Mardrömmen

 

1994 fick Kenzaburo Oe nobelpriset i litteratur. Sedan dess har jag tänkt minst en gång om året att "jag borde läsa den där Mardrömmen snart". Det är ju ett par år av uppskjuten läsning... Men nu, nu har jag gjort det! Skönt att kunna fullfölja ett projekt...

Fågels fru ligger på sjukhus. Hon har precis fött barn, men det är något fel på barnet. Han har hjärnbråck, och läkarnas dom är hård: antingen dör han nu, eller så blir han -i bästa fall- någon slags grönsak. Fågel kan inte berätta för sin fru, hon får höra att barnet har hjärtfel, och han försvinner bort från sjukhuset. Förvirrad och ensam virrar han runt i staden - besöker en gammal älskarinna, hamnar i slagsmål, super sig redlöst berusad. Han väntar på, och hoppas att barnet ska dö så att allt kan återgå till det normala. Det är en mardrömsliknande stämning hela boken igenom, ibland är det nästan lite surrealistiskt.

Enligt baksidestexten är det "en oerhört gripande och storslagen roman om en man och hans samvete". Jag skulle nog mer säga "en bok som känns oerhört lång för att vara bara 200 sidor om en man som beter sig som ett själviskt svin och har en älskarinna som beter sig som en ovanligt asjobbig Murakamikaraktär", men det hade förstås varit mindre säljande.

Jag tyckte inte illa om boken, men den bjöd på en oväntat seg läsning. Jag retade mig ganska mycket på huvudpersonen, och jag hade svårt att fångas av själva handlingen. Ingen jättehöjdare för att vara nobelpristagare alltså.