Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg

Ella är sexton år och går första året på ett teatergymnasium och har stora planer för framtiden. Hon ska bli berömd skådespelare, arbeta på Dramaten och gifta sig med Jonas Malmsjö. Det är ju ganska långt tills dess, och innan hon blivit vuxen ska hon väl ändå kunna hitta några söta pojkar att ha lite kul med. Jodå, Ella hittar pojkar. Flera stycken! Frågan är om hon egentligen vill vara ihop med dem eller kanske bara leka lite. Det är ju så härligt att få bli sedd och uppskattad, att flirta och få intresserade ögonkast tillbaka. Att hångla lite, även med nån som man inte alls vill träffa igen men som är så gullig just den här kvällen att man inte kan stå emot.  Ibland menar hon allvar, ibland inte - och det är sällan det klaffar med vad killarna tänker.
   Ella känns som en ganska typisk tonåring på många sätt - hon testar sig fram, söker uppmärksamhet, bråkar, festar och grubblar. Jag gillar henne för att hon känns så levande och mångsidig - ibland är hon rolig, ibland sur och missunnsam. Det är så att säga ingen förskönad bokhjältinna vi har att göra med. Boken utspelar sig i ett sent 90-tal. Ella dansar till Nirvana, sminkar sig som Courtney Love och ringer från hemtelefonen. Roligt för oss som var tonåringar precis då, men samtidigt är det inget större fokus på tidsmarkörer så jag tror att flera yngre läsare inte ens reflekterar över att det det inte är nutid. Jag läste Kär i kärleken precis innan jag läste denna och de har ju på sätt och vis lite samma tema: sökandet efter sex och relationer. Söta pojkar... är dock mycket bättre enligt mig, både för att huvudpersonen är så mycket tydligare tecknad och för att det händer mer runt omkring som inte är relationsrelaterat.