Torka aldrig tårar utan handskar

Alla verkar läsa Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar nu. Med rätta. Alla borde läsa den.

Det är 1980-tal, och Rasmus flyttar från en liten by utanför Arvika till Stockholm. I storstan ska han äntligen få vara sig själv, få vänner som förstår honom och träffa män som vill ha honom. Han ger sig in i en yra av one night stands, äntligen fri att leva sitt eget liv. Benjamin har växt upp som Jehovas vittne, och när han börjar inse att han är homosexuell måste han välja mellan kärleken och familjen och församlingen.
  Samtidigt börjar de första rapporterna om en ny sjukdom komma. Det verkar vara en slags cancer, vanlig bland homosexuella män, men ingen tror till en början att sjukdomen kommer att spridas ända till Sverige. Det gör den. Den smyger sig på, fler och fler börjar känna sig dåliga, får sår i munnen och  blir inlagda på sjukhus med mystiska symptom. Än så länge är det ingen som vet vad det är de har drabbats av. Än så länge kan Rasmus och hans nyfunna vänner fortsätta festa, ragga och  njuta av att ha funnit varandra och en stark gemenskap.
    
   Boken är, precis som jag hade förväntat mig, otroligt bra. Så hemsk, så sorglig, men också så fin i skildringen av Rasmus och Benjamins familjer, sökandet efter ett liv som man får forma själv, gemenskap och kärlek. Det är en av Gardells allra bästa, och det känns otroligt långt till hösten 2013 när del två kommer ut.