Själlös - Gail Carriger

Alexia Tarabotti är 25 år gammal och ogift. I ögonen på en viktoriansk Londosocitet är hoppet ute om att hon någonsin ska få en make - hon är ju inte bara gammal utan dessutom både halvitaliensk (vilket gett henne både lite för häftigt temperament och lite för mörk hy) och alldeles för frispråkig.
Dessutom saknar hon själ, men det är det inte många som vet.
   I Alexias London lever vanliga överklassfamiljer sida vid sida med vampyrer och varulvar, och den allmänna teorin om hur övernaturliga livsformer har uppstått är att de helt enkelt har är individer som har för mycket själ. De själlösa är en motpol till vampyrer och varulvar, och kan vid direktkontakt neutralisera övernaturliga fenomen. Därför är det väldigt märkligt att Alexia blir attackerad av en vampyr på en bjudning: alla vampyrer vet ju att det inte går att bita en själlös! Det är inte det enda mystiska som händer: både vampyrer och varulvar har börjat försvinna spårlöst och Alexia tar upp jakten på gåtans svar. Till sin hjälp har hon en väninna med exceptionellt dålig smak när det gäller huvudbonader, en vampyrdandy i sidenväst och den otroligt stilige varulven Maccon som av någon konstig anledning inte verkar förstå att Alexia är dömd att förbli ungmö.

Mycket i boken påminner om Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse (som TV-serien True Blood baseras på). Det magiska samhällets organisation, dramatiska kärleksaffärer och en frispråkig humoristisk hjältinna. Det är, precis som i Sookie-böckerna, mycket humor i berättelsen. Jag satt flera gånger och fnissade och bitska repliker och roliga formuleringar. Karaktärerna är riktigt härliga, om än inte särskilt mångfacetterade. Att boken utspelar sig i någon slags alternativt brittiskt 1800-tal gör det lite extra roligt, och jag kan inte låta bli att önska att någon ska göra en tv-serie av den.