Det finns magi!

I helgen såg jag cirkeln på bio. Det var nervöst. Faktikst så satt jag under reklamen och tänkte att "jag borde kanske inte se den här filmen, tänk om den inte är bra"! Det hade varit en sån besvikelse om en så bra bokserie hade blivit en halvdan film.e slösas bort
Men Cirkeln gjorde mig inte besviken. Inte alls. Det var riktigt, riktigt bra! (puh!)
Handlingen har kortats ner och vissa karaktärer från boken är inte med, men så måste man väl göra för att få till en rimlig längd och film som inte blir rörig för de som inte läst boken. Men visst känns det lite tråkigt att [Nicolaus och Mona Månstråle] saknades! Kanske vissa scener och repliker kändes lite väl konstgjorda, men det fanns tillräckligt många klockrena för att väga upp mer än väl.
Cirkeln är riktigt snyggt filmad, skådespelana är bra, och man har fått fram samma stämning som i boken. Det var dessutom spännande även fast jag visste hur det skulle sluta :) Castingen var väldigt bra (ok, jag var inte helt övertygad om Rebecka, för mig såg hon inte ut så), och det var fantastiskt kul att få se karaktärerna komma till liv sådär. Men måste verkligen Sverrir Gudnason vara med i precis alla filmer som produceras i Sverige?

Zombieapokalyps? Ja men då tjafsar vi oavbrutet så kanske zombierna torkar ihop av uttråkning.

Jag har ju svårt att motstå en zombieroman, så när jag hittade This is not a test av Courtney Summers gav jag den såklart en chans.
Boken är lite ovanligt i genren på så sätt att zombierna inte får så stort utrymme. Hanlingen kretsar kring ett gäng tonåringar som har räddat sig undan en zombiekatastrof och gömt sig i sin high school. Än så länge är de säkra bakom barrikaderna, men förr eller senare kommer de döda att ta sig in. Eller så tar maten slut. Allt eftersom tiden går retar sig de överlevande allt mer på varandra, och deras inbördes relationer och den hårfina hinnan av civilisation som finns kvar är ständigt hotade.
Iden: bra! Genomförandet: Alltså, näe. Karaktärerna är så otroligt irriterande! Det kanske i och för sig gör det hela mer trovärdigt, tonåringar är ju inte så himla smarta och vissa skulle säkert bråka sig igenom en zombieapokalyps. Förmodligen lider en hel del av dem också av grav PTS, kanske författaren vill visa det lite subtilt, när hon låter dem tjafsa och bråka och bete sig konstigt boken igenom. Mot slutet ökar actionnivån, men sen krashar alltihop i ett enda WTF och man undrar varför man ens läste boken när det finns så många andra att hinna med.

Gaimandoftande spöksaga.

Hittills har jag gillat allt jag läst av Lauren Oliver (förutom just slutet av Rekviem då). Jag tycker att hon är en oerhört skicklig författare i och med att hon skriver på ett sätt som känns så självklart enkelt, och samtidigt så träffsäkert med perfekta nyanser och tonfall. 

Liesl & Po är en Neil Gaiman-doftande saga. Den lilla flickan Liesl har spärrats in på vinden av sin elaka styvmor. Hennes enda tidsfördriv är att teckna, och en dag möter hon till sin förvåning spöket Po - som verkligen gillar bilderna hon ritar. Po är varken en flicka eller en pojke, eller kanske både och. Det är inte så lätt att komma ihåg sånt på den andra sidan. Hen har en liten följeslagare i spökdjuret Bundle (som kanske varit en hund. Eller en katt), och när Liesl möter dem ser hon genast möjligheten att skicka ett budskap till sin döde pappa. 

I en annan del av staden bor Will, alkemistens lärling. Han är, enligt sin husbonde, komplett värdelös. När Will gör ett misstag med en viktig leverans korsas hans väg med Liesls.

Jag tänker mig att de som gillade Gaimans Graveyard book nog uppskattar den här också. Det är en väldigt söt historia som passar utmärkt för vuxna (men även för barn från åttaårsåldern tror jag). 

Hjärntransplanterad fotomodell. Jo, det ÄR underhållande.

Det känns som att det har varit lite av ett tema för mig att avsluta trilogier under de första månaderna av 2015. 

De första två delarna av Meg Cabots Airhead-serie läste jag nån gång för väldigt länge sen, kanske till och med innan jag började skriva på den här bloggen. Nu lånade jag hem den sista delen, Runaway, från biblioteket och jag tänkte att det kanske skulle bli svårt att minnas vad som hänt. Det visades sig dock inte vara ett problem,  det gick snabbt att komma in i handlingen igen. Storyn kretsar kring Emerson, en datanörd helt utan intresse för något som har med utseende att göra. En dag råkar hon ut för en olycka, och när hon vaknar upp på sjukhuset befinner hon sig i en annan människas kropp. Hennes hjärna har nämligen transplanterats in i supermodellen Nikki, och hur absurd situationen än är så går det inte att berätta för omgivningen vem hon är och hon blir tvungen att vänja sig vid att leva Nikkis liv: ett nytt jobb, ny lägenhet, nya vänner, ny hund och dessutom nya fiender. Låter det dumt? Ja, men det är det också. Det känns ju inte på något ätt som en trovärdig historia, men det är väldigt underhållande. Em är en härlig, bitsk huvudperson som faktiskt utvecklas en del genom böckerna, det är kul att läsa om hur hon vänjer sig vid det glamourösa livet. Den stora intrigen i böckerna kretsar kring de som ansvarar för att transplantationen över huvud taget genomfördes, och kraven de ställer på Emerson/Nikki. Det blir aldrig jättespännande - tonen i böckerna är lite för käck för att man ska oroa sig för att huvudpersonen ska komma till någon större skada - så undrar man ju hur den invecklade soppan ska sluta egentligen. Kul och lättsamt, jag tänker att det här vore bra semester- eller sjukläsning.

Allegiant - Veronica Roth

Sista delen i Divergent-serien är avklarad, och den här gången blev jag nöjd med sista delen av en trilogi.  (Har bloggat om del ett här, och del två här).
Här får man en bok fullpackad med action, svar på frågor man undrat över genom bok ett och två, en kärlekshistoria som inte är ett triangeldrama (yay!) och ett slut som både överraskar och känns logiskt på samma gång.

Äcklig deckare med o-överraskande överraskningar

Kråkflickan är en svensk deckare med inslag av psykoterapi, och jag hade nog trott att den kombinationen skulle varit mer nyskapande eftersom det trycktes på det som nytt och fräscht i baksidestexten. Det var inte så nytt direkt, kändes snarare som ett klassiskt grepp i thrillergenren med en psykolog/terapeut som arbetar parallellt med polisen.
Storyn går ut på att en död pojke hittas i en rabatt. Han har blivit torterad under en längre tid, men polisen har svårt att få reda på vem han egentligen var. Varför har ingen anmält honom saknad? Psykologispåret följer terapeuten Sofia, som arbetar med flera patienter med personlighetsstörningar. Självklart korsas hennes väg med polisens.
Jag tyckte att boken var underhållande och intrigen var ganska intressant, men samtidigt förlitar sig författarna för mycket på rent äckel vilket gör att boken är lite för mycket gore ocn lite för lite spänning för mig. Dessutom hade jag förstått vad som skulle vara twisten i storyn långt innan den dyker upp och "överraskar", det var lite trist. Det slutar med en fet cliffhanger, så om man vill läsa Kråkflickan måste man även läsa uppföljaren - slutsidan i den här boken var verkligen inte tillfredställande alls.

En lång berättelse i en kort bok

We are all completely fine, av Daryl Gregory, är en väldigt kort bok som innehåller en oväntat stor berättelse.
En grupp människor har samlats för gruppterapi. De har en enda sak gemensamt: de har alla överlevt ett extremt trauma. Nu snackar vi verkligen extrema saker: en har blivit delvis uppäten av kannibaler, en har råkat ut för en våldsverkare som knackat in mönster på hennes benknotor... vissa vill berätta allt, vissa vill inte ens ta av sig sina solglasögon. När de börjar prata med varandra glider romanen över till att bli något annat än man först hade väntat sig, och världen ser inte ut riktigt som någon hade kunnat föreställa sig.
Jag gillade att det hela tiden finns mysterier, människorna är mångbottnade och mycket får förbli dolt. Det är svårt att genrebestämma boken, den är lite var varje helt enkelt. Inte riktigt skräck, inte riktigt thriller, inte riktigt psykologiskt drama. Det är också svårt att berätta något om handlingen, jag tycker att det gav mycket att ge sig in in läsningen utan att veta så mycket om vad som väntade så jag vill inte själv förstöra den upplevelsen för någon annan. Jag får nöja mig med att intyga att den är väldigt bra: fascinerande och spännande och precis lagom lång med sina blott 182 sidor.

Bok-till-film, lyckat och sktidåligt exempel

När jag var sjuk för några veckor sen passade jag på att se lite film. En var Divergent, som jag gillade som bok men hade svårt att föreställa mig skulle vara bra i filmform. Så många komplicerade miljöer, så mycket krångligt dystopiskt samhälle att beskriva och så vidare. Men, jag blev positivt överraskad, den var riktigt bra. Väldigt lik boken, både i händelseförlopp och stämning, och skådespelarna passade bra ihop med hur jag hade föreställt mig karaktärerna när jag läste böckerna.

När jag hade sett och gillat en YA-dystopifilm startade jag en till av bara farten: The mortal instruments. Jag stod ut i ungefär tjugo minuter innan jag stängde av. Det var för rörigt, skrikigt, skådisarna kändes felcastade och jag lyckades inte få till något som helst intresse för hur det skulle gå. (Tyckte dock att boken var helt ok).

Rekviem - Lauren Oliver

Det var länge sen jag läste de första två delarna i Lauren Olivers dystopi-trilogi om ett samhälle där kärlek betraktas som en svår sjukdom som botas med ett personlighetsförändrande ingrepp i hjärnan. Så länge sen att jag inte var säker om jag alls skulle komma ihåg vad som hade hänt. Men, man ska ju avsluta vad man har påbörjat tänkte jag, och plockade hem Rekviem från biblioteket.
Det gick jättesnabbt att ramla rakt in i storyn igen, och jag hade faktiskt inga problem med att minnas vare sig handling eller persongalleri när jag väl hade börjat läsa.
Lauren Oliver skriver väldigt bra, ett ganska avskalat språk med en saklighet som passar Lenas brutala verklighet bra, men som samtidigt lyckas förmedla massor av känslor och stämningar. Jag hetsläste verkligen Rekviem, det var så himla spännande, men tyvärr tyckte jag att boken till sist föll ganska platt, och tyvärr blev slutet en trist avslutning på en serie som jag gillade väldigt mycket.
[Spoiler/tankar om slutet: (markera för att läsa)   hallå, vad är det här för slut egentligen? det är ju inget slut! jag köper att det vore lite väl overkligt om hela samhällsstrukturen ändrades jättesnabbt så det är ok att man inte får veta hur det går för landet, men att man inte får veta hur det går för en enda karaktär? Hur löste egentligen Lena situationen med Alex/Julian? Vart tog Hana vägen? Vilka karaktärer överlevde ens? Ska man förstå det som att folk kommer kunna leva i nån slags frihet nu, eller kommer det vara gerillakrig nonstop i resten av deras liv? Jag kände mig faktiskt lite lurad där på sista sidan. ]

Ännu en YA utan triangeldrama! Hurra!

From bad to cursed var ett impuls-bibliotekslån som visade sig vara del två i en serie. (Av någon konstig anledning har biblioteket inte ens del ett). Jag funderade på att strunta i att läsa den, men kom snabbt in i handlingen då det visades sig att del ett hade fått ett tydligt avslut och att den här boken hade en helt egen story.
Alexis har kämpat sig upp för skolans statusstege, från att ha varit ingen är hon nu populär. Det är inget lätt jobb att hålla sin plats, och när hennes lillasyster plötsligt kommer hem från den psykklinik hon varit inspärrad på i ett år blir hon minst sagt nervös. Särskilt som anledningen att lillasyster Kasey blev inspärrad var att hon slutit nån slags förbund med ett ondskefullt spöke och nästan fått både familj och vänner dödade.
Nu verkar det som att Kasey tänker hålla sig lugn, men det är något konstigt med de nya kompisar hon omger sig med: en väldigt brokig skara tjejer som har börjat prata allt mer om att de behöver förbättra sig. Enligt Kasey är det bara en klubb, men Alexis börjar undra om det inte är något mer som ligger bakom. Och visst är gör det det, ännu en gång trasslar systrarna in sig i övernaturliga intriger.
Det var en lättsam och snabbläst bok med ett lite annorlunda övernaturligt inslag, och det var så-så-så skönt med en paranormal YA som inte innehåller ett triangeldrama, knappt ens kärleksintriger.

Sjukaste sidmarkeringen

Det här måste vara det mest bisarra sätt att markera sidor i en, obs, LÅNEBOK jag har sett. Först trodde jag att det hänt nån slags liten olycka när ett hörn saknades. Sju utspridda ickehörn senare verkar det ju onekligen som att nån har gjort det här med flit. Hallå, SÅ GÖR MAN INTE!

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

En gång hade Hanna två bröder, Simon och Jens. Simon råkade ut för en olycka, han föll från en klippa under en lek, det var ingens fel, det säger alla. Men Hanna såg vad som hände, hon vet vem man inte kan lita på även om ingen vill lyssna på henne.
Hanna vet mer än så, hon har ständigt spöken omkring sig som drar i henne och vill berätta saker. Det går inte att stänga av, men hon har vant sig.
Det vilar en tung stämning över Fågelbarn. Kanske beror det mycket på att det inte finns någon drivande intrig, utan handlingen baseras mest på Hannas känslor. Jag tyckte mycket om boken, stilen liknar författarens debutbok Kaninhjärta, men där minns jag det som att det var en mer spännande berättelse. Här är det inte så mycket att man väntar på en spännande upplösning, mer att jag trivs med att vara i Hannas sällskap en stund.

Umeås nya stadsbibliotek

Jag är på kurs i Umeå, och vi bor på hotellet som ligger i det nya kulturhuset väven. Väven ska rymma all möjlig kultur, bl a museum, teaterscen och stadsbibliotek. Biblioteket har flyttats från ett mer centralt läge, jag förstår inte riktigt syftet med det då fler kommer att besöka det om det ligger bekvämt, och där bussar passerar. Hursomheslt så tog jag en sväng på biblioteket och kollade in lokalen.

Snygg läshörnai limegrönt

Under fönstren löper låga bokhyllor. Snyggt, men jobbigt att läsa på ryggarna när man är lång...

Rolig stol att rulla runt på när man är på bokjakt. Puffen i bakgrunden är en liten pall med handtag. På mitt eget bibliotek har jag många gånger saknat nån slags pallar mellan hyllorna, så jag blev lite avundsjuk på att det fanns massor av flyttbara sittplatser här.

Översikt mot infodisken. Snyggt med betongpelare!

Där ytterväggarna kröker sig fanns böjda soffor. Kul, men visst hade det varit ännu  roligare med en rundad bokhylla?

Fint tak hade de också!

Allt är bara bra, tack

Lea slutar sitt stressiga tv-producentsjobb och åker till Paris för att förändra sitt liv. Hon inser dock att hon är samma person, tills hon träffar den karismatiske Michel. Tillsammans med honom blir hon en spännande och intressant person och livet är som en lång fest, bortsett från Michels besvärliga exflickvän. När Lea blir gravid flyttar paret till Stockholm, men i Sverige verkar Michel mindre charmig och mer alkoholiserad.

Allt är bara bra, tack av Moa Herngren är en bra roman om ett destruktivt förhållande. Även om man redan tidigt förstår att det är dåligt för Lea lyckas författaren verkligen förmedla hennes känslor och anledningar att göra som hon gör. I det längsta ljuger hon för familj och vänner för att kunna fortsätta ljuga för sig själv. Det antyds att omgivningen anar vad som händer, men Lea är fast besluten att inte avslöja att hennes liv inte är perfekt, särskilt som hennes bror verkar ha det perfekta jobbet och perfekta familjen.

Boken kan nog vara väldigt triggande för den som varit i en liknande situation, men för oss andra är det en intressant och spännande historia. Jag var lite tveksam först, men drogs in i berättelsen mer och mer. Man oroar sig för Lea och hoppas att hon ska ta sitt förnuft till fånga. Lite av en mellanbok, bra men inte fantastisk.