Top ten tuesday - Halloween!

Halloween närmar sig, och vad passar väl bättre då än en halloween-inspirerad Top ten Tuesday?
Veckans tema är "Halloween themed freebie -- your choice (ie. 10 best ghost stories, 10 things that scare you in books, 10 literary Halloween costumes, 10 vampire novels, 10 books that WILL scare you, 10 non-scary books for Halloween, 10 scariest covers, etc.)"

Jag kör på 10 LÄSKIGA SAKER I BÖCKER:

1) "Det är någon i ett mörkt sovrum som inte borde finnas där". Kanske ett monster, kanske en människa, kanske en klädhög som feltolkas. Nåt smyger iallafall kanske runt där man ska sova och skräms. Eller? Så jäkla läskigt med ovissheten. Praktexempel: Stephen Kings Geralds game.

2) Människor som i sorg utför ritualer för att väcka upp döda. Som i Jurtjyrkogården, den där vidriga spökhistorien om aphanden, Vinterfolket.. Det är ett ganska vanligt tema. Så himla obehagligt när det börjar släpas och knackas och krafsas utanför dörren och dumskallen som tänkte att en liten zombie kan väl vara mysigt inser att det är det inte alls, det är  VIDRIGT men det är för sent att ångra sig för nu står en väldigt död mormor på trappen och krafsar.

3) Överhuvud taget saker som håller på och krafsar och knackar på dörrar.

4) Isolering. Bästa exemplet: The Shining. När vägarna till hotellet börjar snöa igen och man vet att de kommer vara helt stängda i flera månader, och hotellet är fullt av spöken och det inte finns nån chans att de ska hålla sig lugna ända tills våren.

5) Källare, särskilt det där med att gå nerför en källartrappa.

6) Dockor. Så äckliga.

7) När lekar är spöklika eller när spöken leker. ÄÄÄÄckligt.

8) Spökhus.

9) Onda barn. Döda barn. Spökbarn. Zombiebarn. Barn är generellt läskiga.

10) När det spökar i teknikprylar. T ex när spöken håller på och ringer till folk.

(Saker som jag inte blir skrämd av: Monster (så fort det kommer nån tentakel slingrande så dör stämningen) och vampyrer (alltså, de är ju kul att läsa om men verkligen inte läskiga).

Lättglömd X-men-kopia



Cursed av Jennifer L Armentrout är en sån där paranormal-YA-historia som jag kommer glömma bort väldigt snart. Den var helt enkelt inte särskilt bra, och inte ens särskilt originell.

Ember dog för ett år sedan, i den bilolycka som dödade hennes pappa och gjorde hennes mamma till mer eller mindre katatonisk. Ember dog, men tack vare hennes lillasysters mycket märkliga förmåga att väcka upp de döda lever hon igen. Döden hade dock en jobbig biverkning: hon kan inte röra vid något levande utan att döda det. Det ger en ganska ensam och stressig tillvaro. När hela familjen mer eller mindre kidnappas av en mystisk man som säger sig vilja skydda lillasystern vänds allt upp och ner. En  väldigt snygg (såklart, jag sa ju att det var en originell YA-bok... ) kille vill hjälpa Ember att lära sig kotrollera förbannelsen/förmågan men hon tvivlar starkt på att det är möjligt. Någon terrorriserar henne i skolan, kanske någon hon är tvungen att bo med. Ingen verkar vilja ha henne nära, och allt är stressigt och rörigt och jobbigt. Suck.

Det känns som en konstig blandning av X-men och ca alla YA-böcker med övernaturliga-förmågor-inslag som jag någonsin har läst. Relativt underhållande för stunden, men känns väldigt ihoprafsat och lågbudget. Som tur är verkar den vara fristående och inte en del i en trilogi. Hoppa över!

Ger Sarah Dessen en ny chans.. är lite lagom road

Jag skrev för nåt år sen att jag skulle sluta läsa Sarah Dessen, men jag har ju aldrig haft någon direkt karkaktär, så jag gjorde det igen.
  
Sydneys fantastiska storebror, som alla beundrar, har slutligen gått för långt när det gäller att strula till det och sitter i fängelse. Verkligen för långt. Han har orsakat en olycka som gjorde en pojke förlamad. Deras mamma vill inte ta in vad som hänt, hon hittar på ursäkter och försvarar sitt favoritbarn. Sydney däremot är arg. Hon förstår inte hur hon ska kunna komma över vad hennes bror har gjort och plågas av sitt eget dåliga samvete trots att hon själv inte kunnat påverka det som hände. Som om det inte vore jobbigt nog blir hon gång på gång lämnad ensam med brorsans slajmiga kompis som stöter på henne på ett riktigt läskigt sätt, och är ständigt kontrollerad av sin konstiga mamma. Som tur är hittar hon både vänskap och kärlek, men inte ens det är enkelt.

Saint anything är ganska lik Sarah Dessens andra böcker. Det är bra, i betydelsen att den har fint teckande karaktärer och relationer. Det är dåligt, i betydelsen att det blir lite, lite tråkigt när man har läst ett par andra böcker av samma författare, och de är ganska lika i stil och tonfall. Saint anything har lite för många intriger, och det gör att alla inte får den tyngd de hade behövt. Det blir lite för platt och lite för spretigt, men så är ju å andra sidan livet.

Det borde finnas regler - bok vs film

Igår var vi på galavisning av filmatiseringen av Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler. Det var väldigt trevligt och kul. Filmen är inspirerad av boken, men följer den inte exakt. Det är alltid lite orättvist att jämföra filmer med böcker då det är så olika medier, men jag tänkte göra det ändå. Nu hade jag dessutom boken färsk i minnet, vilket gjorde att jag inledningsvis störde mig på skillnaderna.

Det som jag uppskattade mest med boken var hur bra den skildrade hur det var att vara fjorton. Vardagstristessen i skolan, grubblande över vem man var, förhoppningarna om att livet skulle komma igång bara man blir äldre, längtan efter att hångla. Filmen förmedlar nästan samma känsla, men eftersom den utspelar sig på sommarlovet blev det ändå ganska annorlunda. Jag förstår varför de gjorde det valet, men jag gillade verkligen skolskildringen i boken.

Boken utspelar sig i en håla och huvudpersonerna längtar därifrån. Filmen utspelar sig i Malmö, inte uttalat men uppenbart då man ser Turning torso, Kronprinsen, Folkets park. Det är väldigt fina miljöer, en cool strandfest och deras fantastiska koja i det ruffiga skrotupplaget, vilket ger en annorlunda känsla jämfört med boken. Jag gillade hålan och tristessen, så jag tyckte att det var lite synd att det inte var kvar.

Relationerna mellan karaktärerna var lika bra i både boken och filmen, om än inte helt lika. Mirjams relation med Per känns hälsosammare i filmen, vilket var tur då jag tyckte att den var ganska jobbig att läsa om. Mias relation med sin pappa utvecklas mer i boken, men även i filmen skildras den bra. Överlag kändes relationerna lite snällare i filmen, men det fungerade väldigt bra. Dock tyckte jag att det var synd att Mias kärleksrelation inte fick plats i filmen, jag gillade den.

Det är lite synd att jämföra filmen och boken då de är så pass olika. Jag kände att filmen förtjänar att ses för sig själv och jag förstår varför den inte är exakt som boken, det känns överlag som rimliga ändringar. Dock tyckte jag bättre om boken, den var en så himla fin skildring av en ganska händelselös tid.

Top ten tuesday - Önskningar till bokanden!

Veckans Top Ten Tuesday bjuder på frågan 10 Wishes I'd Ask The Book Genie To Grant Me
Tydligen kan bokanden ge en precis vad som helst. Kompetent rackare det där.
(Men kul fråga! Jag börjar bli väldigt trött på att det frågas efter "tio saker på min to-read-list hela jäkla tiden!)

1) En extra dag i veckan som bara är för läsning. Tänk den extratiden! Jag skulle hinna läsa så himla många böcker!!

2) Guillous Hamiltonböcker filmatiserade. Filmade precis som i böckerna, dvs det ska utspela sig på 80- och 90-talet och ha SAMMA handling, inte en massa ändringar som i alla gjorda filmatiseringar.

3) Alla utgivna Elfquestserier i inbundna volymer med upphottad färgläggning.

4) Nu har jag ju fått min dröm och har ett bibliotek hemma, men jag kan sätta anden i arbete med att fixa klart det sista där inne. Någon måste ju måla golvlisterna med linoljefärg, och det vore enormt skönt om det inte var jag som var någon. Behöver en snygg trappstege också.

5) En magiskt bra dag på nån bokloppis, en där jag hittar alla gamla barndomsfavoritböcker och svårtåtkomliga utgåvor som jag alltid har velat äga, och de kostar fem kronor styck.

6) En läsplatta vore ju rätt coolt, även om det vore en lam önskning från en ande.

7) Förmåga att läsa ännu snabbare, allt som gör att jag hinner fler böcker är önskvärt.

8) Att biblioteket köper in samtliga ca 400 böcker på min to-read-lista på goodreads. Jag kommer ju aldrig kunna köpa allt det där, och vill ärligt talat inte äga de alla heller.

9) Magiska bokhyllor, där allt får plats och där det aldrig blir stökigt.

10) Mormorn från Millans magiska mormor-böcker. Tänk vad mysigt att ha en magisk gumma i en liten stuga som bakar karameller som styr vädret, vaktar en drake och har en flygande gungstol.

Extremt högt och otroligt nära

Oskar är nio år och hans pappa dog i elfte september-attacken. När Oskar hittar en nyckel i pappans kvarlämnade saker bestämmer han sig för att hitta låset den passar till, genom att besöka alla 472 personer som heter Black i New York.

I början hade jag svårt att bestämma mig för om jag tyckte om Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Oskar är så lillgammal och tycker att han är så smart att jag bara blir irriterad. Jag tyckte bättre om historien om hans farmor och farfar, som berättas parallellt. Men efter ett tag drogs jag in i det hela och de två berättelserna fördjupar varandra och gör båda bättre. För att vara historier om sorg känns boken dessutom väldigt hoppfull. Det är en fin historia som vävs ihop bra på slutet och jag förstår varför den blivit så hyllad.

Something wicked this way comes

Klockan tre på natten rullar tivolit in i den lilla staden. Will och Jim blir genast nyfikna på den, men anar snart att allt inte är vad det verkar. Snart börjar folk i staden försvinna och pojkarna inser att de är i fara.

Something wicked this way comes av Ray Bradbury är en halloweenklassiker med precis lagom mycket spänning (för mig som inte gillar skräck). Den har en härligt mörk höstig stämning och kontrasten mellan den trygga staden och det spännande, övernaturliga tivolit är bra utförd. Jag är inte helt förtjust i huvudpersonerna, men alla karaktärer skildras väldigt bra.

Språket är väldigt avancerat och intrikat. Det var länge sedan jag kände mig så dålig på engelska. Jag gillar sättet att skriva med massor av synonymer och ord som slingrar sig hit och dit, men det gjorde också att det tog lång tid att läsa. Efter ett tag kom jag dock in i det och det gick lite lättare. Det är väldigt tydligt att Neil Gaiman blivit inspirerad av Bradbury och det är ju en av mina favoritförfattare. Nu gillar jag Bradbury också.

Ska nog sluta läsa Laruen Oliver

Jag tror att jag kanske har ledsnat på Lauren Oliver. Jag tyckte så mycket om de första böckerna av henne som jag läste, men de sista har bara gjort mig besviken.
Vanishing girls handlar om systrarna Nick och Dara. En gång i tiden var de bästa vänner, oskiljaktiga, även om de var väldigt olika som personer. Nu, efter olyckan pratar de inte med varandra. De har undvikit att ens träffas hela sommaren. Dara vill inte träffa sina vänner som förut, hon skäms över sitt ärrade ansikte och har svårt att gå. Nick har skuldkänslor över att hon körde bilen den där kvällen, och samtidigt är hon arg på sin syster. Det är en enda soppa av misär.
Boken har en twist. (Har inte alla det nuförtiden?). Tyvärr är den extremt uppenbar och jag såg den komma långt, långt innan det chockerande avslöjandet. Det är nog det som gjorde mig så irriterad på hela läsupplevelsen, för resten av boken är egentligen inte särskilt dålig. Men den är inte heller särskilt bra, så spara lite tid och läs något annat.

Det här är VÄRLDENS BÄSTA SERIE #tbt

Det är torsdag i två timmar till, och vad passar bättre då en en titt på något från förr? Nej exakt, inget. Så därför: throw back Thursday!

Nu tänker jag tjata igen.

Jag har nämligen skrivit det här förut.

Men det tål verkligen att upprepas.

Elfquest. Är. Världens. Bästa. Serie.

Skapad av Wendy och Richard Pini på sjuttiotalet, utgiven i många olika format, både i svartvitt och färg, stora album och mangapocket - till och med i form av vanlig roman. Fortfarande lysande.

 

Jag ska ju erkänna att min åsikt förmodligen är väldigt färgad av att jag läste mina första album som åttaåring, och det var en helt magisk upplevelse. Min bästis hade en hel kasse med den svenska översättningen, och jag fick låna hem allihop. Det blev många timmar försjunken i världen som har två månar. En värld som består av djupaste skog, vindlande grottor, dödens öken, alver, vargar, troll och en och annan människa. Det är otroligt vackert tecknat, och jag älskar berättelsen och alla -verkligen alla- karaktärer. En del av mig är fortfarande åtta år när jag läser detta, samma känsla av spänning och fascination som då kommer liksom tillbaka och jag kan känna i hela kroppen hur det var att sitta i soffan på fritids med en hel konsumkasse full av mer alver.

Andra gången jag läste var jag sexton år, och lånade en ännu mer välfylld kasse från samma kompis. Jag har läst Elfquest fler gånger efter det, men det är dessa två första läsningar som fortfarande sitter hårt i minnet. Åttaåringen och sextonåringen såg olika saker i berättelsen, vissa saker förstod jag inte första gången, vissa saker var roligt på ett helt annat sätt när man var barn.
Numera äger jag själv en del av serierna, men alla har jag inte fått tag i ännu.

Handlingen då? I korthet går det ut på det här: en grupp alver lever i frid och fröjd i en underbar skog. Deras förfäder har levt på samma sätt i generationer, som jägare och vargryttare, nära naturen och varandra. När människorna börjar bli ett allt för stort hot tvingas gruppen, ledda av sin unga hetleverade hövding Cutter, på flykt. Ingen av dem har någonsin sett andra alver, men vissa av dem tror att det kan finnas andra där ute. Andra, som kanske vet varifrån alvsläktet härstammar från början. Det är det sökandet som är själva questen, och det hinner hända enormt mycket på vägen.

Vill man läsa kan man antingen leta efter de skitsnygga samlingsutgåvorna Elfquest archives som kom för några år sen på Amazon eller Ebay (utgivna av DC comics). Då får man hela originalstoryn med en uppfräschad färgläggning i fyra inbundna böcker. Vill man inte leta så finns nästan alla serier gratis på Elfquest.com.

Nu publiceras en avslutande serie, The final quest. Den kommer ut som serietidning i USA, men finns även i samlingsvolym (del ett finns att köpa från svenska nätbokhandlar och på English bookshop). Jag har köpt den, men inte läst den än. Den förtjänar liksom ett helt perfekt lästillfälle!

Död i tio år

Ethan kidnappades som sexåring. Nu är han sexton och har, som genom ett mirakel, hittat sin familj igen och får komma hem. Familjen har såklart levt i ett helvete av ovisshet, mamman, pappan, en arg lillebror och en helt ny lillasyster. Ethan har inga minnen från sin tidiga barndom. Han minns kvinnan han växt upp hos, men han kan inte komma ihåg något från livet innan kidnappningen.
Det blir inte helt lätt att anpassa sig till livet i en familj som han inte minns, särskilt inte som hans lillebror ställer till bråk hela tiden. När brorsan dessutom börjar ifrågasätta om Ethan verkligen är hans riktiga bror blir det ännu värre.  En ganska intressant bok om identitet och familj, om än med ett lite väl väntat slut.

Vi kom över havet

På tjugotalet åker en grupp japanskor över till USA och sina väntande makar. De är sin tids postorderfruar och känner bara männen via brev och foton. Kvinnorna hoppas få bättre liv än i Japan, men de flesta blir lantbruksarbetare eller hembiträden. Deras liv flyter på, de får barn, lämnar sina män och försöker göra det bästa av tillvaron, tills andra världskriget börjar och Japan anfaller Pearl Harbor.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en fantastisk bok om en grupp vars öde det sällan talas om. Den är berättad ur ett ovanligt perspektiv, där de olika kvinnornas berättelser vävs samman och berättas som ett vi. Det ger en känsla av överblick och gör att det ryms enormt många öden i den korta boken, men det ger också ett visst avstånd till kvinnorna. Man läser om dem, men lär inte känna dem närmare. Samtidigt ger mångfalden ett djup i historien.

Boken är både lättläst och gripande. Jag läste ut den på en kväll för att jag verkligen ville veta vad som skulle hända. Den är inte särskilt lycklig och full med hårt slit och rasism, men den är väldigt, väldigt bra.

Ibland blir man överraskad

   

Nykomlingar i avdelningen: böcker som jag absolut inte trodde att jag skulle gilla, men som det visade sig att jag tyckte om är the Selection, the Elite och the One av Kiera Cass. Förlåt, men det lät som en så otroligt dum intrig. (Dystopisk framtid, befolkning indelad i strikta kaster, en prins som ska välja fru genom en avancerad dokusåpa). Ja, ok, det är en ganska dum intrig. Men de var så himla kul att läsa! Kaxiga karaktärer, snärtiga dialoger, en väldigt gullig prins och en del action. (Som vanligt i YA-genren får jag sätta minustecken för den himla obligatoriska kärlekstriangeln som jag tycker är så tråkig).

Mardrömmen

 

1994 fick Kenzaburo Oe nobelpriset i litteratur. Sedan dess har jag tänkt minst en gång om året att "jag borde läsa den där Mardrömmen snart". Det är ju ett par år av uppskjuten läsning... Men nu, nu har jag gjort det! Skönt att kunna fullfölja ett projekt...

Fågels fru ligger på sjukhus. Hon har precis fött barn, men det är något fel på barnet. Han har hjärnbråck, och läkarnas dom är hård: antingen dör han nu, eller så blir han -i bästa fall- någon slags grönsak. Fågel kan inte berätta för sin fru, hon får höra att barnet har hjärtfel, och han försvinner bort från sjukhuset. Förvirrad och ensam virrar han runt i staden - besöker en gammal älskarinna, hamnar i slagsmål, super sig redlöst berusad. Han väntar på, och hoppas att barnet ska dö så att allt kan återgå till det normala. Det är en mardrömsliknande stämning hela boken igenom, ibland är det nästan lite surrealistiskt.

Enligt baksidestexten är det "en oerhört gripande och storslagen roman om en man och hans samvete". Jag skulle nog mer säga "en bok som känns oerhört lång för att vara bara 200 sidor om en man som beter sig som ett själviskt svin och har en älskarinna som beter sig som en ovanligt asjobbig Murakamikaraktär", men det hade förstås varit mindre säljande.

Jag tyckte inte illa om boken, men den bjöd på en oväntat seg läsning. Jag retade mig ganska mycket på huvudpersonen, och jag hade svårt att fångas av själva handlingen. Ingen jättehöjdare för att vara nobelpristagare alltså.

Not that kind of girl

 

Jag hade tur i somras och hittade Lena Dunhams Not that kind of girl på loppis för en tia. Man har ju hört både den som älskat boken och de som tyckt att den var helt menlös, så jag var ganska nyfiken på vad jag själv skulle tycka. Jag gillar ju Lena och Girls, så jag hoppades på att jag skulle tycka om boken.

Det gjorde jag också! Jag gillade upplägget med en massa korta texter om barndom och ungdom. Det är kul, det känns ärligt och det är ofta väldigt obekvämt. Lena Dunham väjer inte för att berätta om jobbiga känslor, pinsamma situationer och konstiga saker hon gjort. Väldigt underhållande och läsvärt!

 

Nytt i brevlådan!

Den senaste veckan har varit guld på nya-böcker-fronten. Tre intressanta recensionsex damp ner i brevlådan!

 

Tid, av  Alex Schulman och Sigge Eklund, Bookmark förlag

 

Ett vet jag säkert, av Oprah Winfrey. Bookmark förlag.

 

Vinterfolket, av Jennifer McMahon. Bazar.

 

 

Nya snygga böcker!

Har fått de tre sista böckerna i Bookmark förlags nyutgivning av Agatha Christie-deckare. Så himla snygga! En eloge till Sara R. Acedo som formgett omslagen. Och jag är så pepp på att läsa dem! 4.50 från Paddington har jag läst tidigare och gillar den mycket. Fem små grisar har jag inte läst och Par i brott ges ut för första gången i svensk översättning.

Lagom gullig ungdomsbok. Ibland räcker det.

Jag har lyssnat en del på ljudböcker den senaste tiden, och en av av dem var Since you've been gone av Morgan Matson. En ganska, vad ska man säga, vanlig ungdomsbok. Inte dålig, men den stack helt enkelt inte ut så mycket.
   Emily har varit nöjd med att gå två steg bakom sin bästis Sloan och har inget emot att ses som hennes sidekick. Ingen minns Emilys namn, men vad gör det när hon har världens coolaste kompis. En dag försvinner Sloan spårlöst, och Emilys hela värld vänds upp och ner. När det dyker upp en lista med utmaningar från Sloan bestämmer hon sig för att utföra de till synes omöjliga uppdragen - för kanske får hon träffa sin vän igen om hon klarar alla punkterna. Det leder till en ovanlig sommar med oväntade bekantskaper, och det hela är en ganska gullig berättelse om vänskap och om att våga förändras.

Top ten tuesday - Anna

Veckans top ten tuesdaytema "ten bookish things I want to quit or have quit. Specifically books we had to dnf". Jag är inte helt hundra på engelska förkortningar, men jag tror att dnf betyder "did not finish". Det är väldigt få böcker jag inte läst ut, så det blir nog en väldigt kort lista.

1. Den första bok jag inte läste ut var Gösta Berlings saga. Jag var typ tio-elva och tyckte den var såå tråkig. Kommer fortfarande ihåg den segrande känslan när jag insåg att man inte MÅSTE läsa ut alla böcker man påbörjar. Sedan läste jag den när jag var i 20-årsåldern, tyckte den var okej men inte fantastisk. Föredrar Jerusalem och Nils Holgersson.

2. Sedan tog det typ tjugo år innan jag inte läste ut en bok igen. Herregud, jag är så plikttrogen så det är fånigt. Den här gången var det Nattvakt av Kit Whitfield. Började på den förra året men tyckte inte att den hängde ihop och jag var helt ointresserad av karaktärerna. Läste inte ens 70 sidor. Har en tanke om att läsa ut den nån gång, vi får väl se.

3. Har en del facklitteratur jag inte har läst igenom, men det räknas kanske inte? De är ju inte direkt menade att läsa från pärm till pärm.

4. Jag har planer på att sluta ha högar med olästa böcker hemma. Har dock ingen aning om hur jag ska få ihop det med min samtidiga önskan att köpa nya fina böcker. Sluta jobba och bara läsa hela dagarna?

5. Jag vill sluta vara så seg med bloggandet. Detta är ett sätt att komma igång igen.

Så, vi kan konstatera att jag läser ut nästan alla böcker jag påbörjar och inte gör alltför många saker jag vill sluta med. Det känns ju bra.

Läsrapport September

Oj. Det var ganska länge sen jag fick så mycket läst på en månad som i September. Tretton böcker, inte illa!


#69 The outside - Laura Bickle

#70 Alltings början - Karolina Ramqvist

#71 To all the boys I've loved before - Jenny Han

#72 Princess in waiting - Meg Cabot

#73 Since you've been gone - Morgan Matson

#74 Not that kind of girl - Lena Dunham

#75 Mardrömmen - Kenzaburo Oe

#76 The selection - Kieara Cass

#77 The elite - Kiera Cass

#78 The one - Kiera Cass

#79 Dead to you - Lisa McMann

#80  Vanishing girls - Lauren Oliver

#81 Saint anything - Sarah Dessen

Det borde finnas regler blir film!

För ett par år sen recenserade jag Det borde finnas regler, av Lina Arvidsson här på bloggen. En riktigt träffsäker tonårsskildring som jag verkligen gillade. Nu har den blivit film! Den 23:e oktober är det biopremiär i hela landet. I trailern ser det ut som att filmen fångar känslan jag gillade från boken, så jag har ganska höga förhoppningar på den här filmen.

 

Här finns en annan trailer. Kolla även in instagramkontot @detbordefinnasregler.

Gift för nybörjare

Jag köpte denna bok av tre anledningar; den är snygg, den har en fantastisk titel och den är skriven av en islänning. Jag blev inte besviken, men kan heller inte säga att jag hittat en ny favoritförfattare. Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norddahl (det ena d:et är egentligen en isländsk bokstav som jag inte får fram på tangentbordet) utspelar sig i Reykjavik där Halldór och Disa delar en lägenhet. Disa tar hem en giftig krukväxt och Halldór fascineras av giftet och är samtidigt rädd för den.

Historian hoppar hit och dit, fram och tillbaka i tiden. Bokens atmosfär är drömlik och ju mer Halldór intresserar sig för giftet desto märkligare blir det. Det är inte alltid helt lätt att hänga med och inte ens vädret uppför sig som väntat.

Det är inte en jättebra bok, men den var ganska kul att läsa. Ingen av karaktärerna framstod som särskilt sympatisk, så jag var inte så intresserad av hur det skulle gå för dem. Men det var kul att läsa om ett samhälle som är likt vårt men ändå väldigt olikt och jag gillade stämningen i boken. Och så fick jag lära mig att vingbenved är giftigt, det hade jag inte koll på innan.