Att våga drömma

När vi var på senaste Prosa & Marmelad var temat bland annat romance och hur det är en genre som många ser ned på. Man kan ju anta att det är för att det är en genre som har ett stort antal kvinnliga författare och läsare, det finns ju också vissa likheter med hur man såg på romaner när de började blir populära.

Men om man fick Att våga drömma av Nora Roberts för att visa på hur bra romance-genren är lyckades de inte helt. Denna påminde om de flesta Harlequinböcker jag läst, fast lite längre och med bättre språk. Handling: berömd fotomodell kommer efter skandal hem till huset där hon växte upp för att slicka sina sår och ta tag i sitt liv. Hon inser att brodern till hennes bästa vän är skitsnygg och intressant. Hur lång tid ska det ta innan hon får honom?

Det kan ju vara lite lättsmält att läsa sådant här ibland och jag läste ju ut hela, men det finns så mycket bättre lättsmälta böcker att sätta tänderna i. Dessutom störde jag mig ganska mycket på de misshandelsinslag som förekommer i förhållandet. Jag förstår att de ska visa på deras enorma åtrå till varandra, men det känns mest obehagligt och konstlat. Det konstanta "åh, vad känner han för mig, menar han allvar, vad tycker jag"-gnället känns dessutom som psykisk misshandel. Och jag tror inte att det är vad författaren ville få fram. Men jag fick ju ta en fin bild i alla fall.