Felicia försvann

Så här ett halvår efter alla andra har jag också läst Felicia försvann av Felicia Feldt. Jag tyckte mest att den var virrig och tråkig. Man får en scen här och en scen där, boken hoppar fram och tillbaka i tiden, men det knyts aldrig ihop. Det är svårt att hänga med och förstå vad som händer var och när.

Det var ju svårt att undgå den här boken när den kom och jag läste mycket om den innan jag själv läste den. Jag hade väl en ganska klar uppfattning om vad jag tyckte innan och förväntade mig mest en berättelse om en fruktansvärt jobbig barndom.

 I början av boken var allt som jag tänkte innan, Felicia far illa och flyttar än hit och än dit. Jag tänkte att även om inte allt är sant måste man få berätta sina egna upplevelser. Men efter ett tag, i takt med att jag börjar irritera mig mer och mer på tidshoppen och det väldigt fragmenterade berättande börjar jag undra om det inte är Felicia som har fel i alla fall. Ingen verkar ju hålla med henne. Hon upplever att hennes syskon håller med henne, men ändrar sig så snart mamman är i närheten, men tänk om de bara har en annan upplevelse av uppväxten. Det känns elakt att tycka så, men jag kan inte hjälpa att undra om hon inte överdriver en smula.

Jag ville läsa den här boken just för att den var så omtalad, men jag känner att jag gärna kunde låtit bli. Jag tror på att Felicia har upplevt sig dåligt behandlad och det var säkert nyttigt för henne att skriva den här boken, men jag känner att jag bara fått ena halvan av ett gräl och inte kan lita på författaren.