Nästan perfekt

Almost perfect - Brian Katcher

Logan är fortfarande deprimerad över att hans flickvän gjort slut, men den dag då Sage stövlar in i klassrummet förändras allt. Sage är lång, vacker, har en galen klädstil och ett bullrigt skratt. Det var länge sen Sage gick i skolan - hon har blivit hemundervisad av sin mamma under flera år - och hon har hemligheter som hon inte kan berätta. Varför får hon till exempel inte dejta när det går bra för hennes lillasyster att vara ute hela nätterna med killar?
   Logan och Sage blir snart vänner, nära vänner, kanske lite mer än vänner. De behöver båda desperat någon som förstår, som kan lyssna. När så Sage släpper bomben och avslöjar sin hemlighet, att hon egentligen är en pojke, har Logan enormt svårt att hantera det. Flickan han har lärt känna finns alltså inte? Vad säger det om honom själv, att han blev kär i någon som föddes som kille? Allt säger honom att Sage är en tjej, men kommer omvärlden kunna förstå det? Deras relation svajar hit och dit medan de försöker hitta ett sätt att vara nära varandra igen, och på vägen lär de känna inte bara varandra utan även sig själva.

Logan är en självcentrarad, korkad tonårskille. Många gånger är han för hetsig, för elak och för ängslig, han har panik över vad som händer i hans liv, han vill aldrig mer se Sage och samtidigt är hon är den enda han vill vara med. Jag vet inte om jag gillar honom, men jag gillar att han känns så äkta.
Även om man mest får se Sage ur Logans ögon så är hon en mångfacetterad karaktär, både den lyckliga sorglösa tjejen som skrattar lite för högt och en ensam, sårigt olycklig person som alltid måste vakta sin hemlighet och inte kan dela sitt liv till fullo med någon förutom sin syster.
Intrigen är lite förutsägbart, men jag tycker ändå att boken höll hela vägen eftersom relationen mellan huvudpersonerna lyckas vara intressant skildrad hela tiden.

Dead scared - S J Bolton

Den unga polisen Lacey Flint skickas till Cambridge på undercover-uppdrag. Det verkar nämligen som att något skumt pågår på campus: student efter student begår självmord, och även om polisen till en början inte tror att något brott ligger bakom dödsfallen så finns det de som har börjat fatta misstankar. De döda ungdomarna hade lite för mycket gemensamt. Flera av dem hade klagat över sömnproblem, i flera fall hade de plågats av mardrömmar om att någon tog sig in i deras korridorsrum när de sov.     
    Laceys uppgift blir att spela instabil och sårbar student, och uppdraget blir betydligt farligare än vad någon hade kunnat ana.

Tja, vad ska man säga? Det här är en sån där typisk deckare som man vill ge betyget "ok". Den är lite spännande, men jag blir inte särskilt överraskad av upplösningen. Behållningen är Lacey som är en rätt härlig karaktär. Lite osympatisk och med många hemligheter, tjurig, envis och dumdristigt modig. Boken är den andra i en serie (den första heter Now you see me), men den fungerade bra att läsa fristående.

Kursivt i kvadrat

De som ogillar kursiverade mördare kommer att avsky denna bok. Jag har inga problem med att skilja en mördares tankar från resten av texten genom att kursivera texten, men jag har ganska svårt för de fyra olika typsnitt som får representera de fyra olika kvinnorna i denna bok.

I This charming man av Marian Keyes får vi följa stylisten Lola, journalisten Grace och hennes mäklarsyster Marnie samt Alicia, fästmö till Paddy de Courcy, den åtråvärde politiker som handlingen kretsar kring. De fyra kvinnorna har olika relationer till honom och sanningen om dessa avslöjas sakta under berättelsens gång.

Jag tycker bäst om Lola, även om jag stör mig lite på språket i hennes delar. Tänk Bridget Jones och att aldrig använda pronomen... Hon var ihop med de Courcy när han släppte ett pressmeddelande om sitt giftermål med Alicia och är följaktligen förkrossad när boken inleds. Hon har dock ett roligt sätt att se på omvärlden och träffar nya roliga människor under bokens gång. Grace är den som håller igång historian, hon är journalisten som försöker få Lola att prata ut om sitt förhållande men som också luskar i de Courcys lik i garderoben. Jag skulle hellre velat ha mer av deras historier och skulle kunna hoppa över Marnie och Alicia, vilka inte för historien framåt alls.

Detta är en klassisk Keyes-bok, även om den har ovanligt många berättarröster. En del tunga ämnen avhandlas, någon hittar en ny kärlek, någon återfinner en gammal kärlek. Jag gillade den, men jag blir fortfarande lite irriterad när jag tänker på de olika typsnitten. Känslan jag får är av en författare som inte vågar lita på att hennes läsare förstår att kapitlet handlar om en ny person, även om personens namn klart och tydlig står högst upp. Med tanke på att hon på ett övertygande sätt gett de fyra kvinnorna fyra olika röster känns detta ännu mer onödigt. Dessutom var två av tre typsnitt fula och lite jobbiga att läsa. Dock kan man ha överseende med detta då det är intressanta historier.

Kaninhjärta - Christin Ljungqvist

Anne och Mary är tvillingar. Lika som bär med långt halmfärgat hår och sura underläppar, en liten enhet starkt bundna till varandra. Det är Mary som är den otåliga, den dominanta och utåtagerande. Hon är också den som kan låna ut sin kropp till spöken. Tyngd av de dödas närvaro i kroppen blir Mary destruktiv, jagar smärtan och mörkret. Anne vakar över sin tvilling, försöker skydda henne och underlätta hennes väg. Anne är den som hör spöken tala genom Mary, den som ska framföra deras budskap.
   När systrarnas pappa reser till Thailand med sin nya kärlek bestämmer Mary att de flytta in i hans tomma lägenhet över sommaren. I storstan ska de få ett andrum från sin tjatande mamma, få vara vuxna och kunna göra vad de vill. När de träffar Emilia, som leder en grupp medialt begåvade personer kommer de in på en farlig väg. Gruppen söker efter en försvunnen flicka, men Emilia verkar ha en egen agenda. Tvillingarnas relation är hotad, inte minst av den hemlighet som spökena har berättat för Anne och som Mary ännu inte vet något om.

Det vilar en mörk stämning över berättelsen. Det finns något klaustrofobiskt och tryckande över det hela. Den heta sommaren, den oerhörda bördan Anne tar på sig när hon vakar över sin syster, andevärlden som kanske ljuger och kanske talar sanning.
   Det känns inte alls som en ungdomsbok trots att den handlar om två sjuttonåringar. Kanske på grund av språket, så många vindlande meningar och metaforer som sätter stämningen perfekt. Kaninhjärta är en sån där bok där jag inte tycker särskilt mycket om huvudpersonerna. Man kan inte låta bli att reta sig på dem, Mary som är så elak och självcentrerad och Anne som aldrig riktigt vågar säga ifrån. Ändå är de på något sätt perfekta i de här rollerna, och den mörka stämningen i boken vinner över mig.

Rubinröd - Kerstin Gier

Gwendolyns släkt har en hemlighet. Det är nämligen så att vissa i familjen har en ärftlig förmåga att resa i tiden. Enligt gamla uträktningar är det Gwendolyns kusin Charlotte som bär genen, och alla väntar nu otåligt på att hennes tidsresande ska börja. Charlotte har förberetts på sitt kommande liv i tio år. Hon har fått lektioner i språk, historia och till och med fäktning. Problemet är att det visar sig att det i själva verket är Gwendolyn som är generationens tidsresenär...
   Det finns ytterligare en släkt som har samma förmåga, och deras tidsresenär heter Gideon. Gwendolyn finner honom oerhört irriterande (men samtidigt måste hon ju erkänna att han iallafall är väldigt snygg). Tillsammans får de ett uppdrag som kommer föra dem fram och tillbaka i tiden, ett uppdrag som är av största vikt för det hemliga ordenssällskap som hjäper dem. Det är dock inte helt klart vems intressen sällskapet egentligen tjänar...
   Rubinröd har fått mycket bra kritik i olika bokbloggar, och jag håller med om att den är läsvärd. Jag är inget fan av tidsresor i litteratur, men det är ett väldigt bra flyt i texten som gör boken väldigt lättläst. Det är roligt (inte ha-ha-roligt, men det finns en hel del kul passager) och Gwendolyn är en sympatisk huvudkaraktär. Jag gillar också hennes bästa kompis Leslie, som inte tvivlar en sekund på de absurda historier Gwendolyn berättar för henne.

  

Isfolket och Häxmästaren.

När jag var på stadsbiblioteket för nån vecka sen upptäckte jag att de har köpt in en hel rad böcker av Margit Sandemo. Jag har läst alla 47 delar av Sagan om Isfolket (och har alla böckerna samlade i skokartonger under sängen). Om de är bra? Nej. Och ja. De följer en släkts historia från sent 1500-tal, det är kärlek, hat, häxor, krig, pest, hovdamer och backstugor. Det centrala är förbannelsen som vilar över släkten, och deras strävan efter att bryta den. Det finns många ganska härliga karaktärer att älska och hata, det är spännande och ganska fascinerande att allt hänger ihop fast det utspelar sig under så väldigt lång tid. Det är inte böcker man läser för att man älskar språket, det är magin i kombination med släktsagan som är behållningen. Böckerna är relativt jämna, förutom de ca fem sista där Margit spårar rejält och bland annat skriver in sig själv i handlingen (!)

Hur som helst. Isfolket har jag ju alltså redan läst.
Nu gav jag mig på den första boken i serien Häxmästaren, Trolldom.

Första intrycket är att det är sämre än jag hade väntat mig. Språkligt är det mycket mediokert, personerna beskrivs om och om igen på samma sätt (skör-och-vacker, alldaglig-men-med-"personlighet" och så det mer oväntade "brun på något sätt"). Handlingen kretsar kring Tiril och hennes vackra syster Carla. Det är 1600-tal och systrarna bor med sina föräldrar i Bergen. Mamman är ständigt frånvarande och pappan verkar ha hemligheter och beter sig allt konstigare. Carla är djupt olycklig, bara gråter och gråter men vill inte säga varför. Farorna hopas, och Tiril har ingen att vända sig till förutom sin bästis, gatuhunden Nero. Så småningom korsar den mystiske (och brune) islänningen Mori hennes väg. Han är en häxmästare, och pysslar i stort sett oavbrutet med besvärjelser och hemliga tecken och är mystisk och svår.
   Det här var inte så bra. Det är tjatigt, karaktärerna är platta och tråkiga och det blir aldrig särskilt spännande. Jag antar att det finns enormt många böcker i serien, och trots att jag inte gillade Trolldom kan det hända att jag får för mig att plöja igenom de övriga någon gång. Det kan ju hända att de blir bättre?

Best of 2012 - Tio favoriter

2012 var året då jag slutade pendla till jobbet. Trots det och den minskade lästid det innebar lyckades jag hinna med 119 böcker. 95 av dem var på svenska och 24 på engelska. Sju var ljudböcker.

Det här är mina tio favoriter i år (utan inbördes ordning):


Berg har inga rötter - Manne Fagerlind
Om att förändras, tappa bort sig själv och om att skriva om sin egen historia. Jättefin roman.


Konsten att tala med en änkling - Jonathan Tropper
Härlig blandning av sorg och humor.

I havet finns så många stora fiskar - Sara Lövestam
En hemsk historia om ett barns utsatthet, men också en fin skildring av hur det känns att vara barn.

Varma kroppar - Isaak Marion
En fantastiskt fin och hoppfull zombieroman.

Torka aldrig tårar utan handskar 1, Kärleken - Jonas Gardell
Behöver väl inte ens en kommentar, denna verkar vara allas favorit i år.

The repacement- Brenna Yovanoff
Nyskapande övernaturligt tema med sidokaraktärer som jag älskade.

Bedårande barn av sin tid - David Bogerius
Biografi om 80-talspopbandet Noice som får mig att önska att jag var där när det pågick.

För Lydia - Gunn-Britt Sundström
Omskrivning av Den allvarsamma leken ur Lydias perspektiv. Tyckte faktiskt mer om den här om originalet.


Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh
Om klassresor, duktig-flicka-syndromet, rasism och om att hitta sin plattform.

Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Jag älskar häxorna i Engelsberg. Älskar!

Född i fel kropp

Parrotfish, av Ellen Wittlinger, handlar om tonåringen Angela som tröttnar på att låtsas vara flicka. Han vet att han är en kille inuti, och nu tänker han bli det på utsidan också. Han väljer att börja kalla sig Grady, vilket många i hans närhet har svårt att acceptera. Grady själv har inte riktigt tänkt på att det skulle spela någon roll för folk att han vill leva som pojke, men det visar sig att många har åsikter som de gärna delar med sig av. Grady får möta både fördomar och misstrogenhet, men får också förståelse (ibland från oväntat håll) och vänskap.
   För Gradys gamla bästis blir övergången svår att förstå, och hon vågar inte annat än att ta avstånd när skolans elakaste och coolaste tjej bestämmer att det hela är vidrigt. Som tur är dyker Sebastian upp, en bokmal som både blir en rolig kompis att hänga med och någon som kan bekräfta att det inte är något konstigt med Grady. Sebastian är en härlig liten karaktär, kanske lite väl mycket av "klassisk highschool-film nörd" för att vara helt trovärdig, men ändå så mysig och snäll att man också vill hänga med honom.
   En sak som drar ner betyget lite är hur Kita, tjejen som Grady är kär i skildras. Hon är uppenbarligen tänkt som en "stark-tjej-som-säger-ifrån"-typ som ska få in lite feministisk jävlaranamma, men beskrivs hela tiden som fantastiskt vacker, mest pga sitt blandade ursprung. Det är helt enkelt ett väldigt exotifierande objektifierande av en tjej som hade kunnat bli intressant om hon hade haft några andra egenskaper än Vacker, Exotiskt etnisk och Annorlunda-på-ett-mycket-vagt-beskrivet-sätt. Jag gillade inte heller avsnitten där Grady fantiserar ihop långa dialoger, det är menat att vara roligt... men det är det verkligen inte.
   Hur som helst är boken, om än lite ungdomsboksklyschig, bra. Det är ett viktigt ämne som skildras med värme, ett ämne som mycket sällan förekommer i tonårslitteratur men som många skulle behöva utbilda sig om. Jag kan tänka mig att det är intressant både för transkids och för alla andra tonåringar, och den kan säkert fungera bra som diskussionsunderlag i skolklasser och liknande.

Om jag stannar - Gayle Forman

Om jag stannar utspelar sig under ett enda dygn, det dygn som kanske blir Mias allra sista.
   Nyss satt hon i bilen med hela sin familj och lyssnade på musik, nu ligger hon på intensivvårdsavdelningen med en sönderslagen, medvetslös kropp och sitt medvetande vandrandes runt i sjukhuskorridorerna. Mia kan se sin kropp utifrån, men hon vet inte om hon kan göra något åt sin situation. Hon betraktar, väntar och lyssnar. Snart förstår hon att hennes båda föräldrar är döda. Lillebror är inte där.
   I tillbakablickar får man följa Mias liv innan olyckan, om hur den klassiskt skolade cellisten föll för killen som spelar i punkband, om hennes föräldrar, om bästa vännen. Mia hade ett härligt liv, men om hon nu inte längre har någon familj, vill hon verkligen leva då? Det är nämligen hon själv som måste välja.
   Ett lite originellt upplägg som fungerar bra tycker jag. Boken är ganska tunn och utspelar sig under kort tid, men lyckas ändå med att vara gripande och teckna väldigt tydliga karaktärer.

Kråkkalas!

A feast for crows är den fjärde delen i George R R Martins serie A song of ice and fire.
   Som vanligt är det svårt att recensera den. Det går inte att skriva någonting om handlingen utan att spoila för de som inte har kommit lika långt i serien, då böckerna är väldigt oförutsägbara. Vem som helst kan ha dött!
   I den här boken får man bara möta ungefär hälften av det persongalleri man har lärt känna i de tidigare delarna, övriga ska komma tillbaka i bok nummer fem. Lite tråkigt tyckte jag, som saknade ett par favoriter. Förutom det håller A feast for crows samma kvalité som de tidigare. Karaktärerna fortsätter utvecklas, det dyker upp en del nya släkter och miljöer, det sjungs The rains of Castamere och ja, jag blev överraskad mer än en gång. Det tar lite för lång tid att läsa dessa tegelstenar (jag blir otålig när jag läser och läser i samma bok...) men det är värt att lägga tiden på för det är så otroligt BRA.

Läsrapport - December

# Little princess - Frances Burnett Hodgson
# Bästa vänner - Jennifer Holland
# Anna dressed in blood - Kendare Blake
# A feast for crows - George R R Martin
# Om jag stannar - Gayle Forman
# Parrotfish - Ellen Wittlinger

I december hann jag bara med sex böcker, mest för att det tog sån väldig tid att läsa A feast for crows (två veckor!!).

Ett inlägg utan unicitet

När alla bokbloggare gemensamt hyllar en bok vet man att det är ett ganska säkert kort. Därför läste jag Jellicoe road av Melina Marchetta, precis som alla andra. Och precis som alla andra älskade jag den. Fast det var länge sedan jag grät så mycket till en bok.

Taylor bor på en internatskola och vet inget om sina föräldrar. Eleverna har ett "krig" mot barnen i den intilliggande byn samt mot kadetterna som varje år har en del av sin utbildning intill. Det som från början verkar ganska allvarligt visar sig snart vara en underhållande lek. Medan Taylor leder kriget blir hon allt bättre vän med både kadetter och folk från byn. Samtidigt börjar hon luska i sin bakgrund för att ta reda på mer om sina föräldrar.

Om man ser helt krasst på handling och upplägg är den här boken inget speciellt alls. Ungdomar rotar i det förflutna, självklart utan att fråga någon vuxen rakt ut, och historien varvas med scener från ett förflutet, där man inte får reda på exakt vem som är vem. Men det är ändå en fantastiskt bra bok, vilket beror på de väldigt bra skildringarna av personerna, med deras känslor och idéer. Miljöskildringarna är också pricksäkra. Dessutom är alla vettiga och trevliga och sakerna de gör är logiska. Igen är ond bara för sakens skull och ingen gör något korkat bara för att föra historien framåt. Så jag sållar mig till alla andra och säger: läs den!

Kampen fortsätter - patriarkatet ska krossas!

Gapig, bloggande, vulgär, konstskoleavhoppande, könsrollsifrågasättande och könsrollsuppfyllande. Zelda är personifikationen äv 80-talisten som inte vet riktigt vad hon vill, men vill det ganska högljutt. I detta andra album flyttar hon till Skåne och börjar på konstskola, hoppar av den och drar till Asien och kommer hem igen och bosätter sig i en usel lägenhet i Stockholm.

Zelda ifrågasätter ständigt patriarkatet och de stereotyper som omgärdar henne på konstskolan, utan att se sina egna stereotypa feministdrag. Men framförallt är hon väldigt rolig. Jag älskar Lina Neidestams teckningsstil och den fungerar väldigt bra ihop med historien. Mitt favoritavsnitt är när Zelda åker till Asien för att "finna sig själv". Där samlas alla stereotyper om backpackers och turister på ett nytt och underhållande sätt.

Jag tycker att Zelda har blivit bara bättre och bättre så nu längtar jag efter album tre. Den lär väl dock dröja ett tag, så kanske ska jag försöka mig på Neidestams erotiska bok Maran innan dess, trots att jag rodnar av bara tanken.

2012 - ett år

Jaha, nyår och allt sådant där. Listor och sammanfattningar till höger och vänster. Jag tycker det är tråkigt att läsa andras listor, så jag ska försöka hålla min egen sammanfattning kort. Eller så kan nu ju hoppa över den.

Antal lästa böcker: 55
Antal böcker jag fått i födelsedagspresent: 6
Antal böcker jag fått i julklapp: 3
Antal böcker jag fått i födelsedagspresent och julklapp och inte hunnit börja läsa än: 8
Antal böcker jag gett i julklapp: 3
Antal böcker jag råkade köpa när jag var ute för att handla julklappar till andra: 6

Annat som hänt under året:
Jag har bytt jobb.
Jag har upptäckt quizkampen och draw something och blivit fast. (Spela med mig? Jag heter larkdjur på båda)
Jag har skaffat netflix och ytterligare reducerad lästid.
Jag har fått alldeles för lite solljus.