Berättelser om beskydd

Det här är en av mina absoluta favoritböcker, skriven av den norske författaren Erik Fosnes Hansen. Den består av fyra olika historier som egentligen inte hör ihop men som ändå blir en helhet. De olika berättelserna utspelar sig i helt olika tid och rum, från renässansens Italien till mer nutida Norge. Och de är fullproppade av fakta om bland annat biodling och renässansmåleri. Jag tycker ofta att det är ganska irriterande när författaren verkar aspirera på att lära läsaren fakta om olika saker, men i den här boken känns informationen helt naturlig.

Nu var det ett tag sedan jag läste, men när jag börjar bläddra i boken för att friska upp minnet blir jag fast direkt. Språket är lättläst men ändå inte enkelt och historierna hugger tag i en. Jag ska nog ta och läsa om den snart det är den väl värd.

Fosnes Hansen har bara gett ut fyra böcker, varav jag har läst tre. De har alla varit bra och mycket läsvärda, men Berättelser om beskydd höjer sig över de andra. Den är del ett (av två? eller fler?) men är den enda som kommit ut än. Det gör inget för berättelsernas skull, men det skulle vara fantastiskt att få en bok till av samma kvalitet.

Jag känner att jag inte riktigt får fram hur bra den här boken är, så jag slänger in ett citat:
"Inte bara ni har glömt bort den, herr Lorenzo, om det kan vara någon tröst, för hela den lilla kyrkan San Luca al Mare är bortglömd. Dess glansdagar är över nu, det brinner inte längre många lampor framför de heliga bilderna; kapellen och altarena blir dammiga av brist på uppmärksamhet från de familjer som tidigare höll kyrkan i stånd. För bara några decennier sedan lyste det framför varenda altartavla, nu finns bara några lågor kvar, och skyddspatronerna skänker inte längre nya bilder, altaren och kandelabrar till San Luca al Mare. [...] För nu råder nya tider, människorna har hittat nya gudar, vetenskap och skönhet heter de - till och med prästerna flyr från sina plikter eller slutar ta dem på allvar, ja, vid självaste påvens hov talar man mer om Cicero och Ovidius än om Petrus och Paulus, man tänker mer på astronomin än på transsubstantiationen och prisar den nya tidens diktare och målare högre än helgon och eremiter."

Buffy säsong 8!

Hoppas att inga fans av tv-serien Buffy the vampire slayer har missat att det finns en åttonde säsong i serieform.

Det första albumet var lite trögläst, det tog en stund att komma in i handlingen. Album nummer två (No future for you) är mer uppbyggt som ett klassisk Buffyavsnitt, och därmed lite bättre enligt mig. Nu känns det som om den här serien kommer vara riktigt, riktigt läsvärd!
Jag ska inte spoila handlingen, men om man gillar tv-serien blir man knappast besviken på detta. Det är snyggt tecknat (viktigt enligt mig! Jag har svårt för serier som är rörigt eller "slarvigt" tecknade) och alla ser i stort sett ut som de gör på tv. (Förutom att Faith plötsligt har fått jättestora bröst? Var kom de ifrån?)

Du hasar av trygghet - Elin Grelsson

Sara trivs inte med sitt vikariat, inte med sitt förhållande och hon kan inte sova på nätterna. Hon är trött, ibland så trött att hon inte klarar av att gå till jobbet. Hemma hasar Johannes runt i tråkiga gamla tofflor, irriterande men samtidigt så trygg och välbekant. Kan man verkligen byta bort en sådan trygghet? Orkar man det?
Sara mår allt sämre, hon har ständigt huvudvärk och så denna trötthet som inte verkar gå att sova bort. Hon går ut och festar allt oftare, men det gör egentligen bara hennes ångest värre.

Varvat med Saras vuxenliv får man glimtar från hennes barndom, där hon aldrig var söt och smal nog. Det handlar mycket om Barbie, som i Saras lek har ett viktigt jobb att sköta men som enligt hennes kompisar mest vill byta mellan olika aftonklänningar och ligga naken i sängen med Ken.

Jag tyckte särskilt mycket om barndomskapitlen, men även Sara som vuxen är fint skildrad. Man retar sig på att hon är så jäkla håglös, men det är samtidigt det som gör henne så trovärdig. Hennes oförmåga att prata om känslor, hennes absoluta vägran att erkänna att hon har glömt solkrämen hemma och alltså är lika slarvig som Johannes... Hon är så väldigt mänsklig att jag gillar att hon irriterar mig.
Jag skulle gärna läsa fler böcker av författaren (detta är hennes debut), och hoppas nog lite extra på nån slags uppväxtskildring för jag gillade verkligen hur hon skriver om barn.

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

När Sara kommer hem till Luleå från ett utbytesår i London ser hon fram emot att få tillbaka sitt "gamla liv" med sitt kompisgäng, men hon hoppas samtidigt att livet ska bli lite bättre och roligare - hon har ju faktiskt lärt sig så mycket, blivit mer självständig och modig. Problemet är att innan hon åkte iväg gjorde hon slut med sin pojkvän Mattias. Mattias och hans tvillingsyster Bella har varit Saras bästa kompisar sedan hon var liten, men nu verkar de göra allt för att undvika henne.
Livet i Luleå blir snabbt tråkig vardag, och på en impuls bestämmer sig Sara för att testa att träna kampsport. Där träffar hon Adrian, som både är otroligt irriterande och väldigt rolig. Frågan är hur det ska kunna fungera att både vara med honom och få tillbaka Mattias som vän.

Jag tycker att boken, som alla Johanna Lindbäcks ungdomsböcker, är vardagligt realistisk och både karaktärer och dialoger känns väldigt äkta.

Strindberg nr l, Fröken Julie

Jag har tagit mig igenom årets första Strindberg (tänkte ju läsa 4st enligt utmaningen). Det blev Fröken Julie, helt enkelt för att jag ville läsa en snabb liten bok och den fanns tillgänglig i bokhyllan.

För er som inte känner till pjäsen så handlar den om en midsommarnatt då grevens dotter Julie och grevens betjänt Jean möts i köket och börjar prata (och dricka). Hon är sällskapssjuk, han mer motvillig. Det hela leder till att de har sex. Julie ångrar sig genast, det går ju inte an att en fin fröken gör sånt med en simpel arbetare. Men gjort är gjort, och frågan är hur hon ska kunna leva med detta.

Hela pjäsen är någon slags maktkamp mellan överklassflickan som genom sin börd anser sig ha rätt att få vad hon vill och Jean som ändå på något sätt har övertaget eftersom han är man. För mig var det här inte en särskilt intressant story. Julie får inte riktigt en chans. Det spelar ingen roll att hon sägs ha uppfostrats fritt "som en pojke", när hon blir kritiserad (om än av tjänstefolket) blir hon genast ängslig och rädd för att inte vara till lags och för att bli avvisad.
Jean har, trots sin mycket enkla bakggrund en chans till en framtid (han vill resa långt bort, köpa ett hotell och kanske till och med en grevetitel. Han kan språk, är belevad - det enda han saknar är kapital. Julie har pengar, men utöver det... ingenting. Ett enda snedsteg och hon är en fallen kvinna. "En hora är en hora" säger Jean. Vad han själv är? Oändligt stolt, dryg och tydligen blivande greve.

Det är inte en text som provocerar mig, snarare tyckte jag det var ganska menlöst och lite tråkigt. (Kanske det inte heller var till bokens fördel att jag inte kunde låta bli att se Persbrandt framför mig som Jean...)

Något för djurnördarna.

Mrs Chippys sista expedition, av Caroline Alexander är den sanna historien om en polarexpedition som gjordes med skeppet Endurance 1914-15 till Antarktis. Expeditionen leddes av Sir Ernest Shackelton, en berömd upptäcksresande, vars beskrivning av resan är en av de mest kända böckerna om upptäcktsresor. Med på skeppet fanns forskare och sjömän, slädhundar, en snickare ...och snickarens katt.
Katten hette Mrs Chippy (trots att han var en hankatt) och var en uppskattad maskot ombord. Han nämns på flera ställen i forskarnas skrifter, men har först nu fått en egen röst.
I den här boken berättar Mrs Chippy själv i dagboksform om sina upplevelser. Han hade, som alla sina kollegor, mycket betungande arbetsuppgifter ombord. En var att sitta i fören och kontrollera att skeppet rörde sig framåt i tillfredställande hastighet, och att notera hur vattnet rörde sig. En annan var att hålla koll på kollegornas tillhörigheter - allt måste inspekteras noga, sängplatser och matransoner. Författaren fångar kattens självsäkra attityd på ett underbart roligt sätt. Jag fnissade mig igenom boken, inte minst tack vare de många fotnoterna som förtydligar vissa fakta om expeditionen som Mrs Chippy utelämnat. Han var till exempel den lugnaste av alla sjömännen, och hetsar inte upp sig över saker som hål i skrovet där iskallt vatten forsar in - faktum är att han inte ens nämner sådana händelser eftersom han visste att det viktigaste i en krissituation är att man ser till att vara riktigt utsövd och därför bäddade ner sig i en lämplig koj. När Endurance frös fast i isen och man blev fast ombord i nästan ett år höll han modet uppe, och olikt kollegorna misströstade han aldrig.

Vi är ju en allvarligt syftande expedition vilket innebär att vi inte bara utforskar nya områden
utan också utför väsentligt vetenskapligt arbete som till exempel att samla stenar,
isklumpar, grus osv och även levande föremål som jag då och då bidrar med.
Jag gjorde sällskap med mina kollegor på bordet för att genomföra en hastig
besiktning av föremålen med yttersta spetsen på tassen och kunde sålunda studera dels
urvalet av föremål och dels hur objekten rörde sig både på bordet och sedan på golvet.
-Så Mrs Chippy håller på att undersöka effekterna av gravitationslagen igen, sa James till Wordie
då jag lutade mig över bordskanten för att se hur ett av föremålen rullade på ett - som jag tyckte - synnerligen intressant sätt under bordet. Jag hoppas att du skriver ner resultaten, sa han.

Mrs Chippy fanns på riktigt, och flera av männen som deltog i expeditionen har vittnat om hur populär han var på fartyget och hur det höjde stämningen att ha honom med. Tyvärr slutar inte historien lyckligt: Endurance kom aldrig loss ur isen utan krossades till slut av ismassorna. Expeditionen räddade sig ner på isen där de slog läger en tid. När Shackleton sedan beslutade att man skulle gå över isen för att kunna rädda sig upp på fast land gav han order om att lämna allt som inte var absolut nödvändigt och som kunde bäras. Tyvärr ansåg han inte att Chippy hade en chans att klara sig, och katten och fem hundvalpar sköts innan man lämnade lägret. Jag hade ett litet sammanbrott över det sorgliga slutet (som inte egentligen finns med i boken, det antyds bara att det kommer hända - jag kollade på wikipedia för att få mer info). Tydligen förlät aldrig Mrs Chippys ägare, snickaren McNeish, Shackleton för det som hände, och det vittnas om att han saknade sin katt mycket. Osämjan ledde till att McNeish, trots att de var han som byggde den båt som till slut räddade samtliga människor från Endurance blev han, till skillnad från de flesta andra från skeppet, inte rekommenderad att få en Polarmedalj. Läs mer om verklighetens Chippy här.

Det slutar väldigt sorgligt, men läs boken ändå! (Nu förutsätter jag att alla andra också är obotliga djurnördar som kommer gråta floder över Chippys orättivsa öde...) Fram tills de två sista sidorna är det roligt, och det är också intressant att få en snabb inblick i hur livet kunde te sig på ett forskningsskepp i seklets början. Boken är illustrerad med foton tagna ombord, och teckningar gjorda av en av skeppets matroser.

I brevlådan idag...

Och allt ska vara kärlek

"Min mor sade: 'Det är alla de där böckerna du läser, det är böckerna som förstör dig"'. Det är möjligt att hon hade rätt. Att det på ett plan verkligen var så: att böckerna som jag läste också visade mig en väg bort, en väg ut. Om jag hade stannat kvar då? Om berättelsen hade avslutats där? En meningslös tankelek bara. Och jag står vid H-staketet vid Yarden och ser mina arbetskamrater röra sig fram och tillbaka över parkeringsplatsen i sina gula skyddskläder. Jag är fyrtiotvå år gammal och tänker att jag står vid randen av mig själv, att det finns ett uppdrag för mig som nu formuleras. Att jag måste beskriva det jag ser. Att det som nu sker i samtiden omöjligt kan få fortgå utan att jag talar om det. Att jag inte kan tiga. Det är så. Jag tror att jag kan använda min egen baklängesresa genom klasserna för att exemplifiera ett tillstånd".

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg är en fristående fortsättning på Yarden som jag läste förra året. (Eller snarare lyssnade på, en jättetrevlig inläsning av författaren själv). Det var en fantastisk upplevelse, en poetisk beskrivning av en klassresa tillbaka neråt, en berättelse om kroppsarbete och stängda dörrar. Om en tillvaro som timanställd på bemanningsföretag där man aldrig vet om man får jobba kvar nästa dag, och där arbetarna övervakas minutiöst. Det handlar om papperslösa, om fattiga, om människor som inte har något annat val. Det är oerhört vackert, och oerhört plågsamt.

Så läste jag då Och allt ska vara kärlek, och den är också fin. Det är inte så mycket en fortsättning på Yarden som en omskrivning, det handlar om samma tidsperiod (iallafall delvis), men den här gången får arbetet även sällskap av kärleken. Den stora kärleken, som kanske är omöjligt men som ändå är viktigast av allt.

Boken berör mig inte riktigt lika mycket som Yarden gjorde. Kanske för att den känns rörigare, kanske för att det blir mycket upprepningar. Den är dock fortfarande väldigt, väldigt bra. Läs Yarden först om ni inte har gjort det, sen den här. Det här är den bästa moderna arbetarlitteratur jag har läst, och det är inte böcker man ska missa.

Litterära namnsdagar

Biblioteken i Uppsala, Örebro, Västerås, Eskilstuna och Linköping har ett kul bloggsamarbete, Läslust 365, där man varje dag får möta dagens namnsdagsbarn, i form av en författare, illustratör eller litterär karaktär. Det är väldigt varierat, med människor och karaktärer hämtade från alla möjliga genrer och bakgrunder. Både boktips och roliga fakta!

Sugar rush - Julie Burchill

Efter att ha plöjt tusen sidor svärdsstrid (Clash of kings) var jag ju tvungen att välja en annan genre, och plockade upp Sugar rush av Julie Burehill, en riktigt bra skildring av tonårsliv.

Kim är 15 år och bor i Brighton. Hennes nyckfulla mamma har dragit till Bahamas med sin unga älskare och lämnat Kim, en tioårig lillebror och en deppig pappa kvar i ett tyst hus. När pengarna börjar tryta måste Kim byta från den privata flickskolan till den allmänna skolan som har betydligt sämre rykte. Där träffar hon Maria Sweet, som hon kallar Sugar, och blir handlöst förälskad. Sugar är ingen lätt tjej att ha att göra med. Hon är vild och skränig, klär sig vulgärt och älskar att festa och växlar mellan att vara omtänksam och självisk. Det här var en riktigt bra ungdomsbok. Karaktärerna är trovärdiga, och man gillar verkligen Kim och vill att det ska gå bra för henne. Hon är både smart och kul, och det jag kanske gillar allra mest är att hon inte ägnar en sekund åt att grubbla över sin nyupptäckta homosexualitet, hon oroar sig bara för att det ska gå för lång till tills hon får till det med Sugar. Det är både allvarligt och roligt, och frispråkigt på ett härligt bråkigt sätt.

A clash of kings

Årets andra bok blev George R R Martins A clash of kings, som är den andra delen i A song of ice and fire-serien. (Själv envisas jag med att kalla alla böcker i serien för Game of thrones, som den första heter, eftersom jag aldrig kan minnas de rätta namnen).

Livet i the seven kingdoms rullar på. Det hade varit smidigt om man kunnat enas om vem som egentligen är den rättmätiga arvtagaren till tronen, men så enkelt är det såklart inte. Allt för många släkter tycker sig vara bäst lämpade att styra, och alla är de beredda att dra på sig rustningen, greppa ett rejält svärd och hugga huvudet av sina motståndare på slagfältet. Det är en fascinerande väv av intriger med ett väl utvecklat persongalleri där man egentligen inte vet vem ska heja på. Det är liksom sällan självklart vem som har rätt, och vem som är god.
I den första boken i serien förekom ytterst lite klassisk fantasymagi (jag menar saker som trollkarlar, magiska dolkar, enhörningar... sånt) men i denna dyker det upp ett par till synes magiska inslag, och det tycker jag är kul.
Jag tänker mig att en traditionell fantasyberättelse oftast innehåller någon slags uppdrag eller problem som ska lösas på slutet (typ "en ond ring ska bäras genom diverse svårigheter och slängas ner i ett berg"). I Martins serie finns inget sådant tydligt mål, historien böljar fram och tillbaka, det pratas, argumenteras, funderas. Ett problem blir löst, tre nya uppstår. Upplägget känns faktiskt mer som "historisk roman" än fantasy.

Boken var över 1000 sidor lång, och tog mig därför nästan två veckor att läsa. I min bokhylla står följande två delar och väntar, men jag ska nog spara lite på dem så att serien räcker längre. Det gick tydligen sex år mellan utgivningen av del 4 och del 5, så jag hoppas verkligen att författaren får upp farten lite nu och skriver klart de planerade del 6 och 7 så det inte blir ett sånt jätteglapp igen.



















Och, justja: se tv-serien också. Om inte annat för att Peter Dinklage som spelar Tyrion Lannister är helt fantastiskt bra.

I nationens intresse

Sådär, då har jag sett den nya Hamiltonfilmen. Jag blev inte så besviken som jag hade trott att jag skulle bli, trots att handlingen flyttats till nutid och ändrats väldigt mycket. Det var inte alls så mycket fokus på "Persbrandts nya superkropp" som det har hävdats i intervjuer, och det var ju skönt. (Även om böckernas Hamilton tränar varje dag, ofta naken och "glänsande av svett"). Persbrandt är inte illa som Hamilton, även om han i någon scen har lite väl mycket Gunvald Larssons personlighet och lite för lite av Carl Hamiltons. Filmen var spännande och den nya handlingen har vissa viktiga förlopp gemensamma med boken, så visst kan man känna igen storyn.
Som jag trodde innan jag såg den så är filmen allt för mycket traditionell action för att kännas som en helt värdig filmatisering. Böckerna har betydligt långsammare tempo och väldigt mycket mindre våld. Det förekom en del ganska tramsig produktplacering, och det sänker upplevelsen en del. Och var är Joar och Åke, Hamiltons kollegor?? Jag hoppas verkligen att de kommer introduceras i nästa film, de är båda intressanta karaktärer som jag älskade i böckerna. (Särskilt Joar!).



















Peter Haber som Hamilton. Lite innan Beck så att säga...

I nationens intresse

Idag smäller det, idag ska jag se Hamilton på bio.
Å, så länge jag har sett fram emot det!

Jag läste samtliga böcker i serien 2009-10, mycket motvilligt till en början. Jag är inte så intresserad av böcker om spioner, krig och jobbiga killar. Det visade sig dock ganska snabbt att Hamiltonböckerna främst handlar om politik, och att de är väldigt förankrade i sin samtid. Jag gillar dessutom själva Carl Hamilton-karaktären mycket. Han är inte alls så platt som jag trodde innan jag läste, han har personlighet även om den är övervägande deppig och grubblande (vilket han iofs har goda skäl till, hans liv är ju inte så lätt). Guillou franställer honom ganska ofta som så fantastiskt och överlägsen att han blir lite parodisk (men då skrattar jag, det är ju bra att det är roligt också).

Jag har sett alla de gamla filmerna (4 st), och tycker att serien med Peter Haber är den allra bästa. (Minns det som att den följde boken väldigt väl).

Den nya filmen... alltså jag tror inte att den kommer vara bra. Jag gillar inte alls att de har flyttat handlingen till nutid, då det ändrar ALLT. Kalla kriget har blivit konflikter i Afrika, ryssar är förvandlade till amerikaner... Det kommer ju vara en helt annan historia. Jag har inte hört nåt om vilka som ska spela Joar och Åke Stålhandske, så de karaktärerna kanske inte är med (skandal!). Jag gillar inte heller att man har satsat så hårt på att göra "internationellt gångbar action" utan hade mycket hellre sett en film med samma tempo som boken I nationens intresse, och tänk så kul det hade varit om den hade utspelat sig i rätt tid! Dessutom: SÅ tråkigt val att sätta Persbrandt i huvudrollen.

Aja, hur som helst: Hamilton är alltid Hamilton, och det går ju inte att låta bli att se filmen när man har läst alla böcker. Klockan 18:15 sitter jag bänkad med en låda popcorn och blir förhoppningsvis inte alltför besviken.

Borta bäst - Sara Kadefors

Sylvia är en elegant, välklädd kvinna som vet vikten av att vårda sina fötter och lägga en smakfull makeup. Hon bor i sin bil i en skogsdunge utanför Ikea. Varje dag vandrar hon runt i varuhuset, smygsover i sängarna och äter rester från kvarlämnade brickor i resturangen. En dag blir hon ertappad av personalen och tvingas ge sig iväg.
Hon kan inte åka hem. Hon har gjort något som är så hemskt att hon knappt klarar av att tänka på det, något som absolut inte går att få förlåtelse för. Hellre än att försöka återvända bygger hon upp ett nytt slags liv, med vänner med liv och bakgrunder hon aldrig hade kunnat föreställa sig i sin värld. Till slut går det inte längre, och hon blir tvungen att konfronteras med sin egen familj.

Det är en ganska fascinerande historia, särskilt innan man vet vari Sylvias stora brott består. Hon är en ganska rolig karaktär att läsa om, men man blir samtidigt väldigt irriterad på hennes ologiska beteende och fördomsfulla sätt att närma sig andra människor.

Årets första

Jag har tappat farten med min läsning men jag har hunnit med en bok i år i alla fall. Yay me. Rocky nr 21 blev det, ett bra val. Jag har inte så mycket att säga om den, den är som Rocky alltid är. Jag skrattade rakt ut flera gånger, så, bra.

Annars funderar jag på om jag ska skaffa en surfplatta eller inte. Har egentligen bara en anledning, att det skulle vara roligt, vilket gör att jag velar lite. Det vore i och för sig praktiskt att ha om jag någon gång i framtiden får längre väg till jobbet igen, då kan jag ha en manick att läsa tidningen, bloggar och böcker på. Men det är också mest för att det vore roligt. Nackdelarna är ju främst tillverkningen och utvinningen av råvarorna samt det helt onödiga i hela produkten. Men så rolig! Ok, den största anledningen till att jag inte köpt någon än är nog att jag inte kan bestämma mig för om jag ska köpa en ipad (praktiskt då jag har iphone, men jag vill helst inte hamna längre ner i Appleträsket) eller en samsung (mer nytt att lära sig). Dagens i-landsproblem.

En ganska tråkig gubbe

Det är tydligen hundra år sedan Strindberg dog, vilket föranlett att 2012 utsetts till "Strindbergåret". Jag har aldrig haft nån egentlig relation till Strindberg, har alltid tyckt att han var en ganska tråkig gubbe som skrivit en del riktigt sviniga saker om kvinnor. Av hans verk har jag läst Hemsöborna (som jag tyckte mycket om), Giftas (som jag tyckte väldigt illa om) samt Fadren och Ett drömspel i gymnasiet.

Jag har tänkt att det kanske vore en bra idé att läsa något mer, och då kan det väl passa bra under själva Strindbergåret. Ord och inga visor har en Strindbergutmaning som går ut på att läsa fyra (eller iallafall tre) verk under 2012, och det ska jag väl hinna med tänker jag. Så, jag är på. Fyra stycken. Vilka ska man välja? Har länge tänkt läsa Tjänstekvinnans son, men vad mer? Förmodligen kommer jag plocka upp Röda rummet, den känns som en sån klassiker som man "ska ha läst".


En ovanligt gullig Strindbergbild, lånad från Strindbergsmuseets webbsida.

Jag reser ensam - Tore Renberg

Jarle är 25 år och ägnar sig åt oerhört viktiga litteraturstudier. Ibland ägnar han sig även åt ett rent fysiskt förhållande med den begåvade feministen Herdis och öldrickande med sina intellektuella vänner. Han ser med förakt på människor som inte förstår akademiens betydelse, för att inte tala om dem som tror att litteraturen är till för att underhålla människor.

En dag kommer det ett brev som berättar att Jarle har en sjuårig dotter han inte vetat existerade. Hon är en produkt av en tonårsfylla, hennes mor en kvinna som Jarle inte minns att han någonsin pratade med, och han blir minst sagt missnöjd med beskedet. Hur kan han ha ett barn? Det blir än värre när flickans mamma skriver att hon ämnar skicka dottern till Jarle för ett besök, då hon själv ska resa till södern på semester. Plötsligt sitter Jarle på flygbussen för att hämta en sjuåring han aldrig har sett, och absolut inte vill ha.

Flickan heter Charlotte Isabell, ett namn som enligt Jarle tyder på moderns förkastligt bristfälliga bildning. Det enda han vet om henne är att hon tycker om fralla med messmör och att dansa. Han inkvarterar henne på sitt kontor, trots att hon är skeptisk till ett rum med foton på Proust istället för Spice Girls och tror till en början att han ska kunna fortsätta med sitt liv precis som vanligt. Det visar sig inte vara så lätt.

Jag tycker mycket om boken (liksom jag tyckte om Mannen som älskade Yngve, som denna är en fristående uppföljare till), den är rolig och välskriven, och det är rörande hur Jarle trots allt lyckas närma sig sin dotter och fascineras av sjuåringens värld och tankar.
Om jag ska säga något negativt så är det att jag blir väldigt irriterad på Jarles kvinnosyn. Han är enormt intresserad av kvinnors utseende, och har en hel del märkliga idéer om vad som gör kvinnor så totalt olika män. Dock är det väl en del i hans personlighet, han är en ung, jobbig kille som har alldeles för höga tankar om sig själv och dömer andra hårt utifrån sina egna svåruppnåeliga ideal.

Från Gilla böcker (2011).

Bäst av 146 - en snabbsammanfattning av 2011

År 2011 är slut, och jag har räknat (och räknat om, och räknat om en gång till) i mina listor över lästa böcker. Till slut är jag ganska säker på att slutsiffran är 145. Det känns som ett helt ok antal, även om jag år 2009 sen lyckades hinna igenom 206 st. Vissa bokbloggare har en massa årsstatistik, med genre, författarens hemland, sidantal mm, men jag har inte räknat nån närmare statistik än "antal böcker". Kanske jag borde anteckna mer fakta om böckerna allteftersom jag läser detta år.

Vad var då bäst av 146 i år? Det är svårt att välja, men detta var mina tio favoriter (har inte räknat med några omläsningar utan bara sånt jag läst för första gången):

# Farväl min kursk - Vera Efron

# The secret history -Donna Tartt

# Lullabies for little criminals - Heather O'Neill

# Samlade svenska kulter - Anders Fager

# Vi håller på med en viktig grej och Den hemliga kroppen - Sara Hansson

# Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

# Ja till liv och Prins charles känsla - Liv Strömquis

# Nekrofilen - Gabrielle Wittkop

# Song of ice and fire - George R. R. Martin

# Yarden - Kristian Lundberg

Läsrapport: December

Årets sista månad hann jag, trots "mycket på jobbet" och allmänt julstressande, läsa 11 böcker:

Staten - Platon
Flyga högt - Katarina von Bredow
Alla monster måste dö - Maguns Bärtås och Fredrik Ekman
A single man – Christoffer Isherwood
Hemsökelsen – Shirley Jackson
Glashuset – Rachel Caine
Ja till Liv! – Liv Strömquist
Jul på Hellesta - Margit Söderholm
Sommar på Hellesta - Margit Söderholm
Hoppas – Åsa Anderberg Strollo
Populärmusik från Vittula – Mikael Niemi