Mannen utan öde är en skildring av livet i koncentrationsläger sett genom en fjortonårig judisk pojkes ögon.
En dag när han åker buss till arbetet stoppas bussen och alla passagerare skickas utan vidare information till Auschwitz. Tack vare att en fånge varnar honom för att uppge sin rätta ålder klarar han den första utrensningen. Han skickas så småningom vidare till Buchenwald och Seitz, får uppleva svält, sjukdom och död. Livet i lägret blir efter ett tag det normala, förtrycket något självklart som inte ifrågasätts och det går även att uppleva lycka i den absurda miljön.
Jag blir lite förvirrad över hur kall berättarrösten ställer sig till allt som händer. Ingenting berör honom riktigt, han blir inte arg, inte hatisk, han ifrågasätter inte ens tyskarnas rätt att göra vad de gör. Författaren har själv överlevt Auschwitz så jag antar att det är en trovärdig historia. Det onormala kan bli normalt när man inte får uppleva något annat. Dock blir boken lite tråkig. Det känns ju lite konstigt att säga med tanke på ämnet, men det är nog det kyliga, och överdrivet naiva iakttagandet hos huvudpersonen som gör att jag inte riktigt kommer in i berättelsen. Å andra sidan kanske det är exakt så det är tänkt att man ska uppleva boken, och den var intressant att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar