Läsrapport Oktober

Oktober blev av någon anledning en riktig lässvacka. Bara sex böcker lästa?! Såhär kan det ju inte få fortsätta... :)

# Betvingade - Simona Ahrnstedt
# Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
# Mina fräknar - Sofia Hallberg
# Tio stationer - Jenny Valentine
# Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt
# Mannen utan öde - Imre Kertész

Mannen utan öde - Imre Kertész

Mannen utan öde är en skildring av livet i koncentrationsläger sett genom en fjortonårig judisk pojkes ögon.
   En dag när han åker buss till arbetet stoppas bussen och alla passagerare skickas utan vidare information till Auschwitz. Tack vare att en fånge varnar honom för att uppge sin rätta ålder klarar han den första utrensningen. Han skickas så småningom vidare till Buchenwald och Seitz, får uppleva svält, sjukdom och död. Livet i lägret blir efter ett tag det normala, förtrycket något självklart som inte ifrågasätts och det går även att uppleva lycka i den absurda miljön.
   Jag blir lite förvirrad över hur kall berättarrösten ställer sig till allt som händer. Ingenting berör honom riktigt, han blir inte arg, inte hatisk, han ifrågasätter inte ens tyskarnas rätt att göra vad de gör. Författaren har själv överlevt Auschwitz så jag antar att det är en trovärdig historia. Det onormala kan bli normalt när man inte får uppleva något annat. Dock blir boken lite tråkig. Det känns ju lite konstigt att säga med tanke på ämnet, men det är nog det kyliga, och överdrivet naiva iakttagandet hos huvudpersonen som gör att jag inte riktigt kommer in i berättelsen. Å andra sidan kanske det är exakt så det är tänkt att man ska uppleva boken, och den var intressant att läsa.

Spegelvampyrer

Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt

Arri är sjutton år och missförstådd av hela världen. Det är föräldrarna, välvilliga men omöjliga att prata med, lillasystern som förvandlats till en översminkad såpaklon och bästisen som plötsligt säger upp kontakten efter en konflikt som Arri anser sig vara oskyldig till. I skolan finns Oscar, ouppnåligt vacker, som Arri drömmer om men inte tror att hon nånsin kan komma närmare.
   En dag ser hon en skugga i spegeln, och innan hon vet ordet av har hon fått tillträde till en annan värld. Den gåtfulla platsen heter Eidolon och befolkas av en grupp bleka, vackra vampyrer. Arri får en speciell kontakt med Leonidas, och han berättar att hon har kommit till Eidolon av en särskilt anledning. Just hon behövs.
   I den vanliga världen händer det också intressanta saker. Oscar visar sig vara betydligt mer lättillgänglig än Arri kunnat drömma om, och hon inser att hon kommer bli tvungen att göra ett val...

Arri är oerhört irriterande, så pretantiös och högtravande - precis som många sjuttonåringar. Det övernaturliga inslaget vävs inte samman med verkligheten på ett helt övertygande sätt, jag tycker bättre om styckena som handlar om familjen, skolan och Oscar än vampyrdelarna. På det stora hela är boken iallafall underhållande och ger en lite annorlunda vinkel på vampyrtemat.

Tio stationer - Jenny Valentine

Lucas och hans storasyster Macy övertalar sin mamma att få ta med sig lillebror Jed och farfar Norman på utflykt till ett museum. Det är bara tio stationer med tunnelbanan, vad kan gå fel? En hel del tydligen. Plötsligt har lillebror och farfar, som är ganska senil, försvunnit spårlöst och paniken är ett faktum.

Den här boken fick jag gratis på bokmässan. (Det är mer en novell än en roman, bara 62 sidor lång). Tydligen är karaktärerna gamla bekanta för Jenny Valentine-läsare, det handlar om samma familj som i Hitta Violet Park. Jag kan tänka mig att om man har läst den och älskat den så tycker man att det är fint att återse Lucas och hans syskon. Har man inte läst den så är Tio stationer tyvärr ganska menlös och inte särskilt spännande. Jag tänker att jag borde testa att läsa en av Jenny Valentines vanliga böcker - hon är så hypead i bokbloggarvärlden så det måste ju finnas något där som jag inte ser i den här boken.

Krossa en häxa själv!

Hittade ett väldigt roligt och sött bokmärke på etsy: det är the Wicked Witch of the West från Oz som blir mosad i en bok istället för under ett hus. Jag minns att scenen när huset landar på häxan och hennes ben skrumpnar ihop var oerhört obehaglig (när jag var ungefär 5-6 år så att säga), men bokmärket känns som att jag skulle kunna hantera utan att bli rädd :)

Bokmärket kan köpas här. 

Mina fräknar - Sofia Hallberg

Karins lever ett stillsamt liv. Hon jobbar deltid på en tråkig arbetsplats via Manpower, har en sambo som hon inte pratar med och har i stort sett gett upp hoppet. Sambon Mats är framgångsrik, självsäker och välklädd.Karin har toppbetyg från universitetet men har aldrig jobbat inom det område hon utbildat sig i. Hon har självförtroende, men ingen självkänsla. Hon ser helt okej ut, men är tom inuti.
Mats arbetar långa dagar och reser ofta, och när han är hemma har de inget att prata om. Mats tittar på teve. Karin sitter på en stol i köket och tittar ut genom fönstret.
   En dag upptäcker Karin ett mönster bland sina fräknar. En bokstav. Hon börjar leta efter fler, och blir snart besatt av dessa tecken. Det måste betyda något! Vad vet hon inte, men hon tänker att om hon hittar alla bokstäver som gömmer sig på hennes kropp så kommer budskapet klarna.
   Livet är så oändligt enformigt och tomt, men det börjar långsamt förändras. En granne tar kontakt med Karin och visar henne ett alternativt sätt att leva., Mats sviker på ett hänsynslöst sätt och ett erbjudande om ett nytt jobb tvingar Karin ur hennes monotona tristess.

Jag tyckte mycket om den här boken, man får verkligen en känsla för Karin trots att hon är så avstängd och ofta beter sig ganska märkligt. Vi var med på en författarträff på Forma books för någon månad sedan, och då berättade Sofia Hallberg att många sagt att de tycker att boken är otäck, att de trott att Karin blev mer och mer psykiskt sjuk. Jag tyckte inte att den var otäck, mer fascinerande. Jag tolkade det inte som att Karin var galen, utan som att hon var mer eller mindre deprimerad hela tiden. Det maniska undersökandet av sin egen hud tänkte jag mer på som en strategi för att orka, något att hänga upp dagarna på.
   Jag fick inget riktigt grepp om Mats. Han är en riktig glidare, har aldrig behövt anstränga sig för att få något han vill ha och verkar inte bry sig om någon annan över huvud taget. Han och Karin har varit tillsammans i tjugo år, men de har en oerhört kall och distanserad relation. Det verkar inte som om han bryr sig om henne som person alls, kanske han bara vill ha någon mer alldaglig i sin närhet att glänsa bredvid.
   Jag gillar hur berättelsen om Karin liksom segar sig fram. Hon mår dåligt, hon mår lite bättre, hon mår jättedåligt... och det finns ändå hopp för henne. Hon gör sig allt mer självständig och oberoende och upptäcker sin egen styrka bit för bit.
   Mina fräknar är Sofia Hallbergs debutroman. Hoppas att det kommer fler i framtiden!

Torka aldrig tårar utan handskar

Alla verkar läsa Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar nu. Med rätta. Alla borde läsa den.

Det är 1980-tal, och Rasmus flyttar från en liten by utanför Arvika till Stockholm. I storstan ska han äntligen få vara sig själv, få vänner som förstår honom och träffa män som vill ha honom. Han ger sig in i en yra av one night stands, äntligen fri att leva sitt eget liv. Benjamin har växt upp som Jehovas vittne, och när han börjar inse att han är homosexuell måste han välja mellan kärleken och familjen och församlingen.
  Samtidigt börjar de första rapporterna om en ny sjukdom komma. Det verkar vara en slags cancer, vanlig bland homosexuella män, men ingen tror till en början att sjukdomen kommer att spridas ända till Sverige. Det gör den. Den smyger sig på, fler och fler börjar känna sig dåliga, får sår i munnen och  blir inlagda på sjukhus med mystiska symptom. Än så länge är det ingen som vet vad det är de har drabbats av. Än så länge kan Rasmus och hans nyfunna vänner fortsätta festa, ragga och  njuta av att ha funnit varandra och en stark gemenskap.
    
   Boken är, precis som jag hade förväntat mig, otroligt bra. Så hemsk, så sorglig, men också så fin i skildringen av Rasmus och Benjamins familjer, sökandet efter ett liv som man får forma själv, gemenskap och kärlek. Det är en av Gardells allra bästa, och det känns otroligt långt till hösten 2013 när del två kommer ut.

Tematrio - Kroppsdelar

Det var ett tag sen vi var med och körde Lyrans tematrio här på Boklandskap, men nu är det dags igen! Den här veckan är frågan: "Berätta om tre böcker med kroppsdelar i titeln".

1) Where the heart is (Där mitt hjärta finns på svenska) - Billie Letts
Sjuttonåriga Novalee Nations pojkvän smiter ifrån henne vid WalMart i en liten småstad mitt i ingenstans. Novalee är höggravid, pank och ensam. Hon har ingenstans att ta vägen och flyttar i hemlighet in i varuhuset. Det är en fantastiskt fin roman, en riktigt varm och mysig bok om vikten av vänskap och familj och om att kunna gå vidare när riktigt hemska saker händer. Jag har läst om den här boken många gånger (minst fem tror jag) och den är lika bra varje gång. Rekommenderas varmt!

2) Det nakna hjärtat - Lisa Tucker
Dorothea har i hela sitt liv levt isolerad med sin far och bror, helt utan kontakt med det moderna samhället. Barnen har fått lyssna på musik från förr, hämtat sin kunskap om världen från gamla uppslagsverk och varit klädda i 50-talskläder. När brodern en dag försvinner ger sig Dorothea ut i världen för att hitta honom. Det blir inte okomplicerat när hon ska försöka förstå det moderna samhället...

3) Fjärilen i min hjärna - Anders Paulrud
En bok om att förbereda sig för döden. Författaren skrev om sig själv och sin sjukdom, väldigt vackert och tänkvärt samtidigt som det såklart är sorgligt.

Medeltidsromans

Simona Ahrnstedts andra bok Betvingade är en romanceroman som utspelar sig på medeltiden.
Illiana Henriksdotter är dotter till en storman, och har haft otur på kärleksfronten. Hon har varit trolovad två gånger, och båda gångerna har hennes tilltänkta dött innan bröllopet. Nu är hon trolovad för en tredje gång, m1ed grannpojken Axel. Illiana ser fram emot ett lungt och stillsamt liv i hembygden, men så plötsligt förändras allt. Hon blir på grund av en rad olyckliga omständigheter tvungen att gifta sig med riddaren Markus Järv, en man som är vida känd för sin grymhet och hänsynslöshet. Ingen av dem vill ha den andre, men de finner sig i sitt öde och börjar långsamt lära känna varandra. Både Markus och Illiana visar sig ha oväntade sidor, och relationen blir stormig.

Boken var ganska mysig med sin relativt okomplicerade intrig. Jag gillar att den utspelar sig på medeltiden, och författaren har gjort omfattande research för att få allt att stämma med hur människor levde på 1300-talet. Det är dock vissa passager som känns lite tidsmässigt tveksamma, t ex när Markus tänker att Illiana är sexig. Använde man det ordet på medeltiden? Jag vet inte, men det känns lite för modernt.
Jag stör mig lite på att det allt för många gånger dyker upp scener där Illiana och Markus bråkar, hon är så arg så arg och verkligen hatar honom, och så kysser han henne och bråket övergår i passionerat tantsnusksex. Det är så irriterande att hon är så lättmanipulerad och aldrig, så att säga, bråkar färdigt.

Betvingade var helt ok, jag är väl inget fan till romancegenren direkt, men det är roligt med romaner som utspelar sig i historiska miljöer. Jag tyckte mycket mer om Simona Ahrnstedts första bok Överenskommelser, kanske för att den kändes mer dramatisk och karaktärerna var lite mer trovärdiga. Det ska komma en tredje historisk romance av Ahrnstedt, som om jag minns rätt ska utspela sig på 1600-talet. Jag kommer absolut läsa den också, och hoppas på att den håller Överenskommelser-klass.

Anna har bloggat om boken här.

En sån där vidrig bok där mamman dör

När hon har gått
smakar jag på Whips
berömda pannkakor

och de är delikata. 
Onekligen.

Men jag vill ändå trycka ner det perfekta lasset
i halsen på honom.

Mamma
kunde inte laga mat.


I En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones får vi möta Ruby vars mamma just har dött. Hennes moster kan inte ta hand om henne, och den enda andra släkting som finns att tillgå är en pappa som hon aldrig har träffat. Inte nog med att pappan bor på andra sidan USA så att Ruby måste flytta flera tidszoner ifrån alla sina vänner - han är dessutom en berömd (och rik) filmstjärna. Pappan visar sig vara snäll, och det är uppenbart att han anstränger sig för att lära känna sin dotter. Ruby tycker att det är för sent för sånt. Han övergav henne och hennes mamma, han är en svikare som man inte kan lita på.

Boken är skriven i diktform, vilket till en början var lite fint och sedan övergick till att bli mer och mer irriterande. Jag tycker inte att läsningen flöt så bra, de korta raderna gjorde att jag tänkte in konstiga pauser i alla repliker. Ruby är lite väl oresonlig, men å andra sidan har hon en väldigt turbulent tid bakom sig så man kan kanske unna henne att vara lite tjurskallig.
Boken var ok, men om den hade varit skriven på "vanligt" sätt (vilket jag föredrar rent språkmässigt) så hade den inte haft något unikt alls. Den är finns betydligt mycket mer form än berättelse i den, och det är lite tråkigt.

Jag väntar under mossan - Amanda Hellberg

Halvengelska Tilda tillbringar som alltid sommaren i sin morfars stuga i Sverige. Det är ganska långtråkigt i stugan, och det är verkligen inte särskilt bekvämt, men Tilda har det bra med sin morfar. Hon tänker en hel del på sin mormor som varit försvunnen sedan Tildas mamma var liten. Det är något konstigt med sättet mormodern försvann på, helt utan förvarning, från ett lyckligt familjeliv och utan att ta med sig några saker.
Det är annat som också är konstigt. Det verkar som om det är någon som viskar till Tilda, Någon som inte är riktigt mänsklig.
Berättelsen utvecklar sig till ett riktigt fantasyäventyr med inslag av nordiska sagoväsen. Stämningen i boken är både krypande otäck och lite mysig, precis som en riktig saga ska vara. Jag tycker dock att det är synd att den är så kort som den är. Idén är så bra att jag hade velat ha mera av allt. Jag tyckte att tempot och de tvära kasten mellan actionscener gjorde att den känndes lite för forcerad. Det går så snabbt allting! Jag hade gärna läst en längre bok som broderade ut händelserna lite mer. Att sagan känns så snabb och hetsig gör att den blir lite barnslig (vilket iofs är ok då den är tänkt att vara en ungdomsbok). Men man ska väl inte klaga, det är väl ändå ett tecken på att en bok är bra när man önskar att den varit dubbelt så lång :)

En shopaholics bekännelser

Jag brukar gilla chick lit, men av någon anledning har jag aldrig läst Sophie Kinsellas böcker. Nu låg den här bland de översta i kassen jag fick av Jenny och fick följa med på min Lissabonresa i helgen. Tyvärr tog den slut innan flygresan gjorde det, den var väldigt lättläst.

Rebecca Bloomwood lever ett glamoröst liv i London. Hon jobbar som ekonomijournalist och spenderar sin lediga tid med att shoppa kläder, skor och smink. Det ingen i hennes omgivning vet är att hon har stora skulder på grund av allt shoppande. Hon har flera kreditkort som alla är övertrasserade och får arga brev från banken. Hennes sätt att hantera det är att gömma breven och shoppa mer för att må bättre.

Jag tyckte att En shopaholics bekännelser var jobbig att läsa. Det var som att titta på ett avsnitt av Lyxfällan, men utan ordentliga ekonomer som kommer och styr upp allting. Jag blir irriterad på Rebecca för att hon inte tar tag i saker, för att hon inte förstår hur lite pengar hon har. Det är väl en rätt bra skildring av ett missbruksbeteende men jag tycker aldrig man kommer riktigt nära Rebecca. Jag blir stressad över hennes lögner men bryr mig samtidigt inte så mycket. Slutet kändes rätt avhugget, typ "snipp snapp snut, så var allt bra igen". Jag vet att det finns fler böcker, men känner inget större behov av att få veta hur det går (och jag vet ju redan hur det går, titlarna säger det mesta).

Två kassar med böcker

För några veckor sedan var Jenny och jag på Damm förlag för författarträff. Det var en trevlig tillställning och vi kom därifrån med vin i magen och bokkassar i händerna. Och när jag kom hem fick jag pälsig hjälp att packa upp.

 Spännande kassar

 Tre stycken böcker

 Lite parfymprover och annat smått och gott

Men påsen var roligast

Dessutom hade jag med ytterligare en icakasse fullsmockad med böcker som Jenny läst och inte känt något behov av att ha kvar.

Hade tänkt packa upp den för att kolla vad som är i den, men den var så full så jag iddes inte riktigt. Bestämde mig för att plocka upp böckerna en och en när jag behövde något att läsa istället. Är mer för oplanerad läsning än att sitta och skriva listor och planera, kan bli en smula stressad av sådant. Nu har jag i alla fall massvis med läsning. En mycket bra kväll på det hela taget.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

När Jacob var liten brukade hans farfar berätta otroliga historier om sin barndom på en ö havet, och om de besynnerliga barn han känt. Det fanns en flicka som kunde sväva, ett syskonpar som med onaturlig styrka och en pojke som inte syntes alls. Farfar sa alltid att historierna var sanna, men nu när Jacob är 16 förstår han såklart att det bara var sagor. Tills den dag han hittar en bunt ålderdomliga fotografier...
När farfadern dör reser Jacob och hans pappa till den ö som sagorna utspelade sig på. Jacob vet inte riktigt vad han söker, men han är säker på att föreståndarinnan för barnhemmet hans farfar bodde på finns kvar på ön. 
Jacob hittar så småningom verkligen något, men inte alls vad han förväntat sig. Det utvecklar sig till ett magiskt äventyr, och Jacob får både veta mer om sin farfar och lära känna sig själv.

Boken bygger mycket på att den är illustrerad med gamla, svartvita fotografier. Till en början tyckte jag att det var ett nytt och intressant upplägg, men det blir mer och mer tjatigt. Många saker som vävs in i handlingen känns som om de bara klämts in för att författaren hade en bild som han gärna ville ha med. Det blir helt enkelt lite krystat. Ofta. 
Jag hade nog förväntat mig att boken skulle vara lite läskig, men det var den inte alls. Jag blev lite besviken på det, men den kanske är skriven för en yngre publik än jag trott. Bilderna är fina, men är som sagt för många för att författaren ska kunna väva in dem tillräckligt bra i historien. Karaktärerna var lite för platta för att verkligen komma till liv, men kanske får de utvecklas mer i nästa bok (det verkar komma en uppföljare?). Jag gillade dock miljöerna och stämningen i boken, en lagom balans mellan verklighet och magi.

De dödas ljus: En bokdiskussion via mail

Kleo är en berömd sångerska, men hennes karriär är på väg utför. Regissören Sebastian tror dock verkligen att hans fantastiska idé till en musikvideo kommer att vända allting och göra Kleo till en stjärna igen. Han har hittat en perfekt lokal till inspelningen på internet: en gammal övergiven fabrik långt ute på landet. Tillsammans med Kleos lillasyster Rebecca och chihuahuan Bella ger de sig iväg för att skapa musikvideohistoria. Lokalen visar sig vara allt Sebastian drömt om, men under inspelningen dyker ett märkligt barn upp och stjäl en mobiltelefon. Gänget blir, pga en rad oturliga omständigheter, tvugna att övernatta i den närliggande byn Lycke. Hotellet de tar in på är ganska trevligt, men människorna i byn beter sig allt mer egendomligt. De har en hemlighet,och de verkar inte sky några medel för att nå sina mål. Snart förstår besökarna att det är långt ifrån självklart att de någonsin kommer att kunna lämna byn...

Vi som skriver här på Boklandskap jobbar inte längre på samma arbetsplats, så idag tog vi en diskussion om boken via mail istället för i lunchrummet. Den texten finns nedanför bilden, och innehåller en hel del spoilers. Även en hel del gnäll. Vi var inte helt charmade av denna svenska skräckroman nämligen...

HERE BE SPOILERS:

Jenny: Asså, han tror verkligen att han skrivit en film? Den är rätt spännande, men jag störde mig så mkt på alla filmiska grepp. Det blir liksom inte så läskigt i bokform med "hon öppnade ett städskåp. En mopp ramlade plötsligt ut och hon blev skrämd" även om man ser framför sig att man hade blivit jätterädd om det hände i en film.

Anna: Tyckte den var en smula irriterande, att ingen lyckats fly därifrån och skvallra? Och varför messar ingen någon kompis när de börjar ana att något är fel? Åtminstone när de får reda på att de ska släcka mobilmasten? Då skulle jag se till att få iväg så mycket information som möjligt. Och så kändes det som om byn gick lite väl snabbt från ”vi är ledsna för att fabriken lagt ned och bestämmer oss för att hålla ihop” till ”vi är en galen psykopatby som håller på med lobotomi, våldtäkter och mord”.

Jenny: Haha, ja "vi är ledsna, byn kommer nog funka bättre om vi lobotomerar och våldtar alla kvinnor, och sen låter dessa lobotomerade freaks uppfostra nästa härliga generation". Så logisk plan! Man undrar ju hur förslaget las fram på bymötet första gången? "Jag har en idé! Vi bygger ett hemligt altare där vi kan ha på oss djurmasker! Vi ska inte dyrka någon gud, vi ska bara ha sexpartyn, det är asbra för byn. Ingen kommer vilja? No problem, vi drogar ner och våldtar varandra!"

Det känns lite som att den här sekten hade behövt byggas upp under flera generationer, så att de som bor i byn nu har växt upp med detta. Om det hände för tio år sen (?) så borde väl några ha... flyttat? Vill alla verkligen så himla gärna bo kvar i en jättetråkig byhåla att de är beredda på att stå ut med djurmaskvåldtäktssekt? Ingen av dem tycker det är konstigt utom ormtattoopojken och hans mamma? INGEN?

Anna: Tyckte också att det hade behövts några generationer. Eller att de varit onda redan innan. Nu dödade de visserligen alla som ville flytta från byn innan de hann det, men någon borde väl lyckats sticka. Typ sagt ”nu ska jag plocka svamp, ses senare!” o bara dragit. Och de hade ju internet! Ingen som gått med i familjeliv och startat tråden ”är det normalt att bo i en våldtäktslobotomiby”? Eller bara mailat nån o bett om hjälp? Borde inte barnen gå i skola förresten? De kan ju knappast ha haft en egen skola i byn? Inte alla stadier i alla fall.

Jenny: Förstår inte heller vad de lever av? Ingen hälsar ju någonsin på utifrån och spenderar pengar? Folk måste ju jobba i grannbyar, märkte ingen att de var konstiga??  

Anna: De såg väl till att få så mycket bidrag som möjligt för att få in pengar till byn, men man måste väl gå till arbetsförmedlingen o socialen för att få ut bidrag? Inte bara sitta hemma och inkassera. 

Jenny: Varför väljer de att ha en helt uppenbar gemensam tatuering????? Vem fan hade tatuerat en orm på barnet???
Älskade dock att hunden klarade sig. Hunden var den bästa karaktären.

Jag tror boken skulle va ASLÄSKIG som film, men att man hela tiden skulle tänka "MEH! OREALISTISK!!!" när man såg den. Typ som House of wax med paris hilton (helt utdöd by där det endast finns en invånare, en fungerande mack (?) och ett museum med det attraktiva konceptet "ett hus byggt av äckligt vax där man som mördare kan smälta in folk i vaxdockor pga man är bitter på avfolkningsbygden". Lite så.

Anna: Det är ju också smart att ba ”vi vill att ni åker härifrån så fort som möjligt så vi fäller ett träd så ni inte kan komma härifrån och sedan punkterar vi era däck så ni verkligen inte kan komma härifrån. Och sedan blir vi sura för att ni inte har åkt”. Det kändes iofs rätt sannolikt, men också jävligt korkat. Och om alla bara varit trevliga så hade de väl stuckit därifrån efter några dagar.

O helt orealistisk att de kan vara riktiga poliser. Fast det kanske de inte var? Han den ”snälla” hade väl inte gått någon utbildning. Men då borde ju den riktiga polisen svänga förbi ibland, bara för att kolla att allt var ok. Orealistiskt var ordet.


Jenny: Konstig bihistoria förresten med hotellfreaksen som hade bdsm-sex? Varför, liksom. 
Anna: Och så den här blandningen av ”vi förgiftar er för att ni ska må dåligt o åka hem o sedan är jag jättesnäll och kommer med värktabletter”. Weird. Mycket med hotellfreaksen var konstigt, typ hennes samling av djur i källaren. Och alla kackerlackorna han slog ihjäl?

Jenny: Den här karaktären Kleo, det var ett väldigt tjat om att hon är så vacker? Det är typ hennes enda egenskap? Förutom att hon är missbrukare då, men det beror väl på att hon är rädd för att sluta vara vacker. Lillasystern är intressantare, men lite väl naiv? Ba "jaa, den där pojken som verkar vara en galen mördare, om man skulle ta och gå hem till honom och snacka lite, och inte bry sig om att hans psyksjuka mamma sitter i köket med en förskärare i handen?".

Och en annan fråga: varför har ingen märkt att den första journalisten är försvunnen? Även om han var frilansare borde han väl ha föräldrar/partner/kompisar/grannar/hyresvärd/tidningsbud/stammiskrog... NÅGON som märker att han inte kommer hem?
Och tänkte byrådet att de bara kunde STJÄLA en känd popstjärna och fotograf utan att nån märker det? De lär ju ha berättat var de skulle, han hade ju sett ut fabriken i förväg.

Anna: Jag fick lite intrycket att det skulle vara så att de inte berättat för någon vart de skulle för killen var så hysterisk med att ingen skulle sno hans idé (som visserligen lät intressant men inte så fantastiskt unik. Men de flesta blir väl ändå saknade av någon.

Jenny: Så mkt ointelligens i byn.!...vilket hade kunnat bli mer trovärdig om de hade varit isolerade och inavlade sen flera generationer. Och om de ändå hade dyrkat nån demon eller nåt sånt så hade de haft mer incitament till att vilja bevara byn/få beskydd av ett monster/behöva offra till monstret osv osv. Nu är allt bara så... förvirrat? Vill de bli av med gästerna eller inte, helt oklart!

Anna: Konstigt slut också, det bara kommer en bil som ba "Ok, vi plockar upp de här leriga galningarna och kör dem hela vägen till Stockholm, det låter som en bra idé!" Snällt, men orealistiskt.
 
Jenny: Slutet ja, så himla skräckfilm! Typ rippat rakt av från motorsågsmassakern där tjejen springer naken och lerig genom skogen och får åka med på ett pickupflak utan att bilföraren ba "wtf, vad gör du här helt smutsig och utan kläder, är du galen?").

Anna: Alternativt slut: Galna byn dödar även systrarna. Deras föräldrar undrar var de är och anmäler till polisen. Polisen tycker det är osannolikt att två systrar försvunnit samtidigt och kollar var deras mobiltelefoner har varit. Sist de var uppkopplade mot nätet var i byn. Polisen åker till byn och inser att den är skitskum. De förhör folk och får dem att erkänna på ca två sekunder eftersom de är korkade och egenkära. Alla åker i fängelse/hamna på psyket. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Alternativt hade kommunen, skolverket, skatteverket, arbetsförmedlingen och polisen börjat ifrågasätta saker redan på 80-talet. 

Jenny: Jag retar mig mer på storyn i efterhand än medan jag läste... men man var så inne i att det ändå var spännande att se vad som skulle hända. Skulle inte rekommendera den till någon.

Anna: Det känns som en rätt bra grundtanke till en bok, men han hade behövt jobba så mycket mer för att få historien att gå ihop. Tyckte inte att omslaget eller trailern gav rätt intryck. Det pratades ju bara lite om de där djurmaskerna o så hade de på sig dem i slutet. Den scenen hade nog också varit obehagligare som film, nu kommer jag knappt ihåg vad som hände.

Jenny:  Är man extra kräsen för att det handlar om ett samhälle och folk man känner till? Köper man fler dumheter i en amerikansk bok? 

Anna: Tror att det hade funkat bättre om det utspelat sig i USA, för där förväntar man sig sånt här. I sverige är allt så välordnat och man kan inte bara hålla sina barn hemma. Får man ens föda barn utan att någon från bvc kommer och hälsar på?

Jenny: Jag vet inte! Detta känns iaf som ett manus till en ganska b film som man hade gillat pga blev rädd, men som hade fått dåliga rec pga orimlig och med för många ologiskheter.

Betvingade

Året är 1349. Stormannadottern Illiana Henrikdotter tvingas gifta sig med den ökände riddaren Markus Järv och de reser från hennes föräldrahem i Östergötland till hans borg vid Mälaren, via hovet i Stockholm. Illiana är i början rädd för Markus, som hon har hört många hemska historier om. Under resans gång upptäcker hon dock fler sidor hos honom.

Det jag gillar med Betvingade av Simona Ahrnstedt är att den utspelar sig på 1300-talet. Det är inte ett århundrade som jag har särskilt bra koll på eller läst särskilt många böcker om. Det gör det förstås svårt att veta hur nära sanningen om den tiden som den här boken ligger, men den känns trovärdig. Jag trodde inte att man reste så mycket och så pass enkelt som de gör i boken, men det kan ju förmodligen vara en fördom.

Jag är inte lika imponerad av karaktärerna. Illiana är oskuld och oerfaren men har skinn på näsan. Markus är världsvan och erfaren men har svårt att öppna sig känslomässigt. Efter en tid i varandras sällskap har hon förstås fått honom att bli mjukare och öppnare och själv har hon blivit mer erfaren och vuxnare. Det känns som ett så klassiskt upplägg med den unga oerfarna kvinnan som lärs upp sexuellt av den äldre erfarna mannen, medan hon får honom att komma i kontakt med sina känslor. Könsstereotypt så det förslår.

Jag tycker dock mycket om språket, flytet i handlingen och miljöskildringarna. Jag ska definitivt leta upp Ahrnstedts förra bok och kan gärna tänka mig att läsa fler böcker i framtiden.

Heja, heja!

 

Martina Haags senaste bok handlar om löpning. Jag springer inte själv, har för ont i mitt ena knä för det, men skulle gärna vilja. Efter att ha läst Heja, heja! är jag ännu mer sugen, det låter så lätt!

I början av boken är Martina tjock och trött, och inser att hon måste börja träna. Löpning känns som ett bra val: det kräver ingen utrustning, kan göras var och när som helst och innebär ingen avancerad motorik. Första löprundan blir kort, men hon ger sig inte utan fortsätter springa. Lite längre varje gång. Suget efter prylar dyker såklart upp, man måste ju faktiskt ha riktiga skor - kanske flera olika. Gps-klocka behöver man väl egentligen inte, men varför avstå när det gör träningen så mycket roligare? 

   Martina är en glad berättarröst som peppar läsaren, när man läser känns det verkligen som om man också skulle kunna lära sig springa milen på under en timme. Hon skriver både om löpning när den är härlig, när man flyger fram snabb som vinden, har perfekt springfrisyr och orkar hur långt som helst och om hur det känns att starta upp träningen igen efter ett långt uppehåll, när fötterna är tunga som bly och det känns omöjligt att springa en enda kilometer.

   En sak jag blev lite besviken på i boken är att det går väldigt snabbt framåt. På framsidan står det "Från att orka stappla 20 meter till att springa maraton", och jag hade väntat mig att stapplandet (vilket är stadiet jag befinner mig på) skulle hålla på längre än tre sidor. För Martina stapplar i ett kapitel. Sen springer hon plötsligt fem kilometer. För oss 20-metershasare är fem kilometer en oändligt lång sträcka, jag hade velat ha mer pepp på hur man kommer från noll och dit. Det är ju det som känns som det verkligt svåra, att komma igång över huvud taget. Jag hade också hoppats på en uppföljning om hur det gick med Martinas onda knä (av rent självcentrerade själ såklart). Hon får jätteont, rekommenderas att köpa ett kardborrband att spänna fast knäskålen med som kanske kan hjälpa och... inget mer. Inte ett ord om huruvida det fungerade eller inte. Glömde hon skriva nästa kapitel? Jag antar att bandet fungerade eftersom det springs maraton i slutet av boken, men det hade ändå varit trevligt att få veta.

   När jag har läst andra böcker av Martina Haag har jag ibland retat mig lite på hennes lite överdrivet humoristiska och käcka ton. I Heja, heja! är hon lite mer nedtonad och det är roligt utan att bli FÖR tokroligt. De komiska inslagen känns realistiska, vilket jag ibland saknat i andra böcker av den här författaren. Kanske är det för att det blir en bra balans av självironi och beskrivningar av hur hon faktiskt lyckas nå mål som verkat omöjliga. 

När mitt knä blir friskt ska jag också springa, även om jag tvivlar starkt på att maraton någonsin kommer att bli min grej.

Tio böcker...

Det märks att jag inte pendlar längre, jag hinner inte läsa lika mycket som förut! Dock får man väl vara nöjd med tio lästa böcker i September. De här hann jag med:

# En dag - David Nicholls
# Inlåsta - Emma Donoghue
# Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh
# Dandy - Jan Guillou
# Alla de stillsamma döda - Anna Jansson
# Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs
# Heja heja - Martina Haag
# De dödas ljus - Björn B Jakobsson
# Jag väntar under mossan - Amanda Hellberg
# En sån där vidrig bok där mamman dör - Sonya Sones

Bokmässebilder

Jan Guillou pratar om sin senaste roman Dandy. Det blir minst 11-12 böcker i 1900-talsserien så man kommer ha en del att läsa i framtiden...

Mark Levengood berättade anekdoter. Jag tror att han hade guldskor på sig?

 

Underbara Clara pratade om husmorsknep på trädgårdsscenen.

  

Jonas Gardell framför en stor folkmassa i Nordstedts monter. Jag hörde att det varit en timmes kötid i hans signeringskö varje gång...

 

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg pratade YA, småstäder och magi.

Alla de stillsamma döda

Jag har läst ett gäng av Anna Janssons deckare, allihop har jag hittat i bokbytesrummet i min mammas bostadsområde. När jag kände att jag behövde en lite kortare, snabbläst bok som "mellanbok" plockade jag fram mitt senaste fynd: Alla de stillsamma döda.
   Kriminalinspektör Maria Wärn och hennes kollegor får fullt upp när en kvinna anmäler att hennes man försvunnit på ett mystiskt vis. Det är oklart om något brott har begåtts, men kvinnan är mycket påstridig och kontaktar polisen gång på gång. Strax därefter hittar en fiskare ett lik i vattnet, ett lik som bär ett likadant smycke som den försvunne mannen...

Alla de stillsamma döda är exakt som övriga i serien: Det är lite småspännande och inte helt uppenbart vem som är mördaren. Folk har knasiga namn, och lite för många beter sig som byoriginal. Poliserna har problem med sina privata relationer. Många karaktärer är sympatiska och man bryr sig om hur det ska gå för dem.
Kort sagt: det är en rätt typisk svensk deckare, ingen fantastisk roman men tillräckligt spännande och lagom tunn att bära med sig i handväskan.

Dandy - Jan Guillou

Dandy är Jan Guillous andra bok om nittonhundratalet.I den får vi följa den tredje av de norska ingenjörsbröderna, Sverre, som försvann tidigt ur Brobyggarna. Efter att ha fått sin examen vid universitetet i Dresden väljer han att inte fara hem till Norge för att bygga järnväg. Hans familj kommer nämligen aldrig att acceptera att han vill leva med en annan man. Sverre packar sina väskor och far tillsammans med sin hemlige engelske pojkvän Albie till dennes gods i England, där de planerar att bo och arbeta tillsammans. Albies familj är gammal engelsk överklass och Sverre får anpassa sig till en mängd etikettsregler och klädkoder. Själv har har han inga ekonomiska tillgångar och just ingen vana vid de uppstyltade umgängesformer man ägnar sig åt på Manningham house, men för att få vara med Albie anpassar han sig till vad som helst.
   Antagligen förstår alla på godset vilken typ av relation Sverre och Albie har, det är inget ovanligt me homosexuella relationer under studietiden i överklassen. Dock förväntar sig Albies familj att han så småningom ska gifta sig med en kvinna och få en son som kan ta över egendomen, och de kan inte vara öppna med sitt förhållande utan tvingas hela tiden hålla skenet uppe och låtsas vara enbart kamrater och kompanjoner.
   Efter en tid upptäcker Sverre att han inte bara är en begåvad ingenjör utan kanske även en blivande konstnär. Paret börjar umgås allt mer i konstnärskretsar där unga rebeller samlas för att dela alla sina hemligheter, diskutera modern konst, kärlek och sex. Sverre målar, men är osäker på om det han har verkligen är en konstnärlig talang och inte bara en teknisk begåvning.
   När tiderna förändras och kriget närmar sig blir livet som homosexuell allt svårare. Hot och våld blir allt vanligare och att vara överklass innebär inte samma skydd som förr.

Dandy känns ganska olik Brobyggarna. Det är färre äventyr och hjältemod, en lite mer lågmäld berättelse. Det är kul att läsa om hur huvudpersonerna hänger med Bloomsburygruppen, och intressant att se första världskriget ur ett helt annat perspektiv än i den första boken. Jag är inte helt förtjust i att Guillou lyckas peta in en lejonjakt (!) i berättelsen om två intellektuella dandys, det känns inte alls som att det passar in. Bortsett från det är det en fin bok, och jag ser fram emot att läsa del tre.

 Jan Guillou signerar Dandy på bokmässan.

Bokmässebaksmälla

Jag hade två fantastiska dagar på bokmässan i Göteborg. Har aldrig i mitt liv varit omgiven av så många böcker!! I alla tidningar och tevereportage jag har sett har det snackats om att det var ett inferno av köer och trängsel, men jag upplevde inget av det faktiskt. Det var ganska lång kö utanför, men den rörde sig snabbt framåt. Inne på mässan var det mycket folk, men de var relativt väl utspridda bland montrarna så det gick att komma fram och titta på allt jag ville se. 

Jag hann med allt jag ville ur scen- och monterprogrammet, och fick även se och lyssna på en hel del författare som jag inte hade prickat för i min lista. 

Var det inget som var dåligt? Jo, att alltför många mässbesökare luktade riktigt mycket svett. Hallå, man kan faktiskt använda deodorant om man ska vistas i en folkmassa. 

Idag är jag trött och öm i benen efter allt gående, men väldigt nöjd med min resa.

Ett par kilo böcker släpade jag hem:

 

Böcker som jag fick gratis! 

Tidningen Utopi hade jag turen att få gratis i Kulturtidskrifters monter en kvart innan stängning på söndagen. 

Tio stationer av Jenny Valentine delades ut gratis.

Elefantminnen plockade jag åt mig hos Hotell Gästis, där man fick välja en bok när man deltog i en tävling. 

En sån där vidrig bok där mamman dör och Jag väntar under mossan bytte jag till mig på Stora bokbytardagens bord.

Jag köpte ett gäng böcker av Kalle Lind: Människor som gått till överdrift, Människor som har haft fel, Människor det varit synd om och Proggiga barnböcker (som tydligen är helt slut på förlaget, så där hade jag tur!)
Bästa vänner handlar om djur som är kompisar med djur av andra arter. Är så blödig när det gäller djur, kunde omöjligt motstå denna.
Var sak på sin plats är nån slags tipsbok för att röja upp bland prylar hemma, den kostade bara tio kronor.

Tre signerade böcker: Rocky volym 23, Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar (ENORMA köer till signeringen av denna!) och Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou.

Jag hann läsa ut två av mina nya böcker på vägen hem :)