Spökdeckare

Jag läser en massa deckare just nu, vilket har att göra med att jag har fått en bunt av en kompis och de är praktiska att läsa på vägen till jobbet eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket om de blir luggslitna. Dock är jag inte lika intresserad av deckare som jag varit tidigare, så det krävs en del för att jag ska gilla dem.

Nattfåk av Johan Theorin är en av de bästa deckarna jag läst på länge, trots att jag inte var särskilt förtjust i spökdelen av den. Den är stillsam och handlar mer om vardagsliv än om brott. Boken utspelar sig på norra Öland och landskapet skildras väldigt lockande, trots vinterstormar.

Personporträtten är lite svaga, som i de flesta deckare, men karaktärerna känns i alla fall sympatiska. Hela boken ger ett ganska trevligt intryck, men jag tyckte den blev lite läskig i mitten (hej, jag är trettio plus och fortfarande lite rädd för spöken).

Gideons ring

Gideons ring är ytterligare en bok i Hammarbyserien av Carin Gerhardsen, fortsättning på Helgonet som jag läste tidigare. Böckerna påminner mycket om varandra, spännande historier men inte särskilt intressanta personporträtt. Kvinnor utsätts för brutala brott och även om de klaras upp känns historien ändå oavslutad när berättelsen är klar. Inte min favoritdeckarförfattare, helt enkelt.

Veckans bokbloggsfråga. Betyg eller inte?

Veckans bokbloggsfråga från Barnboksbloggen lyder:
Betygsätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem isåfall?

På bloggen, nej. Jag tycker inte att det är så jätteintressant att se andras betyg på böcker, så jag ser inte poängen med att själv skriva ner det här. Eller tycker ni att det är roligt att se? Vad man tycker om boken framgår ju texten tänker jag. Vi är dessutom två stycken som bloggar här, och det känns lite rörigt med en massa betyg som inte kommer från samma person.

Däremot betygsätter jag allt på boktipset.se och goodreads.com. På boktipset gör jag det mest för att själv kunna hitta mina bästa och sämsta böcker när någon ber om ett boktips, frågar efter årets bästa bok eller om jag ska lista något till bloggen. Mina listor här är mina mest kompletta läst-listor som jag använder till allt möjligt.
På goodreads betygsätter jag mest för att det genererar bra boktips. Jag älskar deras rekommendationsfunktion, och får hur många bra tips som helst från den. Ibland sätter jag olika betyg på samma bok på dessa två sidor. På boktipset kan något få en trea för att den var "väl ok", och på goodreads får samma bok en fyra om jag gillade typen av bok och hoppas på att bli tipsad om liknande fast bättre i framtiden.

Det finns också något väldigt tillfredställande i att få ge en riktigt dålig bok en enda stjärna.

Poeten slår tillbaka

Nina Faber är en halvkänd poet som aldrig riktigt slagit. Efter ett långt uppehåll är hon nu tillbaka med en diktsamling. Boken får dock dåliga recensioner och Nina får nog. Hon är inte någon man kör med, så hon bestämmer sig för att säga vad hon tycker.

Inventering av Erlend Loe är en kort bok som ändå lyckas rymma mycket. Nina är en komplex person, ömtålig konstnärssjäl och samtidigt handlingskraftig. Man kan inte med den godaste vilja i världen säga att hon hanterar saker på ett bra sätt, men man förstår hela tiden varför hon gör saker. Boken är rolig, inte så att man skrattar rakt ut, men så att man blir på bra humör av den.

Miss Mayhem

Miss Mayhem är andra delen i Rachel Hawkins serie Rebel belle (Läs den första först, ok? Annars blir det obegripligt).

Livet börjar återgå till det normala för Harper Price - hennes försvunna bästis har kommit tillbaka, hennes pojkvän oraklet har färre och mindre dramatiska framtidsvisioner och hon bestämmer sig rent av för att delta i en skönhetstävling.
Tyvärr varar inte lugnet så länge. Harper tvingas anta en svår utmaning, och om hon misslyckas betyder det döden.

Bra tempo och bra uppbyggda karaktärer, men lite mindre engagerande story än i del ett. (Eller så är det jag som nästan alltid tappar intresset av serier?). Det är inte jätteoriginellt. Buffy- av känslan är fortfarande stark, och Harpers fastrar är en direkt ripoff på tanterna i Beautiful creatures. Jag gillar dock att huvudpersonen inte är en outsider (känns ändå lite ovanligt) och att de övernaturliga inslagen är nyskapande.

Själakistan

Själakistan känns som en deckare av Camilla Läckberg, men är en deckare av Ann Rosman. Brutala mord på Västkusten som har sin anledning i saker som hände längre tillbaka i tiden,. Precis som i Läckbergs böcker tycker jag att det intressantaste är relationen mellan människorna och jag tycker att boken gott kunde handla om det istället för om blodiga mord. Historian är bättre än Läckberg men jag tycker dock att mordhistorien är ganska fånig. Men Marstrand är fint skildrat och karaktärerna känns som riktiga människor, så jag gillade boken.

Nya böcker!

Så, jag hade väl nån slags plan att inte köpa en massa böcker innan jag läst ut högarna som finns hemma. Men så skulle jag köpa en present och hittade en massa böcker jag ville ha. Tänkte vara duktig och bara köpa en till mig själv, men så var det köp 4 betala för 3 och jag insåg att om jag bara köpte en till skulle jag få ytterligare en... Så nu har jag tre nya böcker :)

Förra veckan var jag och maken dessutom bjudna på galapremiären av Pojkarna, baserad på boken med samma namn av Jessica Schiefauer. Filmen var väldigt bra, och så fick man boken i en goodiebag, tillsammans med ett frö. Kul grej. Så högarna här hemma växer.

Creepy fairytale-retellings

Grim är en samling noveller i bästa fairytale-retellingstil, skrivna av ett gäng YA-författare. Det är inte alltid helt lätt att gissa originalsagan, då dessa nya versioner innehåller både rymdskepp, fratboys och pojkband, men det sagokänslan är iallafall påtaglig hela tiden. De flesta berättelserna är mörka, och vissa till och med lite äckliga. Somliga av novellerna är riktigt platta och tråkiga (jag spolade förbi en del, alltså jag gillar verkligen inte rymdskepp!).

Bäst var faktiskt de minst läskiga sagorna: Figment av Jeri Smith Ready (retelling av Mästerkatten i stövlar, creepy men samtidigt gullig) och Beauty and the Chad (där en slarvig student från vår tid blivit fångad i en klassisk sagovärld).

 

Bokbloggsjrka 12-15 februari - rantar om barn och läsande

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan "hur tror du att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel"?

Jag har inga barn, men jag har varit ett barn. Ett barn som läste jättejättemycket. Det är svårt att säga exakt vad det beror på, men jag tror stenhårt på högläsning (kapitelböcker så snart barnen pallar, det var guld att ha en följetong att se fram emot). Jag har också alltid haft en nästan obegränsad tillgång till böcker. Både en välfylld egen bokhylla, trots att vi inte var särskilt välbeställda ekonomiskt och täta besök på biblioteket (där jag fick låna hur mycket jag ville, vilket alltid var en full pappkasse med böcker). Mamma läste mycket, jag var medlem i barnens bokklubb, jag lärde mig läsa snabbt och hade nästan genast lätt för det... Det finns ju så många samverkande faktorer.
När jag var tolv minns jag att jag plötsligt upptäckte att ingen av mina kompisar hade några böcker. Jo, några av dem hade väl fem Wahlströms ungdomsböcker i en bokhylla som i övrigt var full av porslinselefanter där man förvarade örhängen, Fridatidningar, dansande plastblommor och ögonskugga. Det var töntigt med böcker! Jag hade fortfarande en proppfull ikea-Ivarhylla och en ständig hög av biblioteksböcker. Det var något av en chock att fatta att inte alla läste. Jag kunde liksom inte fatta hur de kunde låta bli. Jag läste överallt, vid frukostbordet, framför TVn, alltför sent när jag lagt mig.. Trots att mina jämnåriga tittade skeptiskt på mina böcker var de lite fascinerade, vissa sa att "jag borde nog också läsa mer", någon lånade ett par böcker... I sexan läste alla tjejer i klassen Virgina Andrews absurda Vindsträdgården-serie, och den fångade allas intresse till den grad att det lästes på skolgården på rasterna.
Eh, jag kan inte ens sammanfatta detta på nåt vettigt sätt. Typ: läs själv, se till att det finns massor av böcker (olika typer, olika ämnen, fakta, skönlitterärt, bilder, inga bilder, realism, sagor... så man lär sig tidigt att det finns böcker för alla tillfällen), säg inte till barnen att de läser för mycket (det finns inget för mycket) och låt dem läsa nästan vad som helst - var ingen kulturpolis som förespråkar "fin"böcker, det går bra med tantsnusk och dålig fantasy också.

Oj, det där blev pladdrigt.

The walking dead 3-5

Flera år efter att jag läste del ett och två The walking dead lånade jag hem nr 3-4-5 från stadsbibliotekt och plöjde igenom. Jag minns att jag retade mig på tecknarstilen i del två, och tyckte att det blev fulare och fulare bilder.

Favorit i repris: såhär tycker de att barn ser ut:

 

Alltså.... såhär?

 

LOL.

 

Men tillbaka till del tre, fyra och fem. Nu är det lite snyggare igen, det var ju skönt. Storyn är, som vanligt äcklig och ganska läskig. Det blir lite för många dödsfall (vilket väl iofs är rimligt i en zombieberättelse), men man slutar bry sig ganska snabbt när det är så många som försvinner hela tiden. Men som snabb och lätt underhållning är det helt ok.

 

Veckans bokbloggsfråga

Veckans bokbloggsfråga på barnboksbloggen är:

Snart är det alla hjärtans dag. Kommer du att uppmärksamma denna dag på något sätt relaterat till böcker? Kommer du exempelvis att ge bort en bok till någon du håller kär, skriva något särskilt temainlägg på din blogg, fokusera mer än vanligt på böcker som handlar om kärlek och relationer eller något helt annat? 

 

Mitt svar: Mitt spontana svar är AHAHAHAHAHA NEJ! NEJ! Jag är inte så mycket för Alla hjärtans dag över huvud taget (gillar dock såna där geléhjärtan). Men nu när jag skriver detta så tänker jag "Hmmmm temainlägg... varför inte"? Så, jo, kanske ett temainlägg. Typiskt att man aldrig kan vara principfast.

P.S I still love you

P.S I still love you är Jenny Hans uppföljare till To all the boys I've loved before som jag läste och gillade 2015. Uppföljaren är också bra, mest tack vare att huvudpersonen Lara Jean är så himla gullig. Hon känns levande på ett sätt som inte alla YA-karaktärer kan leverera, kanske mycket tack vare att ljudboksuppläsaren (Laura Knight Keating) får till en väldigt flickaktig, lite pladdrig och virrig ton. Lara Jean är inte perfekt, hon är tvärtom ganska irriterande - men hon är snäll, ärlig och,som sagt, väldigt trovärdig. Jag tycker att det är oerhört skönt att i både denna bok och i To all the boys... får folk saker gjorda. De tänker "hmm, jag borde nog prata med den där killen jag är kär i, fast det är ju rätt läskigt, men ändå.." Och så gör de det. Det känns som att nästan alla YA-böcker handlar till stor del om människor som inte vågar/vill/kan prata med varandra, och det blir som en stor lättnad för mig varje gång Lara Jean faktiskt kommunicerar med sin omvärld på ett tydligt sätt. (Även när hon försöker att INTE göra det kommer sanningen fram).
Handlingen är lite mindre engagerande än i bok ett. Nu är det betydligt mer fokus på kärlek (första boken handlade mer om familjerelationer) och det är lite tråkigare, men det var ändå mysigt att få en fortsättning.

Helgonet

Helgonet av Carin Gerhardsen är en standarddeckare. Den är spännande och innehåller lagom många twister, men försvinner snart ur huvudet när man läst den. Karaktärerna känns mest som ett knippe samlade egenskaper och jag har problem med att skilja de olika poliserna från varandra. Jag gillade historien i början, men när det började handla om våldtagna kvinnor tröttnade jag lite. Och när man fått reda på lösningen är det inledande kapitlet helt obegripligt. Men den är ju lättläst.

Bortom det moderna samhället

   

I början av januari läste jag en riktigt bra bok, If you find me av Emily Murdoch.
Femtonåriga Carey och hennes sexåriga lillasyster har växt upp i isolation. De har bott tillsammans med sin mamma i en sliten husvagn i skogen, utan möjlighet att träffa andra människor. Fattigdomen är påtaglig, det finns inte alltid mat och vintrarna är hemska utan riktiga vinterkläder. Mamman är opålitlig. Hon missbrukar meth och försvinner ofta flera veckor i sträck. Carey måste ensam ta hand om sin lillasyster, jaga smådjur att äta, se till att de håller värmen och lära henne läsa. När mamman till slut ger sig av för gott förändras flickornas liv i ett slag. De blir hittade, återförda till civilisationen och blir tvungna att anpassa sig till livet i en vanlig familj. Materiellt får de allt de kunnat önska sig och mer, men det förflutna är inte så lätt att glömma. Hur kom det sig egentligen att de hamnade i skogen? Vem kan man lita på? Dessutom finns det hemligheter som inte går att berätta för någon, hemligheter som kan förstöra allt och skilja systrarna åt.

Jag blev riktigt imponerad av den här boken. Den undviker alla klassiska YA-klyschor, är rörande, spännande och intressant. Det är fascinerande att tänka på alla små delar i vårt moderna liv som vi tar för givet när man får se det genom ögonen på barn som växt upp utanför samhället och helt utan bekvämligheter. Författaren lyckas verkligen få liv i sina karaktärer och jag kommer att tänka på dem långt efter att jag läst ut boken.

Ronja Rövardotter på ryska

Under vår Moskvaresa köpte min pojkvän ett gäng Astrid Lindgren-böcker på ryska. Han har läst lite ryska, jag har läst extremt grundläggande ryska för många år sen, vi gillar språk och vi gillar böcker - klart vi ska ha ryska Ronja Rövardotter i bokhyllan! Det känns väldigt ovant att se en så välbekant bok illustrerad på ett annat sätt än man är van, men också väldigt roligt. Jag antar att det är dvärgarna med silverskatten man ser här på framsidan, och dem får man ju inte se på bild i den svenska utgåvan.

 

Mattis är sig ganska lik, men ser ganska ung och fräsch ut. Lovis har en en betydligt mer avancerad klädstil än den svenska Lovis. Käck hatt!

 

Här dyker Birk upp i narrskor. Jag gillar att de är så förbannade, det var ju precis så det var när de hoppade över Helvetesgapet.

Grådvärgarna liknar inte alls de svenska. Hehe, de är ju gulliga i den ryska boken. Eller, när jag tänker efter så är det nog mer obehagligt att de ser ut som små tomtefarbröder när man vet att de hasar runt på stenen och väser och beter sig allmänt som grävlingar.

Vildvittror! Också lite snällare än man är van, men ändå ganska läskiga med de där klorna.