Uppföljaren till Glashuset fortsätter precis där den förra slutade. Claire och hennes kollektivkompisar Shane, Michael och Eve är mitt uppe i en minst sagt farlig situation med både vampyrer och mc-gäng inblandade och historien rasar verkligen på i expressfart. Vampyrerna är fienden, men ibland också de enda som kan hjälpa - vilket leder till en del svåra val för huvudpersonerna.
Det jag gillar med boken är det höga tempot, man slängs vidare bland farorna i stort sett oavbrutet men det finns ändå tid för karaktärerna att ta en paus och äta lite chili och spela tv-spel mellan vampyrattackerna. Claire är naiv, ibland lite väl mycket, men hon är å andra sidan bara sexton år och yngst i gänget. De andra karaktärerna förstår jag mig inte riktigt på. Eve gråter oavbrutet, Shane och Michel är väldigt platt skildrade (de är snygga och mycket benägna att rädda tjejer i nöd, men utöver det har de inte jättemycket personlighet), och en av de lömskaste vampyrerna känns bara trött och inte särskilt läskig. Vampyrernas ledare däremot känns som en lovande karaktär som nog kan bli bättre och bättre ju längre serien kommer.
Tyvärr är könsrollerna alldeles för trista för mig. Det snackas mycket om att män är manliga/macho/kärva och de gråter aldrig vad som än händer ("han grät inte, han var ju en typisk kille" ungefär) däremot blir de "väldigt rödögda" när det är jobbigt eller sorgligt. Det värsta är när Claire nästan blir utsatt för en gruppvåldtäkt av en kille som, visar det sig, har "lurats" till det av Claires största fiende Monica. Hon har tydligen sagt att hon "gillar sånt", och det trodde dessa killar på. Om hon också skulle gilla att vara medvetslös framgår inte riktigt, men det var antagligen så eftersom de kände att de behövde droga henne. Efteråt tänker Claire själv att det ju var Monicas fel, och att killarna "egentligen var vanliga schyssta killar". Som bara försökte droga och våldta henne, och inte fattade att hon inte ville ens när hon slogs med ett baseballträ. För det var ju lite otydligt sådär. Suck. Tycker det är synd att ingen säger emot, det känns inte riktigt bra att ungdomar ska läsa sånt.
En annan sak som stör mig: det ständiga användandet av ordet "knuttar". Det känns så omodernt och konstigt, ingen skulle ju säga "Knutten kom in i rummet" nuförtiden men i den här boken är det ett väldigt tjat. Det hade funkat bättre med "mc-gänget", och ibland helt enkelt "männen"/"mannen". Det är ju en petitess, men ändå: när man väl har börjat haka upp sig på nåt sånt här är det svårt att inte bli lite irriterad varje gång ordet dyker upp.
Kan man bortse från detta och gillar tonåringar vs. vampyrer så är detta ändå en läsvärd serie. Det är både action och romantik, och jag gillar upplägget med onda vampyrer. Dock tror jag att jag är lite för gammal (eller kanske har läst lite för många andra böcker på temat) för att riktigt kunna uppskatta den.
(Utgiven på Styxx fantasy).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar