Huvudpersonen Artyom bor på stationen VDNKh, den sista bebodda på sin linje. På senare tid har ett nytt hot börjat dyka upp och han får i uppdrag att ta sig till Polis i hjärtat av tunnelbanan för att söka hjälp. Det är dock inte helt enkelt att ta sig mellan de olika stationerna då de är uppdelade i flera olika fraktioner och det finns olika hot i tunnlarna mellan dem.
Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij har fått kultstatus och spritts över jorden. Det är märkligt, för den är inte särskilt bra. Till viss del kan det vara översättningen, men boken är helt enkelt tråkig. Huvudpersonen är irriterande, världen är osannolik och jag ville bara att boken skulle ta slut.
Det största problemet är att författaren inte lyckats med sin värld. Jag antar att den ska utspela sig 2033 och att katastrofen som drivit människorna under jorden sker runt 2000. På dessa trettio år har stationerna delat upp sig i de olika fraktionerna, krigat en del och uppnått något slags status quo. Men det beskrivs som om krigen hände för så länge sedan så att ingen riktigt kommer ihåg vad som hände. Huvudpersonen har vissa minnen från världen innan katastrofen och han gillar att fråga äldre (över fyrtio år) hur det var. Samtidigt verkar nästan all kunskap om livet på ytan ha gått förlorad. Det sägs att VDNKh är en av de få stationerna där böcker och utbildning hålls högt men Artyom vet ingenting. Ingenting om historia (eftersom de inte har några historieböcker) och ingenting om tunnelbanan.
Artyom känns mer som att någon från vårt samhälle skulle hamna i den här världen och inte känna till något om den. Folk han träffar på sin resa tycker att det är märkligt att han inte känner till saker om stationerna han kommer till, vilket tyder på att det inte är så isolerat som det presenteras i början. Det är uppenbart att Artyom inte vet saker för att författaren ska presentera världen i konversationer, men det är inte bra gjort utan känns bara krystat.
En annan irriterande sak med huvudpersonen är att han inte gör något själv någon gång. Han råkar på den ena personen efter den andra som tar honom till nästa station, räddar honom ur knipor och löser hans problem. Det blir väldigt fånigt efter ett tag.
En annan märklig sak med världen är att de använder sig av kulor som pengar. Det känns som en otroligt korkad idé. Hur ska man få soldaterna att skjuta mutanter och fiender om de istället kan ta kulorna och betala med dem?
Det finns mycket mer att klaga på (brist på kvinnor, övernaturligheter, slutet mm) men det får räcka så här. Det är synd på en så bra idé att det är en så dålig författare. I mer kompetenta händer hade det här kunnat bli ett mästerverk, nu skulle jag inte rekommendera någon att läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar