Delirium

I en dystopisk framtid har man löst problemet med kärlek. Denna farliga sjukdom som vem som helst riskerar att smittas med, som gör människor sinnesförvirrade och slutligen leder till döden. En obligatorisk behandling vid arton års ålder räddar numera alla medborgare från ett liv i plågor.
  Lena ska snart ta examen. Hon har ännu inte fått behandlingen, mer ser fram emot den och ett lugnt liv. Hennes syster är behandlad, och även om hon har blivit väldigt tråkig och kall så verkar hon vara lycklig. Lenas mor fick aldrig uppleva ett sådant lugn, trots fyra behandlingar blev hon aldrig botad och dog plågad av den ångest som kärlek innebär. Lena vill absolut inte sluta som hon. Hon vill få sin tilldelade partner, utvald för att passa just henne, och leva ett stillsamt liv helt befriat från starka känslor. Förhoppningsvis får hon studera några år innan hon gifter sig, men det beror på vad Utvärderingen säger om hennes förmågor.
   Det ryktas om att utanför stadens inhägnad lever grupper av människor utanför lagen och samhället. De är obotade, och om de nu finns på riktigt så är de farliga. En dag träffar Lena Alex, och allt hon trodde sig veta ställs på ända. Har verkligen staten rätt, är kärleken farlig? Behandlingsdagen kommer allt närmare, men ännu har hon en sista sommar kvar.

Jag gillar den här boken. Nej, det är inte särskilt trovärdigt att ett helt samhälle (en hel värld kanske?) skulle underkasta sig nån slags lobotomering för att bli känslolösa och inornade i ett effektivt myrsamhälle. Kärlekshistorian känns lite förvirrande i sin plötslighet. Lena är lite småtråkig. Det blir kanske något för många upprepningar om "den farliga sjukdomen", men det är spännande, lättläst och man kommer snabbt in i berättelsen. Det är första delen i en trilogi, och jag kommer absolut läsa fortsättningen.