Heja, heja!

 

Martina Haags senaste bok handlar om löpning. Jag springer inte själv, har för ont i mitt ena knä för det, men skulle gärna vilja. Efter att ha läst Heja, heja! är jag ännu mer sugen, det låter så lätt!

I början av boken är Martina tjock och trött, och inser att hon måste börja träna. Löpning känns som ett bra val: det kräver ingen utrustning, kan göras var och när som helst och innebär ingen avancerad motorik. Första löprundan blir kort, men hon ger sig inte utan fortsätter springa. Lite längre varje gång. Suget efter prylar dyker såklart upp, man måste ju faktiskt ha riktiga skor - kanske flera olika. Gps-klocka behöver man väl egentligen inte, men varför avstå när det gör träningen så mycket roligare? 

   Martina är en glad berättarröst som peppar läsaren, när man läser känns det verkligen som om man också skulle kunna lära sig springa milen på under en timme. Hon skriver både om löpning när den är härlig, när man flyger fram snabb som vinden, har perfekt springfrisyr och orkar hur långt som helst och om hur det känns att starta upp träningen igen efter ett långt uppehåll, när fötterna är tunga som bly och det känns omöjligt att springa en enda kilometer.

   En sak jag blev lite besviken på i boken är att det går väldigt snabbt framåt. På framsidan står det "Från att orka stappla 20 meter till att springa maraton", och jag hade väntat mig att stapplandet (vilket är stadiet jag befinner mig på) skulle hålla på längre än tre sidor. För Martina stapplar i ett kapitel. Sen springer hon plötsligt fem kilometer. För oss 20-metershasare är fem kilometer en oändligt lång sträcka, jag hade velat ha mer pepp på hur man kommer från noll och dit. Det är ju det som känns som det verkligt svåra, att komma igång över huvud taget. Jag hade också hoppats på en uppföljning om hur det gick med Martinas onda knä (av rent självcentrerade själ såklart). Hon får jätteont, rekommenderas att köpa ett kardborrband att spänna fast knäskålen med som kanske kan hjälpa och... inget mer. Inte ett ord om huruvida det fungerade eller inte. Glömde hon skriva nästa kapitel? Jag antar att bandet fungerade eftersom det springs maraton i slutet av boken, men det hade ändå varit trevligt att få veta.

   När jag har läst andra böcker av Martina Haag har jag ibland retat mig lite på hennes lite överdrivet humoristiska och käcka ton. I Heja, heja! är hon lite mer nedtonad och det är roligt utan att bli FÖR tokroligt. De komiska inslagen känns realistiska, vilket jag ibland saknat i andra böcker av den här författaren. Kanske är det för att det blir en bra balans av självironi och beskrivningar av hur hon faktiskt lyckas nå mål som verkat omöjliga. 

När mitt knä blir friskt ska jag också springa, även om jag tvivlar starkt på att maraton någonsin kommer att bli min grej.