The Vampire Armand - Anne Rice

Det var väldigt länge sen jag läste de första delarna i Anne Rices vampyrkrönika, men jag minns att mitt första möte med Lestat var magiskt. Jag älskade den mörka, romantiska, blodiga och sammetstunga känslan i böckerna.. De två-tre första alltså. Sen börjar det spåra ur.

Den första boken, En vampyrs bekännelse, är bra. Där berättar vampyren Louis sin historia, som börjar i New Orleans före inbördeskriget. Den andra, Nattens furste, är ännu bättre. Det är Lestat, vampyren som skapar Louis, som berättar om sitt liv och ...vidare tillvaro. Det är en fantastiskt fin skildring av Paris, och jag rekommenderar de som inte läst böckerna än att börja med denna trots att den egentligen är nummer två i serien. I del tre är det modern tid, Lestat blir rockstjärna (!), vampyrernas urmoder vaknar ur sin långa sömn och allt går mot katastrofen med stormsteg. (I bok fyra byter Lestat kropp med en dödlig man, och i femman gör han en resa mellan helvetet och himlen och det är en väldig massa prat om religion).

Efter den ursprungliga historien har Anne Rice skrivit flera böcker där olika vampyrer som man mött får berätta sin historia. Det här är en av dem. Vi får följa Armand, pojkvampyren som var tonåring när han dog och för evigt är frusen i tiden med sitt perfekta gossansikte och änglalika hår. (På film spelades han märkligt nog av Antonio Banderas, som visserligen gjorde en bra prestation men knappast ser ut som Armand beskrivs i böckerna). Armand blir vampyr i antikens Venedig, skapad av sin älskade mästare Maurius. Innan han äntligen förvandlas hasar sagan på i makligt tempo, där Armand och hans mänskliga fosterbröder handlar ringar på marknaden, läser filosofiska skrifter och äter ost. I tvåhundra sidor. Efter att Armand blivit vampyr trappas tempot upp och boken börjar bli bra. Armands resa går från Venedig till Ryssland, tillbaka till Italien och sedan till Paris i en herrans massa år. De som har läst de första böckerna har säkert, liksom jag, undrat hur det kom sig att Armand hamnade där han gjorde i Paris (religiös vampyrsekt som bor på en kyrkogård och beter sig galet) och det får man visserligen veta här, däremot hastas resten av tiden igenom rätt snabbt. Upplösningen är åter, tyvärr, tråkig.

Det här är en bok för de som läst allt annat av författaren och inte fått nog. Har man inte läst böckerna om Lestat och Louis har man nog ingen behållning av den här, för det är många hänvisningar till händelser där som inte förklaras närmare än att "ni vet ju vad som hände när han kom till Paris" osv. Det är inte dåligt, men det är lite långtråkigt.