Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Clara har inte bara lämnat småstaden för storstaden utan även gjort en klassresa uppåt. Det blir tydligt redan efter någon sida av Det finns råttor överallt utom på Antarktis, när den vuxna Clara besöker sitt barndomshem. Genom Claras ögon ser vi hur arbetarmamman klär sig fel/äter fel/pratar fel, och Claras dryga pojkvän tar avstånd från hela situationen, lätt äcklad och väldigt distanserad. Clara står inte ut länge, men när hon möter en gammal klasskamrat vid stationen  kastas hon tillbaka till skavande minnen från 90-talets högstadietid som inte går att värja sig mot.
Nostalgin är total i läsningen av boken, även om Claras år i sjunde klass utspelade sig några år senare än mitt. Tidsmarkörerna är ändå så bekanta. Kurt Cobain är död (han som var så snygg!), Filaskor är det coolaste som finns och om man inte har en Marwintröja så finns man nästan inte. Clara och hennes ensamstående mamma bor i en hyreslägenhet som har en baksida som den ständigt positiva mamman hävdar är "nästan som en trädgård", och varför skulle man vilja resa bort när man bor så nära havet? Mamman har både en heltidstjänst och ett helgjobb, det finns verkligen inte pengar till någon Marwintröja i Claras värld, men det är inte sånt som går att förklara för kompisar som bor i villor och åker på utlandssemester varje år.
Relationerna mellan eleverna i skolan är ett minfält där det gäller att trampa rätt. Ha rätt prylar, säga rätt saker, vara rätt. Det som är rätt att göra för en för en är fel för en annan, det gäller att veta sin plats, veta vem man är och vem man förväntas vara.
När den opålitliga och totalt gränslösa Christan Breken börjar i klassen skakas Claras statiska tillvaro om. Christian är både spännande och obehaglig, och bekantskapen med honom leder till att Clara gör saker hon aldrig föreställt skulle förekomma i hennes värld. 

Boken bjuder på en rejäl nostalgitripp. Det blir nästan för mycket. Författaren vill så väldigt gärna placera historien ett visst år att det till en början överskuggar berättelsen, jag satt länge och försökte sortera egna minnen av musik, trender och märken på nån slags tidsaxel snarare än att komma karaktärerna nära.
Som en klasskildring är den nästan plågsam, det är så tydligt hur fångna karaktärerna är i sina egna små boxar som de inte ens föreställer sig att kliva ur. Clara vill så gärna passa in någonstans, men hon känner hela tiden en distans till både kompisar och familj. Det viktigaste är att skratta hysteriskt när nån av de coola tjejerna drar ett skämt även om det inte är roligt. Samtidigt är det oerhört viktigt att plugga hårt varje kväll för att få bra betyg, även om Clara inte vet vad hon ska ha betygen till. Hon ska ju gå barn och fritid i gymnasiet och få ett yrke, inte studera vidare på de där skolorna där man går efter gymnasiet och som är både lockande och skrämmande och kanske kostar pengar som hon inte har.
Jag hade förväntat mig att relationen mellan Clara och Christian skulle vara i fokus, men han förblir ogreppbar, konstig och  omöjlig att förstå helt - både för Clara och för läsaren. Jag tycker om det. Det gör att det hela känns ännu mer äkta. Det finns mycket att känna igen sig i. Både rent tidsmässigt för oss som var tonåringar på nittiotalet, men också tonåringarnas ängslighet, falskhet och nyckfulla relationer. Osäkerheten, längtan efter något annat, känslan av att det här är allt som finns och som någonsin kommer att finnas.
En riktigt bra bok som jag kommer att tänka på länge.
(Omslaget gillar jag absolut inte, det känns alldeles för "ungdomsbok", och den här är nog mer en bok för vuxna än för de som själva är i Claras ålder).

(Rec ex från Ordfront förlag).