Mamma, pappa, barn

Jag brukar tänka att jag inte läser deckare längre; efter en period när det i princip var det enda jag läste har jag tröttnat på den genren. Så tänker jag på vad jag läst på sista tiden och inser att det är långt ifrån sant. Men nuförtiden läser jag bara deckare som jag av någon anledning får i present. Och det borgar ju inte nödvändligtvis för kvalitet.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen var dock helt okej. Den utspelar sig på Söder i Stockholm, så det är ju kul med lite kända miljöer. Man får lite av polisernas privatliv, lite av offrens privatliv, några olika brott som visar sig hänga ihop i slutet. Inte fantastiskt bra men heller inte dåligt. Jag har läst mycket sämre deckare, så gillar man den genren är den här att rekommendera.

Pilgrim på havet

Den här boken plockade jag på mig på något bokbord förra sommaren. Jag brukar gilla Pär Lagerkvist, så jag tänkte att den här också skulle kunna vara bra. Och jag kan inte säga att den var dålig, men den var heller inte bra. Mest - jaha.

En man betalar alla sina pengar för att få följa med en båt till det heliga landet. Båten visar sig vara i princip ett piratskepp och sedan berättar en av besättningen sin historia för honom. Besättningsmannen visar sig vara en före detta katolsk präst, som blev sparkad när han inledde en affär med en kvinna. Sedan är boken slut.

Den gick ju snabbt att läsa i alla fall. Och den var välskriven. Men jag kan inte säga att den tillförde något eller väckte några tankar.

Överraskande dåligt från Sarah Dessen

Someone like you - Sarah Dessen

Halley och Scarlett har varit bästa vänner sen de var elva år gamla och blev grannar. Scarlett är den snygga som drar uppmärksamhet till sig, hon bor med en ung, ensamstående mamma som inte är en särskilt trygg punkt. Halley är blygare, känner sig lite tråkigare och fulare, men har fördelen att växa upp i en trygg kärnfamilj med en ovanligt nära relation till sin mamma. Redan här börjar det låta klyschigt va? Ja. Och så fortsätter det. Upplägget är dramatiskt nog: Scarletts pojkvän som hon bara har varit ihop med någon månad dör i en trafikolycka, och som om det inte var nog är Scarlett gravid med hans barn. Boken är dock ganska tråkig, känns väldigt förutsägbar och amerikansk. Det är proppfullt av klyschor (Scarletts mamma behöver bli omhändertagen av sin dotter eftersom hon är så ung och oansvarig och ensamstående, Halley börjar dejta en bad boy och kan inte förstå att någon är intresserad av henne, Scarlett vill självklart behålla barnet, Halley är tonårig och börjar ha en massa konflikter med sina föräldrar om allt och inget...) Kanske dömer jag boken lite extra hårt för att jag har gillat Sarah Dessens övriga böcker så mycket. Välj en annan av dem och hoppa över den här om du vill bli det minsta överraskad av en bok.

Metro 2033

Efter ett kärnvapenkrig har Moskvas överlevande befolkning tagit sin tillflykt till tunnelbanan, som fungerat som skyddsrum. Strålningen gör det omöjligt att leva på ytan och de bosätter sig på stationerna och livnär sig på fläsk och svamp.

Huvudpersonen Artyom bor på stationen VDNKh, den sista bebodda på sin linje. På senare tid har ett nytt hot börjat dyka upp och han får i uppdrag att ta sig till Polis i hjärtat av tunnelbanan för att söka hjälp. Det är dock inte helt enkelt att ta sig mellan de olika stationerna då de är uppdelade i flera olika fraktioner och det finns olika hot i tunnlarna mellan dem.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij har fått kultstatus och spritts över jorden. Det är märkligt, för den är inte särskilt bra. Till viss del kan det vara översättningen, men boken är helt enkelt tråkig. Huvudpersonen är irriterande, världen är osannolik och jag ville bara att boken skulle ta slut.

Det största problemet är att författaren inte lyckats med sin värld. Jag antar att den ska utspela sig 2033 och att katastrofen som drivit människorna under jorden sker runt 2000. På dessa trettio år har stationerna delat upp sig i de olika fraktionerna, krigat en del och uppnått något slags status quo. Men det beskrivs som om krigen hände för så länge sedan så att ingen riktigt kommer ihåg vad som hände. Huvudpersonen har vissa minnen från världen innan katastrofen och han gillar att fråga äldre (över fyrtio år) hur det var. Samtidigt verkar nästan all kunskap om livet på ytan ha gått förlorad. Det sägs att VDNKh är en av de få stationerna där böcker och utbildning hålls högt men Artyom vet ingenting. Ingenting om historia (eftersom de inte har några historieböcker) och ingenting om tunnelbanan.

Artyom känns mer som att någon från vårt samhälle skulle hamna i den här världen och inte känna till något om den. Folk han träffar på sin resa tycker att det är märkligt att han inte känner till saker om stationerna han kommer till, vilket tyder på att det inte är så isolerat som det presenteras i början. Det är uppenbart att Artyom inte vet saker för att författaren ska presentera världen i konversationer, men det är inte bra gjort utan känns bara krystat. 

En annan irriterande sak med huvudpersonen är att han inte gör något själv någon gång. Han råkar på den ena personen efter den andra som tar honom till nästa station, räddar honom ur knipor och löser hans problem. Det blir väldigt fånigt efter ett tag.


En annan märklig sak med världen är att de använder sig av kulor som pengar. Det känns som en otroligt korkad idé. Hur ska man få soldaterna att skjuta mutanter och fiender om de istället kan ta kulorna och betala med dem? 


Det finns mycket mer att klaga på (brist på kvinnor, övernaturligheter, slutet mm) men det får räcka så här. Det är synd på en så bra idé att det är en så dålig författare. I mer kompetenta händer hade det här kunnat bli ett mästerverk, nu skulle jag inte rekommendera någon att läsa den.

Berg har inga rötter - Manne Fagerlind

Lasse är en ensam, bitter man som en gång var lycklig. En gång hade han både en familj och ett arbete med härliga kollegor, nu sitter han ensam i en lägenhet och försöker skriva en roman som ska ge honom upprättelse och hämnd på mannen som tog all värdighet ifrån honom. Det går trögt att skriva boken. Allt oftare märker Lasse att han har glömt vad han skrev igår, och han blir så trött när han ska läsa ikapp. En dag får han höra att hans ena son varit på besök dagen innan, något som han absolut inte kan minnas. Efter det måste han inse att något är fel, och mycket riktigt får han kort därefter diagnosen altzheimers.
   Boken blir en resa ner i sjukdomen, ur den drabbades eget perspektiv, men det är även en berättelse om mobbing på arbetet och vad det kan göra med en människa. Den är gripande, man känner med Lasse även om man egentligen inte riktigt vet vad som hände honom - hans egen skildring av livet förändras nämligen medan sjukdomen fortskrider. Minnen blandas ihop, förvrängs, förbättras. Steg för steg ger Lasse sig själv den upprättelse han längtat efter hela livet.
   Det är lättläst, särskilt med tanke på det tunga ämnet. Boken är ganska kort men får mycket sagt, jag tror att den kommer att sitta kvar i minnet länge.
   Anna har bloggat om den här.

This charming man - Marian Keyes

Paddy de Courcy är verkligen en riktigt charmig man. Han är en berömd politiker i Irland, och alla älskar honom. Särskilt hans flickvän Lola, iallafall tills den dag då hon läser i tidningen att Paddy ska gifta sig. Med någon annan. I chock och förtvivlan försöker Lola få svar på vad som har hänt, det måste ju ändå vara ett missförstånd som kan klaras upp på något sätt. Paddy gör sig dock oanträffbar, men syns snart överallt i skvallerpressen med sin nya fästmö Alicia. Oförmögen att klara av sitt jobb flyr Lola till en sommarstuga vid kusten.
   Journalisten Grace är i högsta grad intresserad av en intervju med Lola om relationen med toppolitikern. Lola vägrar dock prata, hon kan inte svika mannen hon älskar.
   Ytterligare en kvinna dras in i karusellen runt de Courcy: Graces tvillingsyster Marnie som hade ett förhållande med honom som tonåring. Hon lever numera i London, är djupt olycklig men har ett hemligt knep som får henne att må bättre...
   Min favoritdel är Lolas ankomst till byhålan, och hur hon långsamt bygger upp en tillvaro där. Det är lite klyschigt hur hon blir vän med original efter original, men samtidigt är det fint. Hon är också den roligaste karaktären att läsa om, som någon slags Bridget Jones snubblar hon in i de märkligaste situationer.
   Historierna vävs samman, hemligheter uppdagas och nya vänner dyker upp. Keyes tar kanske upp lite FÖR många problem och dilemman. Det är både missbruk, misshandel, depression och relationsproblem (i och för sig utspritt på 800 sidor och många karaktärer). De olika kvinnornas historier berättas i skilda kapitel och i olika form, viket fungerar bra för mig. Vad som däremot stör mig är att de berättas i olika typsnitt, det känns som att det är att lite alldeles för lite på läsarens förmåga att ta tills sig boken. Jag gillar att det både finns yta och djup, och att det både är sorgligt och upprörande och riktigt roligt. Boken hade kunnat kortas ner lite, men om man är sugen på en tegelsten i hängmattan så är detta ett bra val.

För Lydia - Gun-Britt Sundström

För Lydia är en omskrivning av Hjalmar Söderbergs klassiska Den allvarsamma leken, och utspelar sig på 60- och 70talet.
   Lydia och Arvid träffas en sommar i skärgården och kommer överens om att ses inne i stan till hösten. Lydia väntar och väntar, men Arvid hör inte av sig. Hon kan inte glömma honom och hoppas ständigt på att springa på honom på gatan eller på att ett brev ska komma. Hon går sista året på gymnasiet, han arbetar som lärare men får snart jobb som journalist på en tidning. Handlingen följer originalberättelsen, Lydia och Arvids vägar korsas flera gånger men av olika anledningar lyckas de inte riktigt få till en kärleksrelation trots att de älskar varandra. (Åtminstone älskar Lydia Arvid, vad han håller på med är mer oklart...)
   Historien fungerar mycket väl även i denna tidsålder, det händer mycket i samhället runtomkring, studenterna går i protesttåg och synen på äktenskapet och kärleken förändras, och detta vävs samman med Lydias liv.  Allt berättas ur hennes synvinkel (I Den allvarsamma leken är det Arvid som är berättarröst), och det gör att det denna gång är han som känns nyckfull, fladdrig och många gånger egoisktisk och rent av konstig. Det är svårt att förstå vad Lydia egentligen ser hos honom, han blir något av en bifigur som man inte riktigt lär känna.
   Har man läst Den allvarsamma leken ska man absolut läsa denna också, det är ungefär samma historia men placeringen i en annan tid gör att den känns ny. Den är dessutom en intressant skildring av sin egen tid, en riktigt bra roman som man inte nödvändigtvis måste läsa i relation till originalet.

Spårlöst försvunnen

Millas nyfödde son kidnappas i Mexico. Tio år senare ägnar hon sitt liv åt att leta upp försvunna människor och får en dag ett tips som verkar kunna leda till mannen som tog hennes son.

Spårlöst försvunnen av Linda Howard är en ganska spännande historia. Vi får följa Milla genom mer och mindre farliga miljöer i Texas och Mexico i jakten på kidnapparna. Men allteftersom tiden går blir jag mer och mer irriterad på henne. Hon har brutit med sin familj för att de antytt att hon kanske borde acceptera att pojken är borta. Hon lever bara för att hitta sin son, att hjälpa andra lindrar en del men inte tillräckligt. Jag kan förstå att hon inte vill ge upp, att hon vill veta om pojken lever, men kan inte låta bli att undra vad hon tänker göra när hon hittar honom. Hävda sin rätt till honom och slita upp honom från den familj han ser som sin?

Självklart måste det finnas med en kärlekshistoria också. Den farlige mannen, som först verkar vara ond, men som visar sig stå på de godas sida. Ganska irriterande, men som tur är visar han sig vara mer komplex än man tror i början. En annan irriterande sak är hur författaren ofta understryker hur Milla älskar att klä sig kvinnligt i kjol eller klänning, att fixa med håret, att lägga ansiktsmasker. Det ska väl vara en konstrast till det ganska hårda jobb hon har, men känns mest som om det är med för att visa att hon minsann är en riktigt kvinna.

Den var bättre än jag trodde, men det finns så många bättre böcker att lägga sin tid på.

ABC-staden

ABC-staden av Måns Wadensjö är en roman om Vällingby. Om tankarna bakom stadsdelen när den byggdes, om området nu och då, om hur det är att leva där idag. Huvudpersonen delar en lägenhet med en bekant och jobbar på en nummerupplysningstjänst. Hans liv är ganska tråkigt och ointressant; han vantrivs på jobbet, gör inte så mycket på fritiden, har ett förhållande som inte är så himlastormande.

När jag ska försöka beskriva den här boken låter det som världens tråkigaste bok, men det är den verkligen inte. Jag gillade den väldigt mycket. Kanske för att jag bott i Vällingby och verkligen känner igen mig, i beskrivningen av miljöerna och av känslan man kan få där. Det är också en fascinerande historia med bygget av stadsdelen, hur den planerades för att täcka allt man behöver i livet. Har man både jobb och lägenhet där finns ingen egentlig anledning att åka därifrån. Författaren får området att både framstå som fantastiskt och fruktansvärt.

Utan miljöskildringarna och den historiska biten är dock romanen en klassisk "ung man driver omkring i staden i väntan på att bli framgångsrik och träffa Kvinnan"-historia. Och sådana har jag inte mycket till övers för. Men den historien är en så liten del av boken att det inte stör.

Avig Maria

Häromdagen läste jag ut Avig Maria av Mia Skäringer. Det verkar som om alla andra älskar hennes böcker? Själv är jag inte så imponerad faktiskt. Visst, det är självutlämnande och känns ärligt, men det är en så sorglig ton i allt att jag bara blir trött av att läsa. Krönikorna i slutet av boken är betydligt bättre än de svamliga utdragen från bloggen, men nej, jag skulle inte rekommendera den här boken.

Kitty

 Maken och jag tillbringade helgen på hotell, ett väldigt bra hotell med en bokhylla med ungdomsböcker på rummet. Perfekt som extraläsning när man fick någon timme över. Jag läste Kitty och häxans tecken av Carolyn Keene. Jag har inte läst någon Kittybok på väldigt länge så jag blev fascinerad av hur dålig den var. Jag hade för mig att Kittyböckerna var rätt bra och spännande.

En av Kittys grannar har ärvt antika möbler men de blir stulna. Spåren leder mot en del av Pennsylvania där folket är mennoniter, vilket verkar påminna om amishfolket. Alla Kitty och hennes kusiner träffar blir väldigt förtjusta i dem, bjuder dem på mat och att sova över. Den ende i hela boken som inte är snäll och trevlig är tjuven.

Det mest irriterande var att alla karaktärer hade ett enda karaktärsdrag och noll utveckling. Kitty är en bra detektiv och väldigt käck (så ok, två karaktärsdrag), vilket yttrar sig i att hon är ihärdig med att ställa frågor och rätt bra på att koppla ihop saker. Hon kan inte gå förbi en byggarbetsplats utan att råka rädda några barn från en fallande bjälke och alla älskar henne så fort de får syn på henne.

Kittys ena kusin George är en pojkflicka, enligt boken. Det är dock mycket oklart vad det är som gör henne till en, eftersom hon är i princip identisk med de andra. Den andra kusinen, Bess, gillar mat och är lite rund. Dessa två tillför ingenting till historien förutom att det kanske skulle varit lite märkligt om Kitty gett sig iväg ensam.

Jag tycker att det mesta folk gör och säger i boken känns ologiskt. Det mest irriterande är hur Kitty behandlar hushållerskan, som ska vara som en mor för henne. Och hur alla de träffar glatt bjuder in dem på mat, på att hjälpa till i hushållet, att tillbringa natten där... Det  må gå snabbt att läsa en Kittybok, men det finns andra ungdomsböcker som är bättre att läsa. 

Landet bortom haven - Tamara McKinely

Fiskarflickan Susan och den unge adelsherren Jonathan är oerhört förälskade, och de tänker gifta sig vad än omgivningen har att säga om saken. Först ska bara Jonathan ut och resa lite. Han har nämligen fått möjlighet att följa med på en expedition till fjärran exotiska länder, och äventyrlig som han är tvekar han inte en sekund.
   Susan väntar tålmodigt hemma i byn, men olyckliga omständigheter gör att hon blir tvungen att gifta sig med en annan man innan Jonathan har återvänt. Vi får följa Susan och Jonathan under många år, från England ända till den nya kolonin Australien där livet är ännu hårdare än i fiskelägret som Susan är van vid.

Jag tyckte verkligen att det lät intressant att läsa om straffångarna som skeppades till Australien och som kom att bygga upp en ny nation, men tyvärr är den här boken inte särskilt bra. I stort sett samtliga karaktärer är oerhört irriterande och den romantiska kärlekshistorien får jag liksom aldrig någon förståelse för. En positiv sak är iallafall att boken inte är särskilt smörig (vilket historiska kärleksromaner ibland kan vara..), tvärtom får Susan och hennes familj verkligen kämpa för att kunna ha en någolunda dräglig tillvaro. Jag irriterade mig en del på de konstiga tidshoppen: plötsligt har det gått flera månader, ibland flera år. Näe, jag skulle inte rekomendera den här boken, det måste finnas bättre romaner om Australien som fångkoloni. (Tipsa gärna, jag är fortfarande nyfiken på temat!)

Fantastiskt bokfynd

Röda korset i Uppsala har rea i sin secondhandbutik Kupan. Idag var det 70% på hela sortimentet, och jag fick fem böcker för 14 kronor. Det är ju helt fantastiskt!

Utlottning och lite mer

Lyrans Noblesser lottar ut ett spännande bokpaket, sin egen och bloggens födelsedag till ära. Fem intressanta böcker som jag är mycket sugen på att läsa.

Annars fylls kvällar och helger av en massa som inte är bloggande. En del av det är dessbättre läsning, så jag har en rolig bokhög att skriva om. Irriterande nog hinner alltid Jenny före när det är böcker vi båda läser, så det blir en del upprepningar. Jag får bättra mig så att jag hinner först någon gång ;)

Små solfåglar långt borta - Christie Watson

Blessing och hennes storebror Ezekiel växer upp i en välbeställd familj i Lagos. De har en egen chafför, luftkonditionering och går i en bra privatskola. Allt förändras när pappan träffar en ny kvinna om lämnar familjen, Blessig och Ezekiel måste flytta med sin mamma långt ut på landsbygden till den by där mamman växte upp och livet tar vändningar som ingen av dem hade kunnat föreställa sig.
   Den nya hemmet är fattigt, man tvättar sig i den oljeskadade floden, det är inte säkert att det finns pengar till skolavgifterna. Där finns en morfar som konverterat till Islam, tror sig vara expert på allt som har med medicin och vitaminer att göra och som vägrar tro på att Ezekiels allergier. Mormodern är barnmorska och försvinner ofta ut i natten med sin gåtfulla väska. Morfar tar sig en andra fru som är besatt av mirakelmaterialet lycra, skolan är annorlunda och Ezekiel kan sällan äta sig mätt eftersom han är allergisk mot jordnötsoljan som familjen envisas med att all mat måste stekas i.
   I utkanten av Blessings berättelse lurar faror: beväpnade pojkgäng härjar i skogen och de vita oljearbetarna riskerar att kidnappas. För Blessing är det största orosmomentet dock pengar. Modern får jobb på ett hotell, men tjänar inte tillräckligt mycket för att barnens skolplatser ska vara säkrade. För sin egen del bryr sig inte Blessing så mycket om skolan, hon blir mer och mer övertygad om att hon vill gå i sin mormors fotspår och bli barnmorska, men Ezekiel drömmer om att bli läkare och måste få gå i skolan.
   Det är inte särskilt ofta jag läser böcker som utspelar sig i afrikanska länder, så det var fint att läsa om Nigeria. Historien har en varm ton och riktigt fina karaktärsporträtt. Även de mer osympatiska personerna har sina motiv till att vara som de är och får sina ögonblick av humor eller vettighet. Ibland är vissa av dem kanske lite väl nära att bli karikatyrer (te x morfadern som ständigt går och smetar brittiskt smörgåspålägg på små och stora skador eftersom han är övertygad om att det är ett mirakelmedel - inte alls olikt pappan i Mitt stora feta grekiska bröllop och hans Windexflaska).
Det är både roligt och sorgligt, hopplöst och hoppfullt. Sammanfattningsvis: en läsvärd bok.

Delirium

I en dystopisk framtid har man löst problemet med kärlek. Denna farliga sjukdom som vem som helst riskerar att smittas med, som gör människor sinnesförvirrade och slutligen leder till döden. En obligatorisk behandling vid arton års ålder räddar numera alla medborgare från ett liv i plågor.
  Lena ska snart ta examen. Hon har ännu inte fått behandlingen, mer ser fram emot den och ett lugnt liv. Hennes syster är behandlad, och även om hon har blivit väldigt tråkig och kall så verkar hon vara lycklig. Lenas mor fick aldrig uppleva ett sådant lugn, trots fyra behandlingar blev hon aldrig botad och dog plågad av den ångest som kärlek innebär. Lena vill absolut inte sluta som hon. Hon vill få sin tilldelade partner, utvald för att passa just henne, och leva ett stillsamt liv helt befriat från starka känslor. Förhoppningsvis får hon studera några år innan hon gifter sig, men det beror på vad Utvärderingen säger om hennes förmågor.
   Det ryktas om att utanför stadens inhägnad lever grupper av människor utanför lagen och samhället. De är obotade, och om de nu finns på riktigt så är de farliga. En dag träffar Lena Alex, och allt hon trodde sig veta ställs på ända. Har verkligen staten rätt, är kärleken farlig? Behandlingsdagen kommer allt närmare, men ännu har hon en sista sommar kvar.

Jag gillar den här boken. Nej, det är inte särskilt trovärdigt att ett helt samhälle (en hel värld kanske?) skulle underkasta sig nån slags lobotomering för att bli känslolösa och inornade i ett effektivt myrsamhälle. Kärlekshistorian känns lite förvirrande i sin plötslighet. Lena är lite småtråkig. Det blir kanske något för många upprepningar om "den farliga sjukdomen", men det är spännande, lättläst och man kommer snabbt in i berättelsen. Det är första delen i en trilogi, och jag kommer absolut läsa fortsättningen.
  

Läsrapport, Juni

Precis som väntat har jag hunnit läsa betydligt mindre än jag är van vid den här månaden. Att sluta pendla innebär många bra saker, men tyvärr också mindre koncentrerad lästid. Får jobba på nån strategi där... :) Dessa hann jag iallafall med: 


# Landet bortom havet - Tara McKinley
# Små solfåglar långt borta - Christie Watson
# Delerium - Lauren Oliver
# Cold light - Jenn Ashworth
# En enda sanning - Olle Lönnaeus
# Det fördolda - Michael Hjort & Hans Rosenfeldt