Zelda är sig lik: arg på patriarkatet, ofta för packad och mer eller mindre ständigt på jakt efter vackra män att sätta tänderna i. Efter att ha flummat runt i album nr 2 tvingas hon nu växa upp, åtminstone litegrann. Det gör hon motvilligt. Visserligen har hon ett jobb, men det tar emot att be de dryga mediamännen till chefer om lön. Och visst flyttar hon ihop med sin kille, men hon väljer att se det som att hon ockuperar hans soffa snarare än att de blir sambos. Hon är rapp i käften, bitsk och hon vill gärna vara självständig och stark - något som inte är så himla lätt när man inte har varken bostad eller pengar.
Det bästa med Zelda är humorn som håller en väldigt jämn nivå: varenda strip är rolig. Det är dessutom så sjukt snyggt tecknat och färglagt, jag älskar karaktärernas varierade ansiktsuttryck och kroppsspråk.
Tydligen finns Zelda från och med i somras även som serietidning, och jag hoppas verkligen att den får stor spridning så att ännu fler upptäcker hur bra Lina Neidestam är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar