Lasse är en ensam, bitter man som en gång var lycklig. En gång hade han både en familj och ett arbete med härliga kollegor, nu sitter han ensam i en lägenhet och försöker skriva en roman som ska ge honom upprättelse och hämnd på mannen som tog all värdighet ifrån honom. Det går trögt att skriva boken. Allt oftare märker Lasse att han har glömt vad han skrev igår, och han blir så trött när han ska läsa ikapp. En dag får han höra att hans ena son varit på besök dagen innan, något som han absolut inte kan minnas. Efter det måste han inse att något är fel, och mycket riktigt får han kort därefter diagnosen altzheimers.
Boken blir en resa ner i sjukdomen, ur den drabbades eget perspektiv, men det är även en berättelse om mobbing på arbetet och vad det kan göra med en människa. Den är gripande, man känner med Lasse även om man egentligen inte riktigt vet vad som hände honom - hans egen skildring av livet förändras nämligen medan sjukdomen fortskrider. Minnen blandas ihop, förvrängs, förbättras. Steg för steg ger Lasse sig själv den upprättelse han längtat efter hela livet.
Det är lättläst, särskilt med tanke på det tunga ämnet. Boken är ganska kort men får mycket sagt, jag tror att den kommer att sitta kvar i minnet länge.
Anna har bloggat om den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar