Imorse läste jag ut vad som känns som en standardthriller: Utan ett ord av Linwood Barclay.
14åriga Cynthia vaknar en morgon i ett tomt hus. Hela hennes familj har försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. 25 år senare bestämmer hon sig för att ta reda på vad som egentligen hände. Varför lämnade dem henne ensam, och kan det vara så att familjen fortfarande är vid liv?
Jo, visst, det är ganska spännande. Jag tyckte att upplösningen var skapligt oväntad, och det finns en del kul bifigurer (till exempel Cynthias pojkvän från high school, en kriminell ledare för någon slags gäng som steker ägg och oroar sig för sin styvdotter) men upplevelsen dras ner lite av att jag ungefär halvvägs in i boken började tycka att Cynthia var riktigt irriterande.
måndag 31 oktober 2011
Himla bra serier
Nu blir det serietips:Alla som nån gång varit elva år borde läsa Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Det är en helt lysande träffsäker skildring av Sara och Rebbe, två bästisar som går på mellanstadiet, älskar spicegirls, tampas med sina föräldrars skilsmässor och mörkrädsla, och det fick mig att flera gånger tänka "ja just ja, precis sådär var det"!
Sara Hansson har även gjort Den hemliga kroppen, som jag också älskade. Det är ett ganska kort album om barnet som växer upp och långsamt inser att kroppen kan vara en fiende, en fiende som måste tuktas och döljas för att man ska passa in.
Grevar och grevinnor
Ibland snubblar man bara över böcker som man aldrig har hört talas om, men som visar sig vara riktigt trevliga.
För nån vecka sen ryckte jag på måfå en bok ur min mammas bokhylla då jag behövde något att läsa på tåget. Det blev Grevinnan, av Margit Söderholm, en riktigt trevlig roman om herrgårdsliv, olyckliga äktenskap och hemliga affärer. Det jag gillade särskilt med boken var att huvudpersonen, grevinnan Charlotte, inte är genomgod och oskyldig (vilket ofta är fallet i böcker av den här typen..). Ibland är hon det, men hon är också omväxlande korkad, orättvis och riktigt jobbig.
Nu har jag läst fortsättningen också. Den heter Bröderna, och handlar om Charlottes söner Will och Carl. Jag ska inte överdriva: den här serien är inget mästerverk, men den är mysig och visst undrar man hur det ska gå för familjerna.
För nån vecka sen ryckte jag på måfå en bok ur min mammas bokhylla då jag behövde något att läsa på tåget. Det blev Grevinnan, av Margit Söderholm, en riktigt trevlig roman om herrgårdsliv, olyckliga äktenskap och hemliga affärer. Det jag gillade särskilt med boken var att huvudpersonen, grevinnan Charlotte, inte är genomgod och oskyldig (vilket ofta är fallet i böcker av den här typen..). Ibland är hon det, men hon är också omväxlande korkad, orättvis och riktigt jobbig.
Nu har jag läst fortsättningen också. Den heter Bröderna, och handlar om Charlottes söner Will och Carl. Jag ska inte överdriva: den här serien är inget mästerverk, men den är mysig och visst undrar man hur det ska gå för familjerna.
Skamfläck
De senaste dagarna har jag har haft en sån där monoton arbetsuppgift som är rätt skönt att åka på ibland. Skönt att inte behöva tänka så mycket, särskilt när det betyder att man kan lyssna på en ljudbok samtidigt som man jobbar!
Jag fick alltså tid att lyssna färdigt på Caroline Engvalls Skamfläck, en bok som handlar om ungdomar som säljer sex och varför de gör det. Det är såklart en hemsk bok, och en viktig bok. Dessutom är det tyvärr en bok jag blir ganska irriterad på. Den är totalt fullproppad med adjektiv och beskrivningar. Inget är för litet för en lång, lång beskrivning. Det äts inte en kiwi utan att man får veta i detalj vilken nyans av grönt den hade, och hur den doftade. Det äts inte vårrullar, vårrullens frasiga skal krossas mellan huvudpersonens starka tänder, osv. Det gör att boken känns pladdrig, och jag undrar hela tiden varför författaren känner att hon måste peta in så många egna beskrivningar, det tar udden av den egentliga historien.
Men med den här typen av bok vill man inte vara för gnällig. Jag tycker att den, bortsett från att man blir grymt irriterad på pladdret om oväsentliga detaljer, är bra, intressant och väldigt sorglig. (Det är dessutom mycket möjligt att den fungerar bättre som "vanlig" pappersbok?)
Ni vet väl förresten att man kan lyssna på ljudböcker streamat från bibliotekens websidor? Fantastisk funktion!
Jag fick alltså tid att lyssna färdigt på Caroline Engvalls Skamfläck, en bok som handlar om ungdomar som säljer sex och varför de gör det. Det är såklart en hemsk bok, och en viktig bok. Dessutom är det tyvärr en bok jag blir ganska irriterad på. Den är totalt fullproppad med adjektiv och beskrivningar. Inget är för litet för en lång, lång beskrivning. Det äts inte en kiwi utan att man får veta i detalj vilken nyans av grönt den hade, och hur den doftade. Det äts inte vårrullar, vårrullens frasiga skal krossas mellan huvudpersonens starka tänder, osv. Det gör att boken känns pladdrig, och jag undrar hela tiden varför författaren känner att hon måste peta in så många egna beskrivningar, det tar udden av den egentliga historien.
Men med den här typen av bok vill man inte vara för gnällig. Jag tycker att den, bortsett från att man blir grymt irriterad på pladdret om oväsentliga detaljer, är bra, intressant och väldigt sorglig. (Det är dessutom mycket möjligt att den fungerar bättre som "vanlig" pappersbok?)
Ni vet väl förresten att man kan lyssna på ljudböcker streamat från bibliotekens websidor? Fantastisk funktion!
söndag 30 oktober 2011
Första gången en gång till.
Jag såg att Enligt O har hakat på en bloggutmaning igen, och sånt är ju alltid roligt. Den här gången handlar det om att lista tio böcker man önskar att man kunde få läsa igen för första gången.
Det här är tio som jag gärna skulle ha olästa av just den anledningen:
1) Where the heart is/Där mitt hjärta finns - Billie Letts. Så väldigt fin, om oväntad vänskap och kärlek i en amerikansk småstad.
2) The Stand/Pestens tid - Stephen King. Jag har nog läst den åtminstone fem gånger, men oj vad fint det vore att få läsa den utan att ha en aning om hur det ska sluta!
3) Elfquest - Wendy & Richard Pini. Min absoluta favoritserie. Jag minns vilken magisk upplevelse det var att läsa den första gången som åttaåring, och efter ett antal omläsningar är den fortfarande lika bra.
4) Foxfire - Joyce Carol Oates. Karaktärer man önskar att man fick lära känna för första gången en gång till.
5) ...och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf. En av de bästa romanerna om att vara tonåring.
6) Yarden - Kristian Lundborg . Väldigt vackert om att göra en klassresa nedåt, om arbete och om maktlöshet.
7) Hamiltonböckerna - Jan Guillou. Jag älskar Hamilton och det skäms jag inte ett dugg för. Jag tänker läsa om dem snart, men det kommer inte att vara samma sak när man är förberedd på allt som ska hända.
8) Shantaram - David Gregory Roberts - Otroligt bra, men det tog sjukt lång tid att läsa den så det finns en risk att jag aldrig orkar en omläsning.
9) Juliane och jag - Inger Edelfeldt. En favorit som jag läste första gången som tolvåring (och sen ungefär femton gånger till).
10) Special topics in calamity physics - Marisha Pessl. Underbar bok, men nu när jag vet att jag inte gillade slutet skulle en omläsning bli en helt annan upplevelse.
Det här är tio som jag gärna skulle ha olästa av just den anledningen:
1) Where the heart is/Där mitt hjärta finns - Billie Letts. Så väldigt fin, om oväntad vänskap och kärlek i en amerikansk småstad.
2) The Stand/Pestens tid - Stephen King. Jag har nog läst den åtminstone fem gånger, men oj vad fint det vore att få läsa den utan att ha en aning om hur det ska sluta!
3) Elfquest - Wendy & Richard Pini. Min absoluta favoritserie. Jag minns vilken magisk upplevelse det var att läsa den första gången som åttaåring, och efter ett antal omläsningar är den fortfarande lika bra.
4) Foxfire - Joyce Carol Oates. Karaktärer man önskar att man fick lära känna för första gången en gång till.
5) ...och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf. En av de bästa romanerna om att vara tonåring.
6) Yarden - Kristian Lundborg . Väldigt vackert om att göra en klassresa nedåt, om arbete och om maktlöshet.
7) Hamiltonböckerna - Jan Guillou. Jag älskar Hamilton och det skäms jag inte ett dugg för. Jag tänker läsa om dem snart, men det kommer inte att vara samma sak när man är förberedd på allt som ska hända.
8) Shantaram - David Gregory Roberts - Otroligt bra, men det tog sjukt lång tid att läsa den så det finns en risk att jag aldrig orkar en omläsning.
9) Juliane och jag - Inger Edelfeldt. En favorit som jag läste första gången som tolvåring (och sen ungefär femton gånger till).
10) Special topics in calamity physics - Marisha Pessl. Underbar bok, men nu när jag vet att jag inte gillade slutet skulle en omläsning bli en helt annan upplevelse.
Inte imponerad av Pojkarna
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Kim, Bella och Momo är fjorton år och bästa vänner. De har en väldigt stark gemenskap, vilket behövs med tanke på att de inte har några vettiga vuxna i närheten, och ständigt blir trakasserade av killarna i skolan. De tillbringar en stor del av sin tid i Bellas växthus, ofta lekandes maskeradlekar med avancerade kostymer. En dag hittar de en växt som de inte kan identifiera, och den visar sig avge en magisk nektar som förvandlar dem till pojkar. De nya pojkkropparna ger tjejerna möjlighet att röra sig genom staden utan att känna sig utsatta och utstirrade, och det ger dem även möjlighet att på lika villkor närma sig ett gäng killar. Särskilt Kim älskar att vara pojke och vill uppleva det igen och igen, även om det kostar henne det som tidigare varit det viktigaste i livet.
Den här boken snappade jag åt mig på biblioteket förra veckan efter att ha läst om den i ett flertal bokbloggar. Alla verkar vara eniga om att den är jättebra.
Tyvärr håller jag inte med. Idén är kul. Genusperspektivet låter intressant. Men jag tycker att här blir det för platt, för snabbt berättat, och de olika komponenterna - det sagoaktiga, genustankarna, magin och relationerna mellan tjejerna och mellan Kim och de "riktiga" killarna hon lär känna hänger inte riktigt ihop. Boken vill vara poetisk och magisk, men är mest ...konstig.
Kim, Bella och Momo är fjorton år och bästa vänner. De har en väldigt stark gemenskap, vilket behövs med tanke på att de inte har några vettiga vuxna i närheten, och ständigt blir trakasserade av killarna i skolan. De tillbringar en stor del av sin tid i Bellas växthus, ofta lekandes maskeradlekar med avancerade kostymer. En dag hittar de en växt som de inte kan identifiera, och den visar sig avge en magisk nektar som förvandlar dem till pojkar. De nya pojkkropparna ger tjejerna möjlighet att röra sig genom staden utan att känna sig utsatta och utstirrade, och det ger dem även möjlighet att på lika villkor närma sig ett gäng killar. Särskilt Kim älskar att vara pojke och vill uppleva det igen och igen, även om det kostar henne det som tidigare varit det viktigaste i livet.
Den här boken snappade jag åt mig på biblioteket förra veckan efter att ha läst om den i ett flertal bokbloggar. Alla verkar vara eniga om att den är jättebra.
Tyvärr håller jag inte med. Idén är kul. Genusperspektivet låter intressant. Men jag tycker att här blir det för platt, för snabbt berättat, och de olika komponenterna - det sagoaktiga, genustankarna, magin och relationerna mellan tjejerna och mellan Kim och de "riktiga" killarna hon lär känna hänger inte riktigt ihop. Boken vill vara poetisk och magisk, men är mest ...konstig.
tisdag 25 oktober 2011
The Lessons
The Lessons - Naomi Alderman
James kommer till Oxford med höga förväntningar, men livet där är inte så lätt. Studierna är mycket svårare än han hade räknat med, han skadar sitt knä, hamnar efter med studierna och får inga vänner. Han är stel, osäker och ensam. Livet förändras dock när han lär han känna ett gäng studenter som har en enda sak gemensamt: den karismatiske men instabile överklasskillen Mark. Han erbjuder dem att bo hyresfritt i sitt stora hus, och tillsammans lever de ett slags dekadent yra av fester och champagne.
Åren går, och vännerna tar examen, får jobb, går vidare med sina liv och glider isär. När så Mark dyker upp igen knyts deras liv än en gång samman.
En sak jag verkligen gillade i den här boken är beskrivningarna av miljöer och människor: Alderman lyckas verkligen måla upp levande bilder och karaktärerna känns trovärdiga även om vissa aldrig riktigt får kliva fram och vara med i handlingen. (Man undrar hela boken igenom vem Simon är egentligen. Han är en av vännerna i huset, men har knappt någon personlighet).
Jag är ju svag för historier som utspelar sig i skol- eller universitetsmiljö, och The Lessons gjorde mig inte besviken. Om du gillade the Secret History kommer du förmodligen gilla den här.
Jag är ju svag för historier som utspelar sig i skol- eller universitetsmiljö, och The Lessons gjorde mig inte besviken. Om du gillade the Secret History kommer du förmodligen gilla den här.
måndag 24 oktober 2011
Zombifierade klassiker
Apropå den senaste boken kom jag att tänka på en annan bok med betydligt bättre idé än utförande. Pride and Predjudice and Zombies av Jane Austen och Seth Grahame-Smith. På pappret tycker jag att det är en bra tanke: ta Austens klassiker och släng in lite zombier. Och en bra författare skulle säkert kunnat göra något bra av det. Grahame-Smith lyckas inte. Han Bennetsystrar är zombiedödande ninjor, utbildade i Fjärran Östern, inte särskilt lika orginalets. Och hans zombier är inte särskilt läskiga, eller logiska. Efter ungefär halva boken sade min zombieälskande man: "Nä, nu läser jag bara den här för att jag är intresserad av den riktiga historien. Den var ju riktigt bra!" Så slutsatsen blir: Läs den riktiga Stolthet och fördom istället.
M is for Magic
Neil Gaimans M is for magic är en snabbläst liten sagosamling med skruvade små berättelser i sin karaktäristiska stil (en tant köper den heliga graalen på loppis, en pojke träffar ett troll under en bro i förorten, en detektiv utreder vem som egentligen mördade Humpty Dumpty...)
Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken, och hoppades att den skulle vara sådär mysigt obehaglig som vissa av hans andra barnböcker (Coraline och The Graveyard book) men jag tyckte tyvärr att den var ganska långtråkig.
Den sista novellen är ett utdrag ur Gaimans The Graveyard book och jag skulle tipsa om att läsa den boken istället, för den här var aldeles för ojämt och under långa sekvenser ointressant. Snyggt omslag dock!
söndag 23 oktober 2011
Superhjältar
Vi var i bokhandeln för att köpa en present till en kompis och kunde såklart inte hålla oss från att köpa två böcker till oss själva. Det är farligt med bokhandlar på det sättet. Den ena var ett säkert köp, den andra lockade med rolig titel, intressant baksidestext och en massa hyllningar. Sånt som borde få en att bli tveksam, med andra ord. All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Boken handlar om Tom, som inte har några superkrafter men som bara umgås med folk som har det. Han gifter sig med en superhjälte men ett argt ex gör honom osynlig för henne. Tyvärr är det här en bok av slaget "fantastisk idé, men inte tillräckligt bra författare att göra något av det". Kärlekshistorian ska nog fungera som en röd tråd genom boken, men är ganska ointressant. Det är mest en uppradning av människor med olika krafter och en kort beskrivning av hur det fungerar för dem eller hur de fick dem. Fördelen är att den är väldigt kort och går att läsa ut på en timme. Det är nog också en av dess nackdelar, det finns inget utrymme för utveckling av karaktärerna. Läs något annat istället.
För övrig har jag alltid stört mig på när folk med superkrafter kallas superhjältar (bland annat i serien Heroes). Jag tycker inte attt man rimligen kan kallas hjälte om man inte gör något hjältemodigt, utan bara är väldigt bra på att till exempel hitta rätt väg.
För övrig har jag alltid stört mig på när folk med superkrafter kallas superhjältar (bland annat i serien Heroes). Jag tycker inte attt man rimligen kan kallas hjälte om man inte gör något hjältemodigt, utan bara är väldigt bra på att till exempel hitta rätt väg.
Hemligheter
Det finns ju en del böcker om folk som upptäcker magiska slott, skatter i ödehus och andra liknande saker. Här är en sådan upptäckt ur verkliga livet. En lägenhet i Paris som varit orörd sedan kriget och som visade sig innehålla värdefulla målningar. Fina bilder att drömma sig bort till.
torsdag 20 oktober 2011
Buffyrapport
Jag kunde såklart inte hålla mig, utan läste hela Buffy the vampire slayer igår kväll när jag egentligen borde sovit.
Serien är en fortsättning på tv-serien, och därför ska jag inte avslöja något om handlingen (tror nämligen att min bloggkollega Anna inte har hunnit se alla avsnitt än, och man ska ju inte spoila...).
Karaktärerna är ganska porträttlikt tecknade, och intrigerna verkar så att säga gå i samma stil som tv-serien, så jag kan inte tänka mig att jag kommer att bli missnöjd om jag köper de övriga sju delarna som kommit ut.
Historien är ibland lite förvirrande, men det är spännande och roligt, och jag vill läsa fortsättningen nu!!
Serien är en fortsättning på tv-serien, och därför ska jag inte avslöja något om handlingen (tror nämligen att min bloggkollega Anna inte har hunnit se alla avsnitt än, och man ska ju inte spoila...).
Karaktärerna är ganska porträttlikt tecknade, och intrigerna verkar så att säga gå i samma stil som tv-serien, så jag kan inte tänka mig att jag kommer att bli missnöjd om jag köper de övriga sju delarna som kommit ut.
Historien är ibland lite förvirrande, men det är spännande och roligt, och jag vill läsa fortsättningen nu!!
onsdag 19 oktober 2011
Tunnelbaneskräck
Jag hittade en bok som verkade väldigt lovande på biblioteket i Kulturhuset. The end of the line (Jonathan Oliver) är en samling skräcknoveller på temat tunnelbana (och en del andra underjordiska platser). Det låter ju jätteläskigt! Dock: det är det inte. Jag läste ut hela, mest för att jag hela tiden tänkte att nästa berättelse kanske skulle visa sig vara bra (alla är skrivna av olika författare), men i stort sett var det bortkastad tid. Alldeles för många av författarna har skrivit på temat "person åker tunnelbana och hamnar på nåt märkligt sätt i en annan dimension". Det blir lite tjatigt. Jag hade hellre velat läsa om spöken i tunnlarna...
Den noveller jag tycker bäst om är Natasha Rodes Crazy train ,om vad som egentligen händer när rockstjärnor dör. Resten kan man egentligen hoppa över.
Lullabies for little criminals
Lullabies for little criminals - Heather O'Neill
Baby är tolv år och bor med sin pappa Jules i Montreals red light district. Jules missbrukar av och till heroin, och verkar dessutom vara lite (och ibland mycket) psykiskt störd. De är fattiga, äger i stort sett ingenting, flyttar runt mellan olika hotellrum och sunkiga lägenheter. Baby trivs dock för det mesta med sitt liv. Hon finner ofta en stark gemenskap med andra barn, får vänner och förlorar dem igen, beundrar de vuxna missbrukarna och vill bli som dem samtidigt som hon längtar efter att få vara ett vanligt barn med en mamma som tar hand om henne.
När Jules för första gången åker in på ett behandlingshem börjar det gå utför för dem båda.
Boken är ibland riktigt plågsam, men samtidigt hoppfull och väldigt fint skrivet. Den är pepprad med fina liknelser, och karaktärerna är så levande beskrivna.
"Jules had a bottle of white wine in the fridge once for about three months. I liked to sneak a few sips while I was pretending to look for the jam. The wine would make my feet feel soft and buzzy like hummingbirds. I loved to take a little drink and then sit on the fire escape. It felt like there were toads in the wind that whispered, 'Kiss me. Kiss me. Kiss me.'"
tisdag 18 oktober 2011
Den administrativa delen av min bokbesatthet
Här har vi mina älsklingar. Bokböckerna.
I den lilla hästmönstrade skriver jag upp böcker jag ska läsa i framtiden. Jag brukar också anteckna vilket bibliotek som har de olika böckerna (jag lånar på bibliotek i två olika städer), eller om det är en bok som jag vill köpa så småningom. När jag har läst en bok eller kommit på att jag faktiskt inte vill läsa den stryker jag över. Det är ett något rörigt och kladdigt system, men himla praktiskt att ha allt samlat på ett ställe.
I den svartvita boken skriver jag upp alla böcker jag har läst. Jag skriver inga kommentarer eller recensioner, bara titel och författare. Eventuellt börjar jag skriva upp sidantal nästa år, bara för att det vore kul att se hur många sidor jag läst på ett år.
måndag 17 oktober 2011
Jag är en unik snöflinga
Vilken tur, jag som inte hade någon idé vad jag skulle skriva om. Nu kan jag också svara på enkät.
Hur är du som läsare?
# snabb långsam (När jag väl läser går det ofta snabbt, men nu är jag inne i en långsam period)
# läser alla ord skummar en del
# gillar långa beskrivningar / hoppar över det som inte för historien framåt (Varken eller. Klarar inte att hoppa över saker men är inte överdrivet förtjust i långa beskrivningar)
# kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
# undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar
# tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något (Bra böcker är bra böcker...)
# idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor (Om den är bra vill jag inte att den tar slut)
# tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut
# väljer efter omslag / skiter fullständigt i ytan. (Fina böcker är roligare, men bra är bättre.)
# läser baksidetexter undviker baksidetexter. (Tycker att de avslöjar för mycket.)
# väljer boken efter rekommendation / vill helst välja själv. (På sista tiden har många böcker hamnat på mitt jobbskrivbord alldeles gratis. Det gillar jag. Fast inte på allra sista tiden när jag tänker på det. Finns det inga roliga i soprummet längre?)
# rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker (Tror jag? Oroar mig för att folk inte ska gilla samma som jag.)
# hör det jag läser i huvudet / hör aldrig det jag läser. (Hör? Hur då? Ser däremot.)
# gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker. (Tar en eeeevighet.)
# läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
# läser alltid på svenska läser på flera språk (Flera och flera. Svenska och engelska i alla fall.)
# är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare (Jag är bra på att komma ihåg saker.)
# skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser.
# läser varje dag läser mer sällan (Dessvärre :( )
# tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande
Hur är du som läsare?
# snabb långsam (När jag väl läser går det ofta snabbt, men nu är jag inne i en långsam period)
# läser alla ord skummar en del
# gillar långa beskrivningar / hoppar över det som inte för historien framåt (Varken eller. Klarar inte att hoppa över saker men är inte överdrivet förtjust i långa beskrivningar)
# kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
# undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar
# tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något (Bra böcker är bra böcker...)
# idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor (Om den är bra vill jag inte att den tar slut)
# tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut
# väljer efter omslag / skiter fullständigt i ytan. (Fina böcker är roligare, men bra är bättre.)
# läser baksidetexter undviker baksidetexter. (Tycker att de avslöjar för mycket.)
# väljer boken efter rekommendation / vill helst välja själv. (På sista tiden har många böcker hamnat på mitt jobbskrivbord alldeles gratis. Det gillar jag. Fast inte på allra sista tiden när jag tänker på det. Finns det inga roliga i soprummet längre?)
# rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker (Tror jag? Oroar mig för att folk inte ska gilla samma som jag.)
# hör det jag läser i huvudet / hör aldrig det jag läser. (Hör? Hur då? Ser däremot.)
# gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker. (Tar en eeeevighet.)
# läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
# läser alltid på svenska läser på flera språk (Flera och flera. Svenska och engelska i alla fall.)
# är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare (Jag är bra på att komma ihåg saker.)
# skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser.
# läser varje dag läser mer sällan (Dessvärre :( )
# tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande
Såhär är jag! Hur är du?
Jag hittade en läsenkät hos enligt O, och har ju älskat att fylla i formulär sen jag var liten och lekte med blanketter på posten. Här kommer den:
Hur är du som läsare?
# snabb långsam (Om man inte läser snabbt hinner man ju inte läsa alla böcker!)
# läser alla ord skummar en del (Förutsatt att det är bra alltså. Kurslitteratur skummade jag, men med andra böcker slutar jag hellre läsa om det är tråkigt).
# gillar långa beskrivningar / hoppar över det som inte för historien framåt (Eh, svårt val. Hoppar inte över, men ogillar ändå för långa beskrivningar).
# kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
# undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar (Gillar tjocka böcker, problemet är att jag läser mest på tåget när jag pendlar, så de tyngsta är lite besvärliga att hantera).
# tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något
# idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor
# tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut När jag var yngre minns jag att jag ibland läste sista sidan för att jag blev så otålig och nyfiken, men det var länge länge sen.
# väljer efter omslag / skiter fullständigt i ytan. Har ärligt talat svårt för böcker som jag tycker är riktigt fult designade, men jag läser dem ändå om de verkar tillräckligt intressanta. Det händer dessutom då och då att jag får syn på nåt snyggt omslag i bokhandeln och just därför plockar upp boken och läser på baksidan. Dock skulle jag inte orka läsa bara på grund av att boken var snygg.
# läser baksidetexter undviker baksidetexter. Alltid! Blir jätteirriterad om det enda som står på baksidan är recentioner från författarens tidigare verk. Jag vill veta vad det handlar om!
# väljer boken efter rekommendation / vill helst välja själv. Det är olika. Numera får jag nästan alla boktips från olika bokbloggar, men det är klart att jag läser böcker som vänner rekommenderar. Kan dock tycka att det känns lite pressande att läsa nåt som någon säger är "jättejättebra!", för det är alltid lite jobbigt att erkänna att man inte tyckte om nåns älsklingsbok.
# rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker
# hör det jag läser i huvudet / hör aldrig det jag läser. Ibland, om jag läser finlandsvenska författare. Och ibland om boken är väldigt, väldigt brittisk.
# gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker. Jag gillar idén med ljudböcker mer än vad jag gillar att lyssna på dem. Det är ju genialiskt att man kan läsa samtidigt som man gör något annat, me det tar ju så lång tid att höra en hel bok jämfört med att läsa själv! Blir otålig!
# läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
# läser alltid på svenska läser på flera språk
# är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare
# skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser. Både i en liten anteckningsbok och på boktipset.se
# läser varje dag läser mer sällan
# tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande
Hur är du som läsare?
# snabb långsam (Om man inte läser snabbt hinner man ju inte läsa alla böcker!)
# läser alla ord skummar en del (Förutsatt att det är bra alltså. Kurslitteratur skummade jag, men med andra böcker slutar jag hellre läsa om det är tråkigt).
# gillar långa beskrivningar / hoppar över det som inte för historien framåt (Eh, svårt val. Hoppar inte över, men ogillar ändå för långa beskrivningar).
# kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
# undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar (Gillar tjocka böcker, problemet är att jag läser mest på tåget när jag pendlar, så de tyngsta är lite besvärliga att hantera).
# tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något
# idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor
# tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut När jag var yngre minns jag att jag ibland läste sista sidan för att jag blev så otålig och nyfiken, men det var länge länge sen.
# väljer efter omslag / skiter fullständigt i ytan. Har ärligt talat svårt för böcker som jag tycker är riktigt fult designade, men jag läser dem ändå om de verkar tillräckligt intressanta. Det händer dessutom då och då att jag får syn på nåt snyggt omslag i bokhandeln och just därför plockar upp boken och läser på baksidan. Dock skulle jag inte orka läsa bara på grund av att boken var snygg.
# läser baksidetexter undviker baksidetexter. Alltid! Blir jätteirriterad om det enda som står på baksidan är recentioner från författarens tidigare verk. Jag vill veta vad det handlar om!
# väljer boken efter rekommendation / vill helst välja själv. Det är olika. Numera får jag nästan alla boktips från olika bokbloggar, men det är klart att jag läser böcker som vänner rekommenderar. Kan dock tycka att det känns lite pressande att läsa nåt som någon säger är "jättejättebra!", för det är alltid lite jobbigt att erkänna att man inte tyckte om nåns älsklingsbok.
# rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker
# hör det jag läser i huvudet / hör aldrig det jag läser. Ibland, om jag läser finlandsvenska författare. Och ibland om boken är väldigt, väldigt brittisk.
# gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker. Jag gillar idén med ljudböcker mer än vad jag gillar att lyssna på dem. Det är ju genialiskt att man kan läsa samtidigt som man gör något annat, me det tar ju så lång tid att höra en hel bok jämfört med att läsa själv! Blir otålig!
# läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
# läser alltid på svenska läser på flera språk
# är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare
# skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser. Både i en liten anteckningsbok och på boktipset.se
# läser varje dag läser mer sällan
# tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande
torsdag 13 oktober 2011
Bokmärken
Jag har alltid haft svårt för att komma ihåg att använda bokmärken. Jag har alltid ägt bokmärken, men när jag läser så tycks de alltid vara nån annanstans, och jag använder nåt gammalt kvitto istället. (Eller, vanligare: försöker memorera vilken sida jag var på, och får sen leta när jag ska börja läsa igen och såklart inte minns sidnumret).
Den senaste tiden har jag börjat med ovanan att stoppa tåg+SL-kortfodralet i boken. Mycket opraktiskt de gånger man glömmer den hemma, eller glömmer flytta bokmärket till en ny bok när man har läst ut den gamla. Jag har ändå på nåt sätt tyckt att det är värt risken att glömma kortet hemma, för när man vill föja raderna med bokmärket (jag vill det ibland när jag läser på tåget, det gör det lättare för mig att koncentrera mig på var jag är i texten om det är en massa ljud runt omkring) är det så bra format och konsistens på ett accesskort.
Idag var jag på Naturhistoriska riksmuseet, och hittade ett "samlarkort" i samma format och styvhet. Men med elefanter på istället för SL-logga!
Korten kostade bara femton kronor, och har en sån där 3d-effekt som man tyckte var så cool när man gick i mellanstadiet. Det fanns en massa olika djur att välja på. Jag var sugen på flamingo, men tänkte att grått djur skulle vara mer vilsamt att titta på samtidigt som man läser.
Hur som helst, jättebilligt och praktiskt!
Den senaste tiden har jag börjat med ovanan att stoppa tåg+SL-kortfodralet i boken. Mycket opraktiskt de gånger man glömmer den hemma, eller glömmer flytta bokmärket till en ny bok när man har läst ut den gamla. Jag har ändå på nåt sätt tyckt att det är värt risken att glömma kortet hemma, för när man vill föja raderna med bokmärket (jag vill det ibland när jag läser på tåget, det gör det lättare för mig att koncentrera mig på var jag är i texten om det är en massa ljud runt omkring) är det så bra format och konsistens på ett accesskort.
Idag var jag på Naturhistoriska riksmuseet, och hittade ett "samlarkort" i samma format och styvhet. Men med elefanter på istället för SL-logga!
Korten kostade bara femton kronor, och har en sån där 3d-effekt som man tyckte var så cool när man gick i mellanstadiet. Det fanns en massa olika djur att välja på. Jag var sugen på flamingo, men tänkte att grått djur skulle vara mer vilsamt att titta på samtidigt som man läser.
Hur som helst, jättebilligt och praktiskt!
onsdag 12 oktober 2011
Gratis! Det är ju gott.
Idag delades det ut en ny gratistidning med tema böcker på tåget!
Tidningen Books är ett samarbete mellan SJ, Nordiska tidningsbolaget, ett antal bokförlag och Akademibokhandeln och Adlibris.
Innehållet är till största delen utdrag ur ett antal nyutkomna böcker, och det tycker jag inte är så väldigt intressant. Däremot verkar det vara en del intressanta intervjuer med författarna (har inte hunnit läsa så noga ännu) Michael Connelly och Jonas Karlsson, och en artikel om formgivning av bokomslag.
Layouten känns väldigt trevlig. Jag läser en del facktidningar på jobbet, och är därför inte direkt bortskämd med trevlig layout. Här känns det både luftigt och snyggt, och dessutom har man använt flera olika illustratörer som gestaltar bokutdragen istället för att ta den enkla men tråkiga vägen och bara visa bokomslagen.
Det hela känns lite reklamigt, men det är ändå mycket att läsa, och reklam för nya böcker är ju inte helt fel ändå. En bra grej är att man får ett par rabattkuponger från adlibris och akademibokhandeln som ger en ganska bra deal för de som fastnar för något av bokutragen och vill köpa boken.
Lock & key, Sarah Dessen
Utläst: Lock & key av Sarah Dessen.
Jag har läst ett par av hennes böcker nu, och gillat dem. Det här är ganska realistiska ungdomsböcker, med fina personporträtt där relationer står i fokus (och då inte bara kärleksrelatiner, utan även vänskap/familj). För att vara amerikanska undomsböcker känns Dessens böcker ganska frispråkiga (många gånger tycker jag att ungdomsböcker, särskilt de från USA, är som små präktiga moralpredikningar, där karaktärerna inte kommer undan med några olydigheter/olagligheter utan att åka fast/få föreläsning/ångra sig), i denna tex har huvudpersonen både sex, blir full och röker på.
Hur som helst, om man är inne på ungdomsböcker (och det tycker jag att man får vara även som vuxen faktiskt) så är denna författare ett hett tips.
tisdag 11 oktober 2011
Landet utanför
Ibland händer det att jag läser facklitteratur. Märkligt ofta lånar jag den av pappa, son inte direkt har samma yrke eller ens är i samma bransch. I julas fick han i alla fall Landet utanför av Kristina Mattsson och i somras läste jag den.
Landet utanför är en reportagebok om Sverige utanför storstäderna, småstäder och landsbygd som har svårt att gå runt ekonomiskt och som människor flyttar ifrån. Den är ett försök att förstå varför inte alla bygder klarar sig, men mest en beskrivning av de människor som valt att bo kvar bland de tomma husen.
Jag tycker att Mattsson väcker en hel del intressanta frågor. Den jag mest minnsär frågan om alla i landet ska ha samma rätt till samhällsservice. I dagens samhälle där så mycket sker på nätet vore det ju väldigt lätt att ge alla samma tillgång till kommunen och försäkringskassan, men då har man problemet att nätet inte är utbyggt och folk i glesbygden får sitta med modem. Är det rätt? Går det att göra på annat sätt? Tyvärr tycker jag inte att Mattsson svarar på några frågor överhuvudtaget. Det är mest en skildring av ett land där det inte går så bra, men där de som bor trivs så mycket bättre och ändå vill vara kvar.
Det stora problemet med boken är att jag (som storstadsbo?) stör mig på Mattssons tydliga ställning för landsbygden mot storstäderna. Hon beskriver sig själv som roslagsbo trots att hon växt upp i en förort och bara tillbringar somrarna i Roslagen. Hennes tydliga missnöje med uppväxtorten färgar resten av boken. Och när hon i början definierar "storstad" som "alla de orter som det går bra för ekonomiskt och inflyttningsmässigt" tappar hon mitt intresse en del. Åre må kunna ses som en förlängning av Stureplan, men det kan inte sägas vara en stor stad. Och borde det inte vara intressant att undersöka närmare varför Åre lyckas där andra misslyckas och inte bara avfärda det som "storstad"?
Nåja, jag tycker ändå att boken är läsvärd. Den sätter ljuset på orter som inte förekommer på andra ställen och ställer som sagt en del frågor. Det hade bara kunnat vara så mycket bättre.
Landet utanför är en reportagebok om Sverige utanför storstäderna, småstäder och landsbygd som har svårt att gå runt ekonomiskt och som människor flyttar ifrån. Den är ett försök att förstå varför inte alla bygder klarar sig, men mest en beskrivning av de människor som valt att bo kvar bland de tomma husen.
Jag tycker att Mattsson väcker en hel del intressanta frågor. Den jag mest minnsär frågan om alla i landet ska ha samma rätt till samhällsservice. I dagens samhälle där så mycket sker på nätet vore det ju väldigt lätt att ge alla samma tillgång till kommunen och försäkringskassan, men då har man problemet att nätet inte är utbyggt och folk i glesbygden får sitta med modem. Är det rätt? Går det att göra på annat sätt? Tyvärr tycker jag inte att Mattsson svarar på några frågor överhuvudtaget. Det är mest en skildring av ett land där det inte går så bra, men där de som bor trivs så mycket bättre och ändå vill vara kvar.
Det stora problemet med boken är att jag (som storstadsbo?) stör mig på Mattssons tydliga ställning för landsbygden mot storstäderna. Hon beskriver sig själv som roslagsbo trots att hon växt upp i en förort och bara tillbringar somrarna i Roslagen. Hennes tydliga missnöje med uppväxtorten färgar resten av boken. Och när hon i början definierar "storstad" som "alla de orter som det går bra för ekonomiskt och inflyttningsmässigt" tappar hon mitt intresse en del. Åre må kunna ses som en förlängning av Stureplan, men det kan inte sägas vara en stor stad. Och borde det inte vara intressant att undersöka närmare varför Åre lyckas där andra misslyckas och inte bara avfärda det som "storstad"?
Nåja, jag tycker ändå att boken är läsvärd. Den sätter ljuset på orter som inte förekommer på andra ställen och ställer som sagt en del frågor. Det hade bara kunnat vara så mycket bättre.
måndag 10 oktober 2011
Barn och böcker
Har tänkt lite av och till på en sak vi pratade om på jobbet angående böcker och det stör mig. Två av kollegorna tyckte att det nog var svårt för dagens barn att förstå Astrid Lindgrens böcker. Jag tror att det var för att de utspelar sig en bit tillbaka i tiden. Vi sade väl nåt om att varför skulle inte dagens barn kunna förstå när vi gjorde det men sen gick konversationen vidare.
Men vad är det för korkad sak att säga? Varför skulle man inte kunna förstå en bok fast man inte levde på den tiden? Kan de inte läsa ännu äldre historier heller? Eller sagor och fantasy, för sådant har ju aldrig funnits? Jag skulle gissa att barnen inte är så bokintresserade med föräldrar med den inställningen. Vilket förstås är helt okej, men jag kan inte riktigt förstå folk som inte läser (stora mängder) böcker. Vad GÖR de istället?
Men vad är det för korkad sak att säga? Varför skulle man inte kunna förstå en bok fast man inte levde på den tiden? Kan de inte läsa ännu äldre historier heller? Eller sagor och fantasy, för sådant har ju aldrig funnits? Jag skulle gissa att barnen inte är så bokintresserade med föräldrar med den inställningen. Vilket förstås är helt okej, men jag kan inte riktigt förstå folk som inte läser (stora mängder) böcker. Vad GÖR de istället?
söndag 9 oktober 2011
Sånt man bara säger
Jag har också läst ut en bok! Fördelen med att vara sjuk, man hinner både läsa tidningen och en bok (och titta ohälsosamt mycket på Buffy). Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk. Susanne hoppar av sitt liv och bestämmer sig för att bo i sitt hus på landet och vänta in våren, men så får hon sin systerson på halsen och tvingas förhålla sig till sin systers problem. En ganska långsam bok med bra personporträtt. Jag har lite svårt för alltför bra skildringar av 15-åringar i böcker och filmer (och jag har blivit utsatt för en del sådana på sista tiden), för de är så fruktansvärt irriterande. Typ "det är syndast om mig i hela väääärlden och iiiingen förstår mig". Men här funkar det bra. Det finns böcker jag skulle rekommendera över den här, men har du inget bättre för dig så...
lördag 8 oktober 2011
Läste en klassiker..
Efter att ha plöjt 600-sidor collegedekadens var jag sugen på något helt annorlunda. Alltså plockade jag ner Pollyanna (Eleanor H Porter) ur bokhyllan. Jag köpte den här boken på loppis i somras, mest för att jag ville se om det var sant att den var väldigt olik den olidligt käcka 60-talsfilmen.
Var den det? Tja, lite.
Pollyanna är elva år när hennes pappa dör och hon får flytta till sin sura och stränga moster. Själv är hon alltid glad och blir utan större problem vän med alla surpuppor i stan. Boken är inte fullt så käck som filmen, utan ganska klassiskt flickbokstrevlig. Och det kan ju vara... trevligt ibland.
Var den det? Tja, lite.
Pollyanna är elva år när hennes pappa dör och hon får flytta till sin sura och stränga moster. Själv är hon alltid glad och blir utan större problem vän med alla surpuppor i stan. Boken är inte fullt så käck som filmen, utan ganska klassiskt flickbokstrevlig. Och det kan ju vara... trevligt ibland.
Utläst: the Secret history
Så! Nu har jag läst ut The secret history av Donna Tartt. Det tog lite tid, eftersom den är ca 620 sidor tjock, och för att jag har haft ett annat projekt på gång på mina pendlarresor den senaste veckan.
Boken handlar om collegestudenten Richard, som blir en del av en liten, sluten grupp studenter som läser gammalgrekiska, diskuterar Homeros klär sig i kostym till vardags, dricker oändliga mängder whisky och är allmänt pretentiösa. Något går såklart katastrofalt fel, och sen ännu mer fel, och relationerna blir mer och mer komplicerade.
Jag tycker väldigt mycket om den här boken, men jag är inte så himla entusiastisk över själva handlingen. Tempot är ganska lågt, det är många sidor av whiskydrickande och översättningsläxor i grekiska. Storheten är karaktärsbeskrivningarna och själva stämningen. När jag läste den ville jag också läsa klassiska språk och ha vintageslipsar!
Jag förstår inte riktigt hur jag kunde tycka att den var tråkig första gången jag läste den (som sextonåring), för det är den verkligen inte. Den är medryckande och intressant, och en sån där bok där man tror att man känner alla karaktärer på riktigt för att de är så väl beskrivna.
Vad är det förresten med böcker i skolmiljö? Varför är jag alltid så fascinerad av dem?
Boken handlar om collegestudenten Richard, som blir en del av en liten, sluten grupp studenter som läser gammalgrekiska, diskuterar Homeros klär sig i kostym till vardags, dricker oändliga mängder whisky och är allmänt pretentiösa. Något går såklart katastrofalt fel, och sen ännu mer fel, och relationerna blir mer och mer komplicerade.
Jag tycker väldigt mycket om den här boken, men jag är inte så himla entusiastisk över själva handlingen. Tempot är ganska lågt, det är många sidor av whiskydrickande och översättningsläxor i grekiska. Storheten är karaktärsbeskrivningarna och själva stämningen. När jag läste den ville jag också läsa klassiska språk och ha vintageslipsar!
Jag förstår inte riktigt hur jag kunde tycka att den var tråkig första gången jag läste den (som sextonåring), för det är den verkligen inte. Den är medryckande och intressant, och en sån där bok där man tror att man känner alla karaktärer på riktigt för att de är så väl beskrivna.
Vad är det förresten med böcker i skolmiljö? Varför är jag alltid så fascinerad av dem?
fredag 7 oktober 2011
Ungdomsår
Den enda nobelpristagare jag tyckt varit riktigt dålig är J. M. Coetzee. Jag har visserligen bara läst en bok av honom och inser att det är som att döma ut Selma Lagerlöf efter att bara ha läst Gösta Berlings saga, men den här boken är riktigt riktigt dålig. Ungdomsår heter den alltså. En uppväxtskildring. Pojke lämnar det inskränkta föräldrahemmet för storstaden/universitetet- är blyg- har svårt att känna sig hemma trots att han så länge drömt om det- får några vänner- drömmer om att bli författare/känd på annat sätt men verkar aldrig ta tag i det på riktigt- drömmer om Qvinnan- får kanske ihop det med en medstudent men är aldrig riktigt kär i henne- är kär i äldre kvinna som aldrig skulle se åt honom. Hm, har jag läst det förut någonstan? Ja, i typ fem miljarder andra böcker. Har det någonsin varit intressant? Nej, bara tråkigt tråkigt tråkigt. Gnälliga unga män som vill bli författare och trånar efter kvinnor de inte kan få är inte allmängiltiga och förtjänar inte nobelpriset.
Det obligatoriska Nobelprisinlägget
Igår var första gången jag sa "Äntligen!" i sammanhanget *nobelpristagare i litteratur avslöjas* på ett helt oironiskt sätt.
Heja Tranströmer!
"Vad roligt för honom, han måste vara jättejätteglad" sa jag till Anna, som svarade "det ser inte ut som det" och visade förstasidan på dn.se, där de hade valt att illustrera nyheten med en (förvisso gammal) bild av Tranströmer där hans ansiktsuttryck snarare tydde på *deprimerad med huvudvärk*. Sen kom det en gladare, så jag antar att de bara hade väldigt bråttom vid första försöket.
Heja Tranströmer!
"Vad roligt för honom, han måste vara jättejätteglad" sa jag till Anna, som svarade "det ser inte ut som det" och visade förstasidan på dn.se, där de hade valt att illustrera nyheten med en (förvisso gammal) bild av Tranströmer där hans ansiktsuttryck snarare tydde på *deprimerad med huvudvärk*. Sen kom det en gladare, så jag antar att de bara hade väldigt bråttom vid första försöket.
torsdag 6 oktober 2011
Nobelpriset
Då var det dags för den stora händelsen, och i år följdes det för ovanlighetens skull inte av ett jaså. En författare man faktiskt hört talas om, om än inte läst. Trevligt nog följdes det av en rejäl litteraturdiskussion på fikarasten och fick mig att fundera på vilka nobelpristagare jag egentligen läst. 16 st tydligen. Av 107 (fick jag det till). Eftersom jag är sjuk tänkte jag nöja mig med att bedömma dem efter den ofantligt djuplodande skalan bra-okej-dålig.
Herta Müller (2009) - okej
Doris Lessing (2007) - bra
Orhan Pamuk (2006) - okej
J. M. Coetzee (2003) - dålig
Imre Kertész (2002) - okej
William Golding (1983) - bra
Eyvind Johnson (1974) - bra
Harry Martinson (1974) - bra
Alexander Solzjenitsyn (1970) - kommer inte ihåg, bra eller okej
Jean-Paul Sartre (1964) - kommer inte ihåg, bra eller okej
John Steinbeck (1962) - bra
Albert Camus (1957) - bra
Pär Lagerkvist (1951) - bra
Pearl Buck (1938) - bra
Selma Lagerlöf (1909)- bra
Rudyard Kipling (1907) - bra
Men det är ju riktigt skandalöst att bara tolv (12!) pristagare varit kvinnor. Hej gubbar som läser, vidga era vyer lite.
Herta Müller (2009) - okej
Doris Lessing (2007) - bra
Orhan Pamuk (2006) - okej
J. M. Coetzee (2003) - dålig
Imre Kertész (2002) - okej
William Golding (1983) - bra
Eyvind Johnson (1974) - bra
Harry Martinson (1974) - bra
Alexander Solzjenitsyn (1970) - kommer inte ihåg, bra eller okej
Jean-Paul Sartre (1964) - kommer inte ihåg, bra eller okej
John Steinbeck (1962) - bra
Albert Camus (1957) - bra
Pär Lagerkvist (1951) - bra
Pearl Buck (1938) - bra
Selma Lagerlöf (1909)- bra
Rudyard Kipling (1907) - bra
Men det är ju riktigt skandalöst att bara tolv (12!) pristagare varit kvinnor. Hej gubbar som läser, vidga era vyer lite.
tisdag 4 oktober 2011
Plastic fantastic
Nej, jag har fortfarande inte läst ut boken.
Idag tänkte jag istället tipsa om det smarta plastfodralet som sitter utanpå den. Det sägs ju att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det kan ju ändå vara trevligt om de håller sig rena, hela och utan skrynklor. Ett smart sätt att åstadkomma det är att köpa plastomslag att klä på dem.
Jag har köpt mitt fodral på Pocket Shop, det känns ungefär som en plastficka och finns i två olika storlekar (vanlig pocket och större, tex engelska pocket). De kostar bara åtta kronor, och det verkar som om de håller länge. Perfekt för oss som alltid släpar runt på böcker i handväskan.
måndag 3 oktober 2011
A Song of Ice and Fire
Om du bara ska läsa en bok i ditt liv, läs fem. Eller sju, bara författaren får tummen ur. Kända för allmänheten genom tvserien som gjorts på den första boken: A Game of Thrones. Författare är George R. R. Martin, övriga böcker i serien är A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons, som kom i somras. De två ännu oskrivna ska heta The Winds of Winter och A Dream of Spring. Tyvärr tog det nästan sex år mellan de två senaste, det är ganska så rejält irriterande att tänka att jag kanske behöver vänta i tolv år på att få reda på hur det ska gå. Men det (och de 800-sidiga tegelstenarna) är ingen anledning att inte läsa dem, för de är så otroligt bra.
Serien berättas genom ett flertal olika personers synvinkel och då den utspelas under flera år hinner karaktärerna utvecklas ordentligt. Jag har inte samma favoritpersoner i den senaste boken som i den första om man säger så. Martin har arbetat igenom sin värld rätt ordentligt och har förmodligen stora scheman hemma för att hålla reda på alla bikaraktärer. Det är inte klassisk fantasy då det är ganska ont om alver, magi och troll. Desto mer medeltid, onda människor och relationer. Och blod.
Just nu är det lite besvärligt för nästan alla i min bekantskapskrets har sett serien och tycker att den är så fantastiskt bra. Vilket den säkert är, men jag har precis läst ut den femte boken och vill hellre diskutera det som händer i den. Och jag har lite svårt att komma ihåg vad som händer i vilken bok, vilket gör att jag inte vill säga så mycket och förstöra något. Så snälla alla, läs dem!
Serien berättas genom ett flertal olika personers synvinkel och då den utspelas under flera år hinner karaktärerna utvecklas ordentligt. Jag har inte samma favoritpersoner i den senaste boken som i den första om man säger så. Martin har arbetat igenom sin värld rätt ordentligt och har förmodligen stora scheman hemma för att hålla reda på alla bikaraktärer. Det är inte klassisk fantasy då det är ganska ont om alver, magi och troll. Desto mer medeltid, onda människor och relationer. Och blod.
Just nu är det lite besvärligt för nästan alla i min bekantskapskrets har sett serien och tycker att den är så fantastiskt bra. Vilket den säkert är, men jag har precis läst ut den femte boken och vill hellre diskutera det som händer i den. Och jag har lite svårt att komma ihåg vad som händer i vilken bok, vilket gör att jag inte vill säga så mycket och förstöra något. Så snälla alla, läs dem!
Anna
Och jag är Anna. Jag läser inte lika sjuka mängder böcker, för tillfället för att jag håller på att kolla igenom alla säsonger av Buffy the vampire slayer. Har bara hunnit fyrtio böcker i år :( Men jag leder i antal lånekort i alla fall, tror jag (åtta stycken hittills). Jag läser också det mesta, gärna deckare och fantasy. Den enda boken jag inte läst ut när jag väl börjat är Den amerikanska flickan av Monica Fagerholm (heter hon va?) Den var skit, och jag är ändå ganska härdad mot skit. Jag gillar biblioteket, men jag gillar också att äga böcker. Och det lät kanske lite väl moderat, men det är nog mer hoarding det handlar om.
För övrigt tror jag det heter genrer?
För övrigt tror jag det heter genrer?
En gammal bok om älgar
Jag gjorde detta fynd på bokbörsen.se för ett tag sen. Ett rent nostalgiköp, värt varenda krona (tror det kostade ca 80kr inkl porto).
När jag var liten lånade jag den här boken många gånger på biblioteket och tyckte den var så bra. Som jag minns det så handlar den, på ett pedagogiskt sätt, om hur älgar lever. Det fanns en liknande som handlade om en igelkott, om nån minns vad den hette så... tipsa gärna så ska jag jaga rätt på den också.
Jag återkommer med en recension av denna förhoppningsvis odödliga klassiker.
söndag 2 oktober 2011
The secret history
När jag gick i ettan på gymnasiet läste en klasskompis Donna Tartt's Den hemliga historien och redovisade om den på svenskan. Hon var extremt entusiastisk, det var den bästa bok hon läst! Jag, som även då älskade böcker och lästelästeläste jämt blev såklart nyfiken och stod i kö länge på bibliotektet för att få låna den (den var alltså nyutkommen då, det här var på lägereldarnas och sagornas tid). Så fick jag den till slut i mina händer och... blev så himla besviken. Den var så tråkig! Så lång, och så tråkig, och jag avskydde ungefär alla karaktärer.
Sen har jag läst/hört/sett på tv om denna bok många, många gånger. Alla älskar den. Jag började tänka att det kanske vore roligt att läsa om den och se om jag fattar nåt nu som jag missade den gången. Så fick jag den i födelsedagspresent i somras och då var det väl liksom dags för den där andra chansen.
Nu har jag läst lite mer än halva, och den här gången är den jättebra! Jag vet inte om det beror på att jag är äldre och visare, att den är bättre på engelska eller på att jag hade alldeles för höga förväntningar på den och för mycket föreställningar om hur den skulle vara när jag läste den första gången, men bra är den.
Det bästa är att jag inte minns mer från mitt första försök än att den handlade om collegestudenter som studerar grekiska, så jag har ingen aning om hur den slutar! Förhoppningsvis fortsätter den vara bra. I'll let you know.
Sen har jag läst/hört/sett på tv om denna bok många, många gånger. Alla älskar den. Jag började tänka att det kanske vore roligt att läsa om den och se om jag fattar nåt nu som jag missade den gången. Så fick jag den i födelsedagspresent i somras och då var det väl liksom dags för den där andra chansen.
Nu har jag läst lite mer än halva, och den här gången är den jättebra! Jag vet inte om det beror på att jag är äldre och visare, att den är bättre på engelska eller på att jag hade alldeles för höga förväntningar på den och för mycket föreställningar om hur den skulle vara när jag läste den första gången, men bra är den.
Det bästa är att jag inte minns mer från mitt första försök än att den handlade om collegestudenter som studerar grekiska, så jag har ingen aning om hur den slutar! Förhoppningsvis fortsätter den vara bra. I'll let you know.
Samlade svenska kulter
För några veckor sen läste jag Anders Fagers Samlade svenska kulter. Och älskade den!Det är en samling berättelser (många berättelser), som handlar om hemliga ockulta sällskap, urtidsmonster, dagisbarn, tonårstjejer, roadtrips och ålderdomshem. Vissa av historierna hänger ihop, vissa tror man gör det, men man vet inte säkert. Jag blir förvirrad, äcklad, road och väldigt sugen på att läsa mer av Anders Fager. Detta är riktigt bra svensk skräck.
Jag har läst att många jämfört boken med Lovecraft, vilket förmodligen har sina poänger. Själv kan jag inte uttala mig så mycket i den frågan, min enda Lovecraft-upplevelse hade jag som sextonåring då jag, hetsad av en klasskompis, lånade en novellsamling av honom på biblioteket och, i princip, tänkte: "vad är det här för skit?" och slutade läsa efter halva. Så, helt likt är det nog inte. Eller så har min smak ändrats, och jag borde ge Lovecraft en andra chans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)