En skittråkig prinsessa

Fjärde boken i serien om prinsessan Mia heter Princess in waiting, och liksom i de tidigare tre så händer det nästan ingenting i den.
Jag börjar bli irriterad på den här serien. Jag antar att det är för att den är skriven för barn som den är så menlös, men alltså det händer verkligen INGENTING. De svaga små intriger som finns beror nästan enbart på att Mia är otroligt mesig och velig och nojar över allt. Största problemet i den här boken: hon blir tvungen att gå på nån form av kungligt event med sin lite onda farmor och det innebär att hon måste ställa in en dejt med sin pojkvän. En dejt. Med en person som hon är ihop med. Pga en skitjobbig farmor som alla vet är en plåga. Vad hon gör? Får panik och ängslas hela boken igenom över det uppenbara faktum att han kommer göra slut nu. Alltså... varför skulle han göra det?
Just nu känns det som att jag droppar prinsessdagböckerna här

Fantastiska noveller

Alice Munro förtjänar verkligen sitt Nobelpris. Novellerna i Kärlek vänskap hat är bland de absolut bästa jag någonsin läst. De skildrar vardagliga händelser och vanliga människor på ett sätt som gör att de känns extraordinära. Varje novell känns som att den innehåller allt den behöver för att berätta sin historia, varken mer eller mindre.

Jag fascineras av hur exotiskt det känns att historierna utspelar sig i Kanada. Samhället påminner mycket om både Sverige och USA som det skildras i film och tv-serier, men så kommer det små saker som påminner om att det är ett annat land. Sättet att skildra naturen, och hur folk förhåller sig till den, känns väldigt svenskt, men det finns något av en nybyggaranda i berättelserna.

När jag läste den första novellen var jag övertygad om att den var den bästa i boken, men de andra höll samma höga klass. Nu är jag sugen på att läsa allt annat hon skrivit också.

Ok, jag ger mig! Jag gillade den!

To all the boys I've loved before av Jenny Han är en bok som ständigt dyker upp i bokbloggar, och som jag har fått som rekomendation på goodreads.com.
Jag var skeptiskt, för jag är inte särskilt intresserad av ungdomsböcker som handlar om kärlek. Men när jag blivit tipsad om den en hundrade (typ) gång bestämde jag mig för att ge den en chans iallafall. Tur det, för det visade sig att jag gillade den mycket!

Lara Jean har en hattask full av bred. Inte brev som hon har fått, utan brev som hon har skrivit till killar hon har varit kär i. När hon känt att tiden är mogen för att komma över någon hon spanat på på avstånd har hon skrivit ett brev till honom. Breven är mest som ett slags dagbok, en terapiform för att hjälpa henne att lägga ner och vända blad. Men en dag är asken borta. Och breven har skickats ut till adressaterna...

Den stora behållningen med boken är enligt mig skildringen av familjerelationerna. Lara Jean har två systrar, och tillsammans försöker de hantera att deras mamma inte lever längre. Storasystern är den som alltid tagit hand om familjen på ett nästan överdrivet ansvarsfullt sätt. Lillasystern är fortfarande liten, men kräver ändå att tas på allvar. Alla karaktärer har starka och trovärdiga personligheter, och dialogen känns väldigt naturlig. (Mycket för att den bitvis är riktigt irriterande, Lara Jean är ängslig, fnissig och bara så himla trovärdig som tonåring).  Kärleken finns också med, men för mig hamnade den verkligen i skuggan av familjen.

Tonårstider

I Alltings början av Karolina Ramqvist växer Saga upp med vetskapen att det viktigaste är att vara självständig. En stark kvinna. En som inte behöver en man, men som gärna umgås med en. Eller flera. Hennes mamma är konstnär och feminist, barndomen är bullriga middagar med färgstarka gäster, miljöer där barnet tas på allvar. Nu ska Saga börja gymnasiet, och hela staden ligger där ute och väntar på att hon ska inta den. Barer där man kommer in utan legitimation, män som är så intressanta att man sitter i timmar på café för att få en skymt av dem och så den ständigt gnagande känslan av att det inte räcker, att man borde göra någonting. Föräldragenerationen stod på barrikaderna, de brann. Saga och hennes kompisar tycker en massa, men steget till att agera känns så långt borta. Och så finns Viktor Schantz, festfixaren, solen som allt kretsar kring. Saga blir besatt på ett sätt som verkligen inte passar in i hennes självbild. Vad hände med den självständiga kvinnan som styr sitt eget liv?
   Boken är lite för lång, när jag läste den sista tredjedelen var jag ärligt talat ganska trött på den. Det händer inte så mycket. Det är ju det som är behållningen också, skildringen av den tristess och vanmakt som är tonåren - det där att vilja men inte riktigt orka, men det blev lite för långsamt för mig.

En klassisk deckare

Poirot och Hastings är på semester i badorten St. Loo när de träffar Nick Buckley, en ung kvinna som utsatts för fyra mordförsök under lika många dagar. Poirot, som egentligen pensionerat sig, bestämmer sig för att ta sig an fallet och stoppa den presumtiva mördaren innan han lyckas med sitt dåd.

Jag gillar dessa gamla deckare som ger en mysig känsla trots att de handlar om ond bråd död och jag älskar utseendet på Bookmark förlags nyutgåvor av Agatha Christie. Böckerna om Poirot är inte mina favoriter, jag har alltid föredragit Miss Marple och de fristående böckerna. Badortsmysteriet är en klassisk Poirot-historia där alla är misstänkta och alla har hemligheter att dölja. Jag brukar ofta gissa vem som är mördaren, med blandat resultat, här var det svårt, men kändes rätt självklart mot slutet. Alla relevanta fakta kom fram och jag lyckades gissa mig till några av sakerna innan de avslöjades, vilket alltid känns bra.

Som vanligt i Christiedeckare får man lite snabba beskrivningar av miljöer och personer, inte så utvecklade men tillräckligt för att bilda sig en uppfattning om allting. Lite skön sommarkänsla och en väldigt lättläst bok gör den perfekt för en eftermiddag på stranden eller i hängmattan.

Britt-Marie var här

Britt-Marie lämnar sitt 40-åriga äktenskap och får jobb i Borg, en bortglömd ort med en väg som går därifrån I två riktningar. På plats chockas hon av smutsen och de oordnade besticklådorna och snart blir hon tränare för ortens fotbollslag, trots att hon är helt ointresserad av sport.

Britt-Marie var här av Fredrik Backman är en fin historia om livet och om vanliga människor. Den är säkert väldigt rolig, men jag var inte på ett jätteglatt humör när jag läste, så för mig kändes den mest sorglig. Britt-Maries städmani och besatthet av rätt sätt i besticklådan framstår som de sorgliga resultaten av ett liv som inte varit en dans på rosor. De är roligt skildrade, men jag hade som sagt svårt att se humorn.

Backman är fantastisk på att skildra en typ av människor som man gärna stör sig på och ge dem ett djup och en bakgrund som gör dem rimliga. Både i En man som heter Ove och i Britt-Marie var här skildras personer som jag vet att jag skulle störa mig orimligt mycket på om de var mina grannar. Backman lyckas dock göra dem väldigt sympatiska och när jag lagt ifrån mig böckerna önskar jag bara att det ska gå bra för dem i fortsättningen.

Jag tycker verkligen om Backmans språk och sätt att skriva. Det är många finurliga vändningar och formuleringar som upprepas genom boken och upprepningarna fyller ett syfte. Ibland stör jag mig på böcker där det antyds om saker långt innan man får reda på dem men här är det en bra balans mellan handling, antydningar och avslöjanden. Jag tycker att det är en bra bok och rekommenderar alla att läsa den, se bara till att göra det i rätt sinnesstämning.

The outside - Laura Bickle

Uppföljaren till the Hallowed ones heter The outside, och som namnet antyder utspelar den sig utanför amishflickan Katies hemby - ute i en väldigt hård värld befolkad av vampyrer. Utan sin familj, och långt borta från allt hon känner till tvingas Katie ompröva allt hon tror och vet och finna sin plats i en ny förändrad värld.
Det är fortfarande bra, men jag blev inte lika uppslukad som av den första boken, mest för att den kändes betydligt mindre originell.
Och det här låter ju helt osannolikt men: det finns bara två delar i serien. Det är inte en trilogi! Det kändes ju onekligen väldigt originellt :)

Amishvampyrer. Du vet att du vill läsa om amishvampyrer.

Ibland tänker jag att jag är lite mätt på övernaturligheter i böcker, för det är så sällan man får läsa något som känns nytt. Men, då dyker det alltid upp nåt som överraskar mig ändå. Den här gången blev det The Hallowed ones - en vampyrstory som utspelar sig i en amishby. DET har jag faktiskt inte läst förut.
   Katies framtid är utstakad sedan länge. Hon ska gifta sig med sin bästa vän Elijah, föda upp golden retrivers och fortsätta livet enligt de gamla traditionerna. Men först är det Rumspringa, den tid då amishungdomar får prova på ett liv i frihet ute i världen. Katie har längtat så länge, tänk att få gå på bio, dricka coca cola och kanske till och med se havet! Tyvärr slås alla planer i spillror då världen hon sett fram emot att bli en tillfällig del av rasar samman. Ett virus sprider sig därute, en sjukdom som gör de drabbade blodtörstiga...
   För att skydda sitt folk beslutar byrådet att stänga byn - ingen utifrån får komma in. När en skadad ung man dyker upp precis vid gränsen kan Katie inte med att låta honom dö ensam där ute, och trots att hon inte vet någonting om honom gömmer hon honom i ladan.
   Av någon anledning tänker jag hela tiden att det här är en zombiebok, vilket är knäppt för vampyrerna är ute efter blod, tål inte sol, har röda ögon och är manipulativa och listiga. Bara traditionella vampyregenskaper alltså. Jag antar att det beror på att invasionen av blodsugare orsaker en samhällskollaps, och det är ju betydligt mer förknippat med zombies. Vampyrism brukar sällan smitta på ett så epidemiskt sätt som zombies?
   Att boken utspelar sig hos amishfolket är den stora behållningen för mig. Livet i det religiöst styrda samhället som helt saknar moderna bekvämligheter och Katies inre kamp då hon slits mellan det trygga liv hon växt upp med och älskar och den spännande välden utanför är intressant att läsa om, och det gör att en annars ganska tam vampyr (zombie)historia känns fräsch (inte bokstavligt, det är inte särskilt civiliserade vampyrer vi snackar om här) och spännande.

Top Ten Tuesday - Det bästa jag bloggat om

Idag har Top Ten Tuesday fegistemat "Freebie", dvs "hitta på nåt själv". Tråkigt tema!
Men men, jag är inte den som är den. Jag har hittat på.
Mitt tema blir "de bästa böckerna jag har läst och bloggat om", dvs urvalet är gjort ur böckerna jag har läst från och med 2011 (och skrivit om, därav avsaknaden av Hamilton-böcker på listan..)

1) Cirkeln!! Har läst den första boken i serien  tre gånger, och del två och tre två gånger. Har bloggat om dem här, här, här, här, här, här och här.

2) Snuffe, berättelsen om en katt och Det fanns en katt som hette Snuffe - Anders Johansson.

3)  Torka aldrig tårar utan handskar (1. Kärleken,  2. Sjukdomen, 3. Döden) - Jonas Gardell

4) Och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf

5)  Game of thrones-serien - George R.R Martin: här,  här och här.

6)  Varsel - Stephen King

7)  Tell the wolves I'm home - Carol Rifka Brunt

8)  Om du vågar - Megan Abbott

9)  World war Z - Max Brooks

10)  Varma kroppar - Isaac Marion

Nyinköpt

Var på Söderbokhandeln idag och kunde inte låta bli att köpa några böcker. Maria Lang, Agatha Christie och en islänning som heter Eiríkur Örn Norddahl. Kul med nya böcker, kul med fina böcker och kul att handla i stans finaste bokhandel.

Tio serier jag ska avsluta. Snart...

Veckans Top Ten Tuesday frågar efter "Finished series I have YET to finish".
Vet inte om jag kan få ihop tio som jag faktiskt planerar att läsa, men.. vi testar!

1) Millennium, men jag är å andra sidan inte jättesugen på att läsa den nya boken då det känns som fusk med en helt ny författare.

2) Princess diaries, förutsatt att den är avslutad?

3) Jag har en eller två böcker kvar i James Herriots veterinärserie, de är så bra att jag har skjutit upp en läsning av dem ganska länge bara för att jag vill spara på upplevelsen.

4) Är House of night en avslutad serie? Jag har ingen koll. Men jag har tänkt att läsa klart den nån gång, men å andra sidan har jag glömt vilken bok jag slutade med, och jag började reta mig på ungefär alla karaktärer såatte...får se när det blir av.

5) Sookie Stackhouse. Jag har glömt att läsa den sista! Det måste åtgärdas snart.

6) Vibeke Olsens Sågverksungen läste jag för ganska länge sen, och gillade. Men, jag har inte läst fortsättningen än. Snart.

7) Anne på Grönkulla. Jag har inte läst de två sista tror jag, vet inte varför. Det blir lite mindre kul när hon gifter sig och flyttar, jag tror att jag tappade intresset lite där någonstans.

8) ...Nej, jag kommer inte på fler som jag inte läst klart? Jag har hoppat av en hel massa serier halvvägs utan att ångra mig, t ex Vampire academy, Morganville vampires, Shadow falls, ett gäng svenska deckare som jag alltid tröttnar på efter nån bok, Spiderwick... och en massa andra. Sen har vi ju ett stort antal "del ett" som jag läst utan att fortsätta med serien också. Det finns så många böcker, man har inte tid att läsa ut serier bara-för-att!

The Fever

 

Efter att ha läst Megan Abbotts Om du vågar hade jag höga förväntningar på The fever. Tyvärr var den inte i närheten av lika bra.
   En flicka faller ur sin skolbänk mitt under en lektion i någon slags epileptiskt anfall, och läkarna kan inte förstå vad som är fel. Läget är kritiskt, och det viskas i korridorerna. Är hon gravid? Tar hon droger? En efter en insjuknar skolans flickor. Symptomen varierar. Kramper. Tics. Värk. Ingen diagnos kan ställas. Ryktena går i småstaden. Är det HPV-vaccinet som skolan rekommenderat? Är det den förorenade sjön? Boken följer ett gäng tjejer, ett gäng som på ytan är sammansvetsade bästisar men som under ytan är grupperad i mindre konstellationer, där misstro och svek sjuder.
   Jag tyckte att mysteriet med sjukdomen var för uppenbart, det ledde till att jag blev lite smått irriterad på alla spekulationer. Det är dessutom lite för många berättarröster, jag hade svårt att skilja dem åt ibland. Historien var inte jätteintressant, men språket är desto mer fascinerande och fullt av detaljer och stämningar som gör tonårsflickorna levande och äkta, på gott och ont. Författaren gör också ett bra jobb med att måla upp relationerna mellan sina karaktärer, och det är synd att jag inte fastnade mer för själva intrigen. En trea, och jag hoppas på att nästa Abbott-bok jag läser lever upp till Om du vågar- standarden!

Left neglected

Left neglected av Lisa Genova handlar om Sarah, en karriärkvinna in extreme som jobbar 80 timmar i veckan och lever för sin karriär. Ja, och lite för sina tre barn, men mest för sitt jobb. Barnen får ta lagom mycket tid, ca en biltur till skolan och en godnattsaga om dagen.
En dag tar allt slut. Hon krockar sin bil på väg till jobbet och vaknar upp på sjukhuset med en allvarlig hjärnskada. Allt som finns på hennes vänstra sida är borta. Kort sagt så kan hjärnan inte längre förstå att det finns ett vänster. Hon ser inte människor som står på hennes vänstra sida, vänster arm hänger obrukbar vid hennes sida och när hon försöker sminka sig är det bara höger ansiktshalva som får mascara och läppstift.
En lång och jobbig kamp för att få livet tillbaka börjar - ett liv som måste bli precis som förut.
En intressant bok, men lite långdragen. Och drömsekvenserna i början var enormt irriterande och hade verkligen inte behövts. 

Blood of my blood

Tredje och sista delen i Barry Lygas "I hunt killers"-trilogi heter Blood of my blood, och börjar precis där del två slutade. Det var lite förvirrande för mig, eftersom det var ett tag sen jag läste den - men man kom snabbt in i handlingen igen. Den är nämligen inte jättekomplicerad.
Jazz söker efter sin far, den ökände seriemördaren Billy. Ingen annan verkar kunna stoppa honom, ingen annan verkar ens kunna hitta honom. Billy är en mästare både på att hålla sig dold på och på att manipulera sin omgivning. Han är ett monster, helt utan empati och med en outtröttlig vilja att skada och döda, allt för sitt eget nöjes skull. Men det ska visa sig att bakom Billy finns något som är ännu värre...
   Trovärdigt? Nej. Det är lite för mycket med tonåringar som jagar seriemördare. Underhållande? Hell yeah. Här är det verkligen fart på berättandet, det händer saker hela tiden. Ovanligt grafiskt våld och äckliga scener för att vara YA tycker jag, men spännande och tillräckligt överraskande. (Även om jag förstod hur allt hängde ihop ganska långt innan Jazz började fatta).

Läsrapport SOMMAR

Sommarens läsrapporter får samsas i ett gemensamt inlägg.
(Sak jag tänkte på när jag skrev detta: Jag måste på något sätt sluta nynna tvångsmässigt på den där lama Per Gessle-låten varje gång jag ser/skriver/hör orden juni-juli-augusti i följd).


JUNI
#49  Every secret thing - Laura Lippman

#50  Princess in the spotlight - Meg Cabot

#51  Paris, Lola och jag - Moa Eriksson Sandberg

#52  Ge mig arsenik - Klara Krantz

#53  Flickan från ingenstans - Justin Cronin

#54  Kvinnan i svart - Susan Hill

#55  Snögloben - Amanda Hellberg


JULI
#56 Att vara utan att synas - Agnes Hellström
#57 The good neighbors - Holly Black
#58 Gubbe och katt - Nils Uddenberg
#59 Svensk synd - Martin Jern
#60 Drottningen vänder blad - Alan Bennett


AUGUSTI
#61 Fridas resor - Frida Ulvegren
#62 Fifty shades darker - E.L James
#63 Princess in love - Meg Cabot
#64 No time for goodbye - Linwood Barclay
#65 Blood of my blood - Barry Lyga
#66 Left neglected - Lisa Genova
#67 The fever - Megan Abbott
#68 Urban legends - Claes Nordenskiöld
#69 The hallowed ones - Laura Bickle

Mystiska försvinnanden

När Cynthia var fjorton år vaknade hon en morgon och upptäckte att hela hennes familj försvunnit spårlöst. Mamma, pappa och storebror - helt borta.
Många år senare har hon en egen familj, men försvinnandet har satt djupa spår. Hon är hela tiden rädd att något ska hända hennes dotter, och vakar över flickan som en hök. Det verkar som att konstiga saker börjar hända. En skum bil dyker upp upprepade gånger, någon har kanske gjort inbrott i hennes hus. Är det någon från det förflutna som vill henne något, eller är det Cynthia som är på väg att förlora förståndet? Historien berättas ur hennes mans perspektiv, och han vet verkligen inte vad han ska tro.
Det blir ganska så spännande ett tag, men jag anade gåtans lösning en bra stund innan den avslöjades. Det var ju lite tråkigt. Älskade dock mannens nya gangsterpolare som dyker upp i slutet, den karaktären borde få en helt egen bok.

Mera tonårsprinsesserier...

Princess in love är den tredje delen i serien om prinsessan Mia, och nu börjar det bli lite... tråkigt. Ändå gillar jag serien fortfarande, Mia är gullig, om än lite irriterande ängslig och det går snabbt som tusan att läsa. Hade önskat mig färre skolanteckningar (snark) och lite mer intressant intrig, men det är som sagt ganska gulligt ändå. Stör dock ihjäl mig på hennes bästis som är oerhört egoistisk och osympatisk precis hela tiden. Hittills har inget talat för att de ska vara kompisar över huvud taget.
Älskar däremot den bitchiga farmodern :).

Tio karaktärer jag inte gillar

I mer eller mindre sista minuten slänger jag ihop en Top ten Tuesday, som denna vecka har ett riktigt roligt tema: Top ten characters you just didn't click with".

 

Det blir utan inbördes ordning, och förmodligen en del stavfel eftersom jag för ovanlighetens skull bloggar från mobilen.

# Lilly i en prinsessas dagbok är ju hemsk. Nu har jag bara läst tre böcker i serien, men blä vad jobbig hon är. Egoistisk, krävande och tråkig. Fattar inte varför Mia är kompis med henne.

# John Snow, Game of thrones. Vet inte vad det är med honom som gör att jag tycker att han är så himla tråkig.

# Garp i Garp och hans värld. Usch.

# Timotej af Lilja, aka Timmy, från Kär i kärleken. Så självcentrerad, bortskämd och ointressant.

# Jag tycker inte illa om Minou i Cirkeln, men jag retar mig en hel del på henne. Helt klart least-favorite- karaktär i den serien.

# Dexter i En dag. Typ urklyschsan jobbig-aningslös-oansvarsfull-snubbe personifierad.

# Winston Egbert, klassens clown i Tvillingarna i Sweet Valley-böckerna. Så jäävla jobbig!? Ska alltid spexa och hålla på för att hävda sig, men är aldrig rolig.

# Daddy-longlegs. Så creepy.

# Alice från Twilight. Sluta vara så käck hela tiden! 

# Claire från Glashuset (Morganville vampires). När hon genast förlåtet killar som försökt utsätta henne för gruppvåldtäkt pga "synd om dem, detta var en elak tjejs fel som lurade dem till det"... Alltså.... Nej. 

Fifty shades darker och ganska många nyanser av irritation

 

Det var ganska länge sen jag läste Fifty shades of grey, och jag hade nog inte tänkt läsa fortsättningen. Men så kom jag på mig själv med att undra hur det skulle gå ändå, och lånade hem Fifty shades darker. Jag var egentligen inte nyfiken på hur det skulle gå för Ana och Christian, det känns ganska uppenbart. Jag undrade mer hur författaren skulle lyckas dra ut på det hela i tre volymer. Det känns inte som att det går att ta sexscenerna så mycket längre, det är ju ändå skrivet för en amerikansk mainstream-publik, och huvudpersonerna har dessutom själva begränsat vad som är möjligt (Christian har ju t ex redan i del ett slagit fast att Ana absolut inte får ligga med någon annan än honom, så andra män är ju tydligen uteslutet). 

Det visade sig att knepet var att slänga in en halvhjärtad spänningsintrig med en förföljare. Det var ju ändå ganska kreativt. Sexbiten löser man smidigt genom att hitta på att bdsm-christian plötsligt vill vara "vanilla", och då går det ju att hala tillbaka förväntningarna till basicnivå igen. Det var ju ganska... tråkigt.

Det är inte särskilt bra litteratur det här, men jag tycker ändå att det är ganska underhållande. Jag gillar mest dialogerna mellan Christian och Ana, hur de tjafsar och skämtar med varandra. Är inte så intresserad av hans "lekrum" eller thrillerinslagen. Den inre gudinnan får något mindre utrymme än i del ett (tror jag, eller så vänjer man sig vid henne). Christian är, som i del ett, helt sjukt irriterande. Han vägrar fatta att det inte är ok att han kontrollerar varje liten del av sin flickväns liv. Vad hon än försöker med för argument vinner han, och får bestämma. På den nivån att han köper upp hennes jobb för att få vara chef över hennes chef. Hon kan inte säga nej till något, för han vägrar lyssna. Sjukt osexigt.

Del tre? Jo, jag kommer att läsa den. Och jag kommer förmodligen tycka exakt samma saker om den som om den här.