Bästa arbetarförfattaren

Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.

Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.

En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.

Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.

Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).

Kattguld - inga guldhistorier

Jag är enormt svag för allt som handlar om katter, och kattägare som berättar om sina husdjur måste vara vinst varje gång. Tänkte jag. Det var det inte. Kattguld är en samling texter av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson med katter som mer eller mindre centralt tema. Ibland är katterna huvudpersoner, ibland dyker de upp som en liten twist alldeles i slutet av ett kapitel som handlar om något helt annat. Det är som bäst när de skriver om sina egna katter Mjau och Bosse och mer långtråkigt när det handlar om icke-kattrelaterade saker. Visst är det en del söta berättelser, men det blir liksom aldrig nån riktigt kul poäng av dem. Helhetsintrycket är platt och det hela känns lite halvhjärtat.

Svarta havet igen

Anna recenserade Svarta havet av Kéthévane Davrichewy häromdagen (samma dag som jag läste ut den lustigt nog). Hon var lite skeptiskt, själv tyckte jag om den.
   Bokens huvdperson Tamouna vaknar i Paris på sin nittionde födelsedag. Hela familjen ska fira, men det viktigaste är att hennes livs stora kärlek Tamaz har lovat att komma på kalaset. Varvat med förberedelserna och festen får vi genom tillbakablickar följa Tamounas liv - den lyckliga uppväxten i Georgien, landsflykten till ett främmande land, anpassningen till ett nytt liv, familjen, vänner... Hela tiden finns Tamaz i bakgrunden, mannen hon aldrig fick men som hon alltid har älskat.
   Jag är inte jätteförtjust i själva kärlekshistorien. Tanken är väl att den ska binda ihop alla bilder och vara en konsant i Tamounas liv men jag tycker inte att den tillför särskilt mycket. Jag blir mest förvirrad och retar mig på att hon aldrig gör minsta ansats till att närma sig honom på riktigt utan nöjer sig med att ha honom som en fantasi genom hela livet.
   Det jag gillar är att boken är så pass kort och ändå tecknar ett helt liv. Det blir inte långtråkigt eftersom man egentligen bara får ögonblicksbilder, och det är snyggt att skildra ett helt liv med dessa nedslag i tiden utan att det känns som att man som läsare har missat något viktigt.

Patriarkal smörja

Juntunen har stulit en massa guld med hjälp av två kompanjoner. De åkte fast och han har levt livets glada dagar, men nu är det snart dags för deras frisläppande. För att undkomma dem beger han sig till norra Finland där han snart stöter ihop med major Remes, en försupen militär som har tagit ett friår.

Den första boken jag läste av Arto Paasilinna var Kollektivt självmord och jag tyckte att den var väldigt rolig. De övriga böcker av honom jag läst har inte levt upp till den. De hängda rävarnas skog blev jag riktigt besviken på. Männen är mansgrisiga, av de tre kvinnor som finns är två frejdiga prostituerade och en hundraåring. En meh-bok, helt enkelt.

Män som hatar bögar

Vissa män älskar andra män. Och vissa av dessa har oturen att stöta på män som tycker att det är värt att slå ihjäl dem för. Johan Hilton har i No tears for queers skrivit om tre hatbrott, ett i USA och två i Sverige. Han berättar om brotten, om rättegångarna och medierapporteringen och väver samman det till en större berättelse om varför bögar mördas.

Boken är väldigt jobbig att läsa. Morden är brutala och även om de skildras i etapper är det tungt. Det är dock en bok som alla borde läsa. Det jag tyckte var intressantast var hur homofobi oftast uppkommer i homosociala grupper. När män umgås tätt tillsammans uppstår ett behov av att visa att man inte är bög och det enklaste sättet att göra det är genom bögskämt och böghat. Så enkelt, och ändå så svårt att göra någonting åt. Det här var kanske inte den bästa boken att ha med sig på en studieresa då jag träffade några arbetskamrater för första gången, men läs den!

Svarta havet

Det finns två sorters böcker som jag tycker återkommer alltför ofta. Den ena är min absoluta hat-genre: gammal man skriver om när han var ung man, precis flyttat till storstad och går runt och trånar efter kvinnor (snark). Den andra är motsvarande genre för kvinnor: gammal kvinna minns sitt liv och hur det inte blev som hon ville. Eftersom den senare är mer ovanlig tycker jag inte lika illa om den, men den är inte heller min favorit.

Svarta havet av Kéthévane Davrichewey tillhör den senare genren. Tamouna bor i Paris och det är hennes nittionde födelsedag. Hennes barn och barnbarn kommer förbi under dagen för att förbereda kvällens fest men det enda hon kan tänkta på är att Tamaz, hennes ungdomskärlek, har lovat att komma förbi. Medan dagen går tänker hon tillbaka till sin uppväxt i Tbilisi, Georgien och hur hennes familj tvingades fly till Frankrike.

Det jag gillade med den här boken var att den handlar om georgier och delvis utspelar sig i Georgien. Det är inte ett land som jag har särskilt bra koll på och det är alltid intressant att läsa om sådana. Till exempel hade jag inte koll på att landet var på väg att bli en demokrati i början av 1900-talet. Beskrivningen av de georgiska utvandrarnas tillvaro i Frankrike är intressant, hur vissa bara längtar tillbaka och tar första chansen de får att åka hem medan andra snabbt anpassar sig till sitt nya land.

Jag gillade inte huvudpersonen och hennes ungdomskärlek. Det var svårt att förstå varför de aldrig fick ihop det. Tamouna kändes väldigt självutplånande, en som hela tiden lever för andra. Skildringen av henne är inte särskilt intressant och jag blev mest lite deppig av hela historien. Georgiendelen var intressant, men överlag vad det inte en bok som grep mig.

Krig och sagor

Systrarna Meredith och Nina har aldrig förstått sig på sin mor. Hon har alltid hållit en distans till dem, aldrig berättat något om sig själv och sin bakgrund, aldrig älskat dem som de skulle ha önskat. Som tur är har de en kärleksfull och öppen pappa som alltid har varit deras fasta punkt i livet.
   Systrarna har inte mycket gemensamt. Meredith är den som skaffade familj tidigt och stannade kvar i familjeföretaget, Nina är alltid på resande fot, ständigt på jakt efter det perfekta fotot i de oroligaste miljöerna. När fadern blir svårt sjuk återförenas systrarna, och gör ett försök att lära känna sin märkliga mamma. Nina misstänker att den ryska saga som modern berättade för dem när de var små på något sätt är en ledtråd till vem hon egentligen är. När de än en gång får höra sagan är det inte riktigt samma berättelse som de känner igen från barndomen. Sagan handlar om belägringen av Leningrad och det fruktansvärda som hände där.
   Historien om systrarna är ok, men det som berörde i berättelsen var styckena om tiden i Ryssland. Det är nästan så jag önskar att det hade handlat bara om flickan i Ryssland, de moderna familjeintrigerna bleknar så mycket i jämförelse. Jag är inte säker på att jag gillar berättarstilen med sagorna som kursiverad text (som dessutom ofta börjar mitt i en vanlig mening på ett ganska jobbigt sätt). Jag är också lite tveksam till slutet som var lite... onödigt. Trots den kritiken så är boken läsvärd: både intressant och gripande.

Ytterligare en klassiker att bli besviken på

Jean Websters Daddy-Long-Legs från 1912 är en coming-of-age-klassiker om en ung flickas väg genom college.
   Jerusha Abbott har växt upp på ett barnhem. När hon är 18 år får hon veta att en anonym välgörare har beslutat sig för att bekosta hennes collegestudier, med det enda villkoret att hon skriver brev till honom. För en föräldralös flicka som aldrig trott att det skulle vara möjligt att få utbilda sig är det en oerhörd chans, och Jerusha är väldigt entusiastisk och tacksam.
   Boken består av hennes brev till den okände mannen, som hon kallar Daddy-Long-Legs (som insekten) eftersom det enda hon vet om honom är att han är lång. Brevens innehåll varierar med hennes humör, ibland är hon strålande glad och berättar små anekdoter om livet på skolan och ibland sur och irriterad på att hennes brevvän aldrig svarar på hennes brev. Jag tänkte mig att boken skulle ha lite mer Anne på Grönkulla-kvaliteer, och men intrigen är mycket, mycket tråkigare. Faktum är att det inte händer någonting under Jerushas fyra år på college. Hon köper nya klänningar för pengar som Daddy skickar, hon lär sig simma, hon går på dans på Princeton. Men det finns inga som helst konflikter i boken (förutom nån missad tenta, och att hon ibland straffar Daddy genom att skriva extremt formella brev), vilket kanske är en ganska realistisk skildring men inte en särskilt intressant. Slutet gör mig dessutom riktigt irriterad! Det här är en av de där klassikerna som inte har så mycket att säga oss längre.

A monster calls - Patrick Ness

Sju minuter över tolv på natten kommer monstret till Conors hus. Det är enormt stort och bultar på väggen så att tavlorna ramlar ner, men Conor blir inte rädd. Han hade väntat sig något värre.

Monstret har kommit för att berätta tre historier, för berättelser är viktiga. Conor vill inte höra några historier, vad han vill är att allt ska vara som förr. Som det var innan hans mamma blev sjuk, när han blev behandlad som alla andra.

Monstret är inte intresserat av vad Conor vill, det har blivit kallat och tänker göra det monster gör. Det vill ha något från Conor, något som han absolut inte vill ge.

A monster calls är en annorlunda berättelse om sjukdom, sorg och mobbing - inte en skräckbok som man skulle kunna tro. Den är väl egentligen skriven för barn, men det är en sån där fin bok som passar för vuxna också (sådär lite Roald Dahl-aktig). Jag gillar kombinationen av sagomonster och riktigt bitande realism.

Brideshead revisited - årets tråkigaste läsning?

Brideshead revisited (En förlorad värld på svenska) av Evelyn Waugh är en sån där bok som man ofta hör folk prata helt lyriskt om. Kanske hade jag för höga förväntningar (svårt att inte ha det när man har hört att det är så mångas absoluta favoritbok), men jag tyckte inte alls om den.
    Berättarrösten, Charles Ryder, träffar Sebastian under sin studietid i Oxford. Sebastian är lite lagom excentrisk: han verkar ständigt vara lite småfull, bär runt på en nallebjörn och tar sig friheter med bilar tillhör andra. De unga männen blir vänner, och trots att Sebastian först ihärdigt hävdar att Charles aldrig någonsin ska få möta hans föräldrar och syskon så blir Charles snart nästan som en del i familjen, och tillbringar mycket tid på deras gods Brideshead.
   Tiden går. Sebastian blir allt mer alkoholiserad, och Charles blir allt mer intresserad av hans syster Julie. Jag tyckte att boken verkade lovande alldeles i början, men blev mer och mer trött på att det inte hände något. Överklassen lallar runt, super, jagar, gnäller. Relationerna mellan karaktärerna förändras, men inte på ett sätt som gör det spännande. Det pratas och pratas om religion, de styckena är väldigt långtråkiga. Meningen är väl att berätta om hur tillvaron förändrades för den brittiska överklassen under tiden för världskrigen, men för mig blev boken för långdragen och tråkig. (Jag lyssnade på den på ljudbok. Kanske den hade varit lite bättre om jag hade läst den på papper - det hade iallafall gått lite snabbare, och så hade jag sluppit irritera mig på att inläsaren läste alla repliker från kvinnor med överdrivet pipig röst).

Hemsk barndom

Jack och mamma bor i Rummet. Jack är fyra år och vet inte om att det finns en värld utanför. Ibland på kvällarna kommer Svarte Man till rummet och därför måste Jack sova senast klockan nio. Livet är inrutat med matlagning, städning, lek och tv-tittande. Jack trivs med livet, men när han fyllt fem berättar mamma att allt inte är som han tror, att det finns en värld utanför rummet och att de ska försöka ta sig dit.

Boken är intressant för att den skildrar ett barn som växt upp i fångenskap och hans försök att anpassa sig till den verkliga världen. Den känns trovärdig. Men den är ganska jobbig att läsa för att den skrivs från en femårings perspektiv. Det är skickligt utfört, men femåringar är inte så smarta och jag blir ganska irriterad på Jack av och till. Han sätt att prata om Mattan och Bordet med stor bokstav och som om de var personligheter är jobbigt i längden. Det gör att det blir ett avstånd till personerna i boken som gör att jag inte riktigt tar till mig deras känslor och inte riktigt bryr mig. Det blir helt enkelt en smaskig historia om brottsoffer.

Jenny har också läst, och hon tyckte inte likadant som jag.

Boken om Joe - Jonathan Tropper

Joe Goffman har haft enorma framgångar med sin debutroman: en vass uppgörelse med Bush Falls,småstaden han växte upp i. Han har klart för sig att människorna i stan är minst sagt missnöjda med hur han har framställt dem, men då han har bestämt sig för att aldrig återvända hem så gör det inget. Nu är det sjutton år sen han flyttade till New York. Han kämpar med att skriva en andra roman, misslyckas med den ena relationen efter den andra och är i stort sett ensam.
   En dag ringer hans bror och berättar att deras far ligger i koma, och Joe inser att det inte går att hålla sig borta längre. Han måste åka hem.
   I Bush Falls sprids nyheten om Joes återkomst med blixtens hastighet. De som blir det minsta glada över att se honom är hans tonårige brorson, hans dödssjuka barndomsbästis, milfen han fantiserade om som tonåring och kanske hans första och enda riktiga kärlek. Mot sig har han... i stort sett alla andra.
Joe håller uppe en ganska obekymrad fasad. Med tanke på det som hände det där sista året förtjänar faktiskt stan allt han har skrivit om den. Det mesta är ju sant, och det som inte är det har iallafall bidragit till att göra romanen lite bättre. Återkomsten väcker en massa minnen. Jobbiga minnen av en far som aldrig förstått honom och en bror som han inte haft något gemensamt med. En vän som råkade illa ut, och en vuxenvärld som svek när de hade behövt hjälpa. Mobbing, trakasserier och oro. Samtidigt finns det fina minnen, flickvännen han älskade så mycket, en sista magisk sommar med kompisgänget...
   Tillsammans med de få människor som fortfarande klarar av att titta på honom utan att vilja slå en stol i huvudet på honom upptäcker Joe att det kanske, trots allt, inte är försent för andra chanser och att han till och med kan ha felvärderat vissa människor.

Det är på många sätt en mörk historia som är nästan jobbig att läsa, men samtidigt bjuds det på rikligt med svart humor och en del riktigt härliga karaktärsporträtt. Ibland är det kanske lite förutsägbart, men det är inte en spänningsroman så det gör faktiskt ingenting - det är dialogerna och känslorna som är den stora behållningen. Om jag ska säga något negativt så är det hur bokens kvinnor beskrivs: som ett perfekt utseende och inte mycket mer. (Jo, vissa beskrivs mer som "gammal sur kärring"). Jag kan lite bortse från det eftersom boken är skriven ur perspektivet "34-årig man som aldrig riktigt har växt upp och som tvingas konfrontera känslor från tonåren". 
   Boken är minst lika bra som Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling som jag lästa förra året, och jag måste försöka läsa Sju jävligt långa dagar väldigt snart!
  

Turkiska transvestitmord

Profetmorden av Mehmet Murat Somer är en deckare som utspelar sig i Turkiets transvestitvärld. Flera transvestiter hittas mördade och huvudpersonen, föreståndare för en av Istanbuls främsta transvestitklubbar, tycker inte att polisen tar morden på allvar. Hen börjar själv utreda brotten, en utredning som för hen till olika delar av Turkiet och till olika samhällsskikt.

Som deckare betraktat tyckte jag inte att boken var särskilt speciell. Det som verkligen fastnat är persongalleriet och skildringarna av Istanbul. Vi var på en bokbloggsträff med författaren (som var mycket rolig att lyssna på) och han förklarade att han velat visa att transvestiter är människor som alla andra. Det har han både lyckats och misslyckats med. Alla transvestiter som förekommer i boken är prostituerade och överdramatiska. Men samtidigt charmiga. Huvudpersonen känns mest dryg och väldigt otrevlig mot sina vänner, som dock verkar älska hen. Det finns också en del intressanta bikaraktärer bland männen som köper sex av transvestiterna. Boken framställer det som om det är vanligt och accepterat i Turkiet att män går på transvestitklubbar och köper sex, vilket jag (fördomsfullt) har lite svårt att tro, framför allt acceptansen.

Överlag var boken en lättläst och lättsmält liten historia som jag kan rekommendera. Till skillnad från kalla svenska deckare med deprimerade kommissarier är den annorlunda och rolig och personerna växer på en.

Jenny har också recenserat denna bok.

Födelsedag

Man har ju fyllt år, och det är rätt uppenbart att min familj känner mig :) Ungefär hälften av presenterna var böcker. Recensioner kommer så småningom, har ganska mycket att läsa just nu.

Zombiekrig

Vad hände egentligen under Zombiekriget? I World War Z reser en reporter runt i världen och intervjuar människor om deras personliga upplevelser av tiden då smittan spreds, de döda vaknade och paniken bröt ut. Zombiepandemin hanteras olika i olika länder: vissa vägrar in i det längsta att tro att det finns ett problem, vissa väljer ut vilka medborgare som ska få chansen att överleva, vissa satsar hårt på militära insatser. Jag har inte läst särskilt mycket zombielitteratur (ännu), men jag har fått känslan av att de, liksom filmer på temat, oftast utspelar sig på en begränsad plats. I World War Z får man föra berättarröster från hela världen, och det gillar jag. En del av berättelserna är lite segare än andra, men de flesta har något som jag tycker om.
   Jag lyssnade på boken som ljudbok, och det var kul att de olika rösterna gjordes av olika skådespelare. Rekommenderas!

Proggiga barnböcker

På bokmässan köpte jag en hel hög böcker av Kalle Lind, och den första jag läste blev Proggiga barnböcker. Det är en kärleksfull granskning av 1970-talets politiska barnlitteratur, böcker som innehåller en hel del element som verkar ha försvunnit ur bilderböckerna: demonstrationståg, revolutioner, onda kapitalister, närbilder från förlossningar, tortyr och miljöförstöring. Vissa av böckerna måste varit helt absurda även på den tiden de skrevs, en del skulle kanske funka än idag. Ett fåtal av böckerna har jag själv läst som barn (hur-barn-blir-till-skildringen Per, Ida och Minimum var till exempel väldigt populär på 80-talet,), vissa har jag hört talas om och de allra flesta är helt nya bekantskaper.

Att man inte har läst alla böcker som avhandlas gör ingenting, det är väldigt roligt att läsa om dem ändå. Det är väldigt välformulerat och fyndigt, och jag gillar att författaren inte bara skrattar åt tokigheterna utan även försöker förstå vad som låg bakom och respekterar författarnas försök att visa barnen hur världen ser ut och hur man gör för att förbättra den. Det blir många skratt (mitt favoritkapitel handlar om socialrealistiska ungdomsböcker), och på köpet får man en liten historielektion om det politiskt medvetna 70-talet där det var fult att "köpa onödiga saker i en affär" och fint att hjälpas åt. Den fattige var alltid god, den rike alltid ond och barns rätt till information togs på stort allvar
En jätterolig bok med snygg layout som jag kommer att bläddra i många gånger!

(Kalle Lind har en jätterolig blogg som heter En man med ett skägg). 

Varulvar och parasoller

Chanslös, av Gail Carriger, är den andra boken om den själlösa Alexia i ett steampunkigt London. Den börjar där bok nr 1, Själlös, slutar. Alexia är nygift med den hetlevrade Conall Maccon och därmed alfahona för hans varulvsflock, samtidigt som hon är drottning Victorias rådgivare i övernaturliga frågor. Hon kan inte heller låta bli att försöka avstyra väninnan miss Ivy Hisselpenny från att köpa fler vidrigt fula hattar. Alexia har med andra ord fullt upp, men såklart trasslar det till sig än mer.
   En mystisk åkomma drabbar det övernaturliga samhället: plötsligt förlorar både varulvar och vampyrer sina krafter och blir dödliga. Kan det vara ett hemligt vapen som har tagits in i staden?
   Sökandet efter gåtans svar tar vår hjältinna ända till Skottland och hennes makes ursprungliga flock, och på vägen dit dyker det upp en rad nya bekantskaper, intriger och uppfinningar.

Det är kanske inte intrigen som är behållningen med Carrigers bokserie (även om historien är spännande och tillräckligt oförutsägbar) utan snarare de härliga karaktärerna. Alexia är underbart obekväm: hennes själlöshet gör henne väldigt praktiskt och okänslosamt sinnad, vilket gör att hon är betydligt mer burdus och frispråkig än andra mer väluppfostrade damer. lord Maccon, den brutale varulvsledaren som enbart låter sig tämjas av sin bestämda hustru. Den begåvade och mystiska uppfinnaren madame Lefoux som klär sig i herrkläder och vars avsikter och lojaliteter är oklara in i det sista. Och, såklart, Alexias vampyrvän lord Akeldama som får vara med på ett hörn med sina extravaganta outfits.
Det är hela tiden roligt med rappa repliker. Jag har inte läst någon av böckerna i serien på engelska, men det känns som att översättaren har gjort ett fint jobb. Språket har väldigt bra flyt och känns tidsenligt.

Det här är riktigt mysig sträckläsning, det tar bara några sidor så är jag helt insugen i Alexias värld. Det är något med kombinationen av övernaturliga varelser, ständiga byten av klänningar och luftskepp som är alldeles oemotståndligt. Boken är en värdig uppföljare till Chanslös, och jag väntar spänt på del tre! Det slutar nämligen med en rejäl cliffhanger....

Själlös och Chanslös ges ut i sverige av Styxx fantasy (och har de typiska svarta sidkantera - så snyggt!)

Fånge i hundpalatset - Martina Haag

Jag ser mig inte som ett fan av Martina Haags böcker. De är liksom lite för käcka, överdrivna och ansträngt skojiga. Ändå läser jag bok efter bok, så någonting har de ändå som jag gillar.

Jag opererade mitt knä nyligen och kände för att läsa något lättsamt och snabbt, och hittade då Fånge i hundpalatset här hemma. Jag tror att jag har burit hem den från bokbytesrummet för ett par månader sen.
   Jag vet inte om det var för att jag var trött när jag läste, men jag tyckte den var riktigt trevlig. Flera av texterna var riktigt roliga, men samtidigt stör jag mig på överdrifterna. Det ska väl göra allt extraextraroligt, men flera gånger skruvas allt till ett varv för mycket (t ex framstår Martinas man som rent sinnessjuk när det handlar om bilar eller hundar).
   Det mesta handlar om familjeliv (många barn och två riktiga monster till hundar. Och så något konstigt som krafsar runt i källaren), men ett par kapitel handlar om Martinas tonårstid. Jag gillar de texterna mycket, men de passar inte allt ihop med de övriga. Plötsligt är det inte roligt alls, utan tvärtom ganska plågsamt att läsa. Tonårsskildringarna förtjänar en egen bok, jag tror det skulle vara intressant läsning både i krönikeform och som roman.