Berg har inga rötter

Lasse skriver på en deckare, som ska ge honom återupprättelse för ett misslyckat arbetsliv. Sakta börjar han inse att något är fel, han har svårt att komma ihåg vad han skrev dagen innan och han börjar även glömma andra händelser. Ett läkarbesök ger beskedet att han har alzheimers. Nu ändrar sig framtiden för Lasse och snart börjar även det förflutna suddas ut och förändras.

Boken är en fin skildring av hur Lasse förändras när hans minne fallerar. I början antyds de problem han haft på jobbet, sedan får följa hans liv med jobb och familj. När han blir sämre återberättas en del av episoderna, men nu med ett litet annat innehåll. Lasse förbättrar helt enkelt sitt liv ju sjukare han blir.

Jag tyckte mycket om den här boken och dess huvudperson. Han är visserligen inte alltför trevlig och ofta är han en klassisk man - mer intresserad av sin hobby än att umgås med och ta hand om sin familj. Men det är lätt att få sympati för honom. Jag har inte jättemycket erfarenhet av alzheimers, men jag inbillar mig att det är ungefär så här det är. Först glömmer man enstaka saker, sedan blir allt mer och mer förvirrat. Jag gillar också hur han ändrar sitt liv. Det känns som en positiv sak, kan man inte komma ihåg hur det var kan man alltid göra det bättre.

Det är också intressant hur författaren har skildrat Lasses problem på jobbet. I början är de som sagt mest antydda och jag tycker inte att det är helt självklart att han inte själv har del i det hela. Ju mer man får reda på, desto tydligare blir det dock att det handlar om mobbning. Men med de ändrade minnena blir det lite mer oklart igen. Jag tror inte riktigt att det var författarens mening, men jag uppskattar att det inte är helt uppenbart hur allt gått till. Jag blir dock ganska irriterad på Lasse när han vantrivs på jobbet men inte gör något åt det. Det kanske inte är så lätt, men man är väl ändå skyldig sig själv att göra det bästa av situationen.

I måndags var vi på en trevlig bokbloggträff hos Damm förlag, som har givit ut Berg har inga rötter. Vin, plockmat och trevligt prat med författaren, Manne Fagerlind. Det var kul att vara med på och jag hade nog aldrig läst den här boken om det inte varit för träffen. Och det hade varit en förlust.