En gång hade Hanna två bröder, Simon och Jens. Simon råkade ut för en olycka, han föll från en klippa under en lek, det var ingens fel, det säger alla. Men Hanna såg vad som hände, hon vet vem man inte kan lita på även om ingen vill lyssna på henne.
Hanna vet mer än så, hon har ständigt spöken omkring sig som drar i henne och vill berätta saker. Det går inte att stänga av, men hon har vant sig.
Det vilar en tung stämning över Fågelbarn. Kanske beror det mycket på att det inte finns någon drivande intrig, utan handlingen baseras mest på Hannas känslor. Jag tyckte mycket om boken, stilen liknar författarens debutbok Kaninhjärta, men där minns jag det som att det var en mer spännande berättelse. Här är det inte så mycket att man väntar på en spännande upplösning, mer att jag trivs med att vara i Hannas sällskap en stund.
Den här tyckte jag var nästintill fantastisk när jag läste den :)
SvaraRadera