder till nya upplevelser och en ny karriär, men allt är inte så lätt som det verkar i början. Stella känns som en väldigt sympatisk kvinna och hela boken andas optimism. 

Marian Keyes verkar inte vara särskilt förtjust i bokbranschen (eller så är hon orolig för konkurrens...). I både Kvinnan som stal mitt liv och Å andra sidan framstår branschen som brutal och med lismande, kappvändande människor. Men alla andra människor skildrar hon väldigt bra och även om jag inte tycker att hon kommer upp i samma höjder som de tidigaste böckerna tycker jag väldigt mycket om även de senare. Kvinnan som stal mitt liv är min favorit av de senare. Jag blev glad av att läsa den.