Populärmusik från Vittula

Jag är väl flera år efter alla andra med det här, men nu har jag också läst Populärmusik från Vittula.

Matti växer upp bland toredalsfinnar i Pajala, och hans uppväxt är full av udda människor och händelser. Det är hemmagjorda gitarrer, rockband där ingen kan spela instrument eller förstår vad de sjunger på engelska, bastutävlingar med släktens gubbar, sommarjobb som råttjägare och supartävling där samtliga deltagare slutar medvetslösa.

Visst, det är speciellt att den utspelar sig där den gör, men jag tycker ändå att det känns som en ganska typisk grabbig uppväxtskildring. Den var skapligt underhållande, men det är inget som stannar i mina tankar efteråt direkt.

Hoppas - Åsa Anderberg Strollo

Jonna är sexton år och har sett fram emot jullovet. Hennes mamma, som aldrig brukar ha tid för Jonna har lovat att hon ska ta ledigt och att de två ska tillbringa flera dagar tillsammans och göra sånt som andra tonåringar gör med sina föräldrar. Strax före jul slås dock planerna i spillror när mamman får en resa av sin nya kille och utan att tveka drar iväg utomlands. Jonna vägrar fira ännu en jul framför tv'n med sin alkoholiserade mormor: hon tar tåget till Stockholm för att skaffa ett jobb, en bostad och börja ett självständigt liv.

Tyvärr har hon inga pengar. Inga kompisar. Hennes enda packning är skolväskan och kläderna hon har på sig. Hon hittar inte i Stockholm, har ingenstans att sova och det visar sig vara väldigt svårt att få jobb när man bara är sexton år och varken har telefon eller adress. Istället för det härliga, spännande storstadslivet Jonna har tänkt sig blir tillvaron en kamp. Hon upptäcker snabbt att hon är långt ifrån den enda som inte har någonstans att ta vägen, och får både hjälp och nya problem när hon träffar Elina, som bor i ett soprum tillsammans med en jättestor samling gosedjur, och Alex som skaffar sig husrum genom att ragga upp äldre män på krogen. För Jonna, som inte har några kompisar hemma, blir det oerhört stort att äntligen få höra ihop med jämnåriga tjejer och det gör henne ännu mer säker på att hon måste stanna i storstaden.

Dialogerna känns väldigt trovärdiga, och man känner verkligen med karaktärerna. Både historien och personerna är trovärdiga och minnesvärda och trots all misär är det en väldigt fin bok som är spännande tills sista sidan.

Hoppas är utgiven på Gilla böcker.

Åter till Hellesta

Snabbt som vinden plöjde jag igenom två böcker i Margit Söderholms Hellesta-serie. De heter, föga kreativt kan man tycka, Jul på Hellesta och Sommar på Hellesta.
Det var fint att läsa julboken såhär års, det bjöds på en riktig artonhundratalsjul i herrgårsmiljö. Självklart även intriger, romanser och lite syskonbråk, precis som i tidigare böcker i serien (Grevinnan & Bröderna). Sommarboken var lite tråkigare, kanske man ska nöja sig med en bok av det här slaget i taget och sen läsa nåt annat emellan innan man ger sig på nästa. Nu fick jag lite av en överdos av giftemålsproblem och krinoliner. Dessutom är det lite jobbigt att samtliga karaktärer tvångsmässigt döper sina barn efter nån annan släkting, vilket gör att det ibland är lite svårt att komma ihåg vem som är vem. (T ex har vi bröderna Carl och Willhelm, där Carls son heter Willhelm, och Willhelms son heter Carl. Det finns även en dotter som kallas Caro. Snurrigt.) Men på det stora hela är det mysiga böcker för den som gillar 17-18ootalet och vill läsa en trevlig släktsaga.

Självklart säger jag Ja till Liv (Strömquist)!

Äntligen har jag läst Liv Strömquists senaste album Ja till Liv! Det var precis så bra som jag förväntade mig (efter att ha läst hennes tidigare, helt lysande, böcker Hundra procent fett, Einsteins fru och Prins Charles känsla).
I Ja till liv får vi möta bland annat Paris Hilton, Mao och Robert Gustavsson, det bjuds på tolv historiska mansgrisar, historien om varför moderaterna dog ut och en hel massa Tröttsamma typer. Mina favoritserier är hyllningen till Kulturtanten, och serien om "Korta kvinnor-fetischisten". Helt klart ett av årets bästa seriealbum!

Vampyrerna är elaka igen

Nu har jag läst ut Glashuset (av Rachel Caine) som jag hade tur och vann för ett tag sen.
Det är en snabbläst bok, som jag tror tilltalar läsare som gillar Twilight, House of night-serien och liknande böcker.
Claire är sexton år och något av ett underbarn. Hon har redan gått ut highschool och börjat på college, och är van att vara lite annorlunda och utanför. När hon flyttar in på ett elevhem blir dock livet svårare än någonsin, alla tjejer verkar blint lyda Monica, och Monica är helt psykotiskt elak. Claire förstår snart att hennes liv är hotat så länge hon bor kvar i sitt korridorsrum och försöker hitta ett alternativ. Efter att ha läst en annons i tidningen hittar hon ett hus inne i stan, där gothtjejen Eve bor tillsammans med två killar, Shane och Michael. De tycker att Claire är aldeles för ung för att flytta in, men går motvilligt med på att hon stannar några nätter.
Ju mer de lär känna varandra, desto mer får Claire veta om staden hon kommit till. Det visar sig att den styrs av vampyrer, och att det finns ett system där olika vampyrer tar sig an familjer i staden och erbjuder dem "beskydd" mot en del gentjänster. Utan beskydd är man lovligt byte, och Claire inser att det inte bara Monica som hotar hennes säkerhet.

Det var, som sagt, en bok som gick snabbt att läsa. Jag läste den ju på svenska, och det känns som att översättningen var bra och utan några märkligheter. Ibland kan ju annars dialoger mellan yngre karaktärer översättas lite fjantigt. Det enda som störde mig i den vägen var en sekvens där några män kallas för "knuttar" flera gånger per sida. Det finns väl inga svenskar under 50 som skulle använda det begreppet, men det finns kanske inget bra alternativ.

Jag har läst ganska många YA-böcker med övernaturligt tema de senaste åren, och det var väldigt skönt med en vampyrbok där alla vampyrer faktiskt är onda. Annars verkar de flesta handla om kärleksrelationer med övernaturliga väsen (eller om världen från vampyrer eller liknandes synvinkel). Det är spännande, och författaren lyckas bygga upp stämningar (både hotfulla och mysiga) på ett trovärdigt sätt. Jag gillar huvudpersonen Claire, det är kul att hon är så smart, och så väldigt fokuserad på studier.
Om man ska säga nåt negativt så är det ett kanske inte så himla trovärdigt att alla (mänskliga) karaktärer är så himla snygga. Det hade även varit lite fint om Eve hade tex. lyssnat på musik eller liknande och inte enbart varit gothbrud genom att ha på sig rutig skolflickskjol och döskallemönstrade skor. Mobbaren Monica är så genomond att hon bitvis känns som en parodi, men det är kanske meningen att visa att hon är mer spritt språngande galen än bara elak.

Glashuset slutar med en cliffhanger, och även om jag blir lite trött av att tänka på att alla ungdomsböcker i den här genren verkar vara trilogier nuförtiden så ser jag fram emot att läsa fortsättningen.

Attentatorn

Mellan min förkylning, jul och alldeles för mycket att göra på jobbet hinner jag inte riktigt läsa någonting annat än mjölkpaket. Men jag har i alla fall hunnit läsa ut Attentatorn av Leif Eriksson. Det är boken jag nämnde i ett tidigare inlägg att den fick mig att tänka på Stad-serien, vilket är ett bra betyg.

Året är 1909 och den ryska tsaren ska komma på besök till Stockholm. Ryska anarkister i samarbete med svenska ungsocialister planerar att döda honom. Vi får följa en ungsocialist, Hilding, med uppdrag att skjuta tsaren och en polis, Harald, med uppdrag att spåra alla anarkister och gripa dem före tsaren kommer.

Jag gillar allt med den här boken, förutom det absoluta slutet. Karaktärerna är mycket bra skildrade. Hilding är prästsonen som vill hjälpa de förtrycka arbetarna men samtidigt är mycket osäker på sig själv. Han är en fanatiker som anser att ändamålen helgar medlen och som ser ner på de som har andra åsikter. Samtidigt som han säger sig sträva efter jämnställdhet har han en "lilla gumman"-attityd till sin fästmö när hon pratar om att engagera sig för kvinnors rättigheter. Harald är plikttrogen och ser problemen med anarkisternas önskedröm om samhället. Samtidigt reflekterar han över varför han valde lagens väg när han nog lika gärna kunde gått åt andra hållet. Han, och flera av de andra poliserna, tycker dessutom att det vore bra om tsaren försvann, dock inte på ett så blodigt sätt. Både huvudpersonerna och bikaraktärerna framstår som riktiga, komplexa människor och författaren får in flera olika sorters personer med olika syn på samhället utan att det någon gång känns krystat.

Miljön är också fantastisk skildrad. Boken utspelar sig som sagt i Stockholm och under midsommarveckan. Nätterna blir aldrig mörka, dagarna är fyllda av gassande sol och alla människor förutom huvudpersonerna njuter av det vacka vädret. Boken är spännande hela vägen och det var svårt att veta vem jag hoppades skulle vinna, Hilding eller Harald.

Boken är utgiven av Lind & Co och jag har fått den via Booked

Hemsökelsen - blev ni verkligen rädda av den här?

Det har hänt igen.

Jag har haft höga förväntningar på en bok.

Jag hade läst på en massa olika bokbloggar att Shirley Jacksons Hemsökelsen (The haunting of Hill House på engelska) skulle vara något alldeles speciellt. Alla verkar tycka att den är otrolig. Bra språk, intressanta karaktärer och framförallt: JÄTTELÄSKIG!
Det låter ju onekligen intressant, tänkte jag.
Men det var det inte.

Dr Montague vill undersöka de paranormala fenomen som sägs förekomma i ett gammalt hus. Till sin hjälp kallar han in tre medhjälpare. Det är Eleonora, som fram tills nyligen har levt enbart för att vårda sin sjuka mor. Theodora, som man inte får veta särskilt mycket om och Luke som är arvtagare till Hill House. Samtliga karaktärer (utom doktorn) är oerhört pladdriga, nyckfulla och.. ja, irriterande osympatiska. Mitt i boken dyker det plötsligt upp nya tillskott till persongalleriet som är ännu svårare att tycka om.
Blev jag rädd då? Nej. Inte det minsta. För mig var den här boken totalt o-läskig tyvärr. Och när slutet kom gav det mest känslan av "jahaja".

Tipsa gärna om andra böcker, som är läskiga på riktigt. Jag är fortfarande sugen på lite skräck!

Harry Potter med nya glasögon

Jag snubblade över ett intressant projekt: bloggen Potter med genusglasögon. Det är en nystartadblogg som bjuder in alla som vill till att läsa Harry Potter och diskutera böckerna kapitel för kapitel med genusperspektiv. Med andra ord, man läser och funderar över hur män och kvinnor framställs. Vem är aktiv/passiv? Skulle ett händelseförlopp tolkats annorlunda om personerna i det haft ett annat kön än de har?

Det låter jätteroligt, och jag kommer absolut följa bloggen. Själv har jag inte tid att läsa om Harry Potter just nu (har för mycket annat att läsa!), men jag kanske hoppar på längre fram när jag blir sugen på lite magi.

A single man - Christoffer Isherwood

Christoffer Isherwoods A single man (En enda man på svenska) utspelar sig under en enda dag. Vi får lära känna George, en medelålders universitetslärare i Kalifornien.. Han lever ensam sedan han förlorade sin man, Jim, i en olycka, och läsaren får följa honom en enda, vanlig (åtminstone till en början) dag. Det handlar om sorg, åldrande, vad som hindrar människor från att till fullo förstå varandra och om hopp. Det är en väldigt fin liten bok (bara 150 sidor lång) med ett målande språk som gör att man verkligen kommer huvudpersonen nära.

Yes, vinst!

På tal om tävlingar så vann jag ett ex av Glashuset i tävlingen som jag tipsade om för ett tag sen!
Tack så mycket Swedishzombie.com och Styxx fantasy! Den blir nästa bok på tur i min att-läsa-hög.

En tävling till

Jag hittade en ny boktävling som jag tänkte tipsa om.

Den riktar sig till dig som är mellan 10 och 15 år (jag är alltså alldeles för gammal), och man kan vinna ett signerat ex av fantasyboken Amsalor och draken.
Jag har själv inte läst den, men jag läste en annan bok av samma författare i somras (Den gråtande madonnan på Monte Pino) och den var välskriven och spännande. Alltså: goda chanser att denna också är det!

Alla monster måste dö!

Alla monster måste dö, av Maguns Bärtås och Fredrik Ekman.

Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon.

Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revoutionära
berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de
faktiskt inte är snötäckta tittar hon snett förbi oss och upprepar orden:
Bergstopparna på det heliga revoutionära berget är alltid snötäckta.

2008 deltog Magnus Bärtås och Fredrik Ekman i en gruppresa till Nordkorea. När de kom hem skrev de Alla monster måste dö, en skildring av en absurd resa, strängt regisserad och detaljplanerad. Resenärerna övervakas ständigt av två guider (varav en förmodligen var polis). De får bara fota det som guiderna tillåter, får inga riktiga svar på sina frågor och har ingen möjlighet att närma sig folket. De får se storslagen natur, absurda stadiumshower och en enorm filmstudio.
Författarnas upplevelser från resan varvas med fakta om historian, livet och politiken i Nordkorea. Man får bland annat lära sig att Kim Jong Il var extremt filmintresserad och såg spelfilm som ett utmärkt propagandamedel. För att få bästa möjliga resultat lät han 1978 kidnappa två sydkoreanska stjärnor, regissören Shin Sang-ok och skådespelerskan Madame Choi. De fick obegränsade resurser till att göra film med de rätta revolutionära idealen men levde som övervakade fångar i åtta år innan de lyckades fly.

Det här är en enormt intressant bok om ett land som få utomstående har sett med egna ögon. Ibland blir man full i skratt, det är mycket som bara känns knasigt (som att Nord- och Sydkorea fram tills för ett par år sedan förde ljudkrig mot varandra över ingemanslandet DMZ mellan länderna. Nord spelade revoutionär oprea, Syd spelade koreansk popmusik). Sen läser man om fångläger, omfattande kidnappningar och fattigdom och sätter skrattet i halsen - det här är ju på riktigt.

(Bilden föreställer Pulgasari, Nordkoreas version av Godzilla).

Länktips

Jag läser en hel hög bokbloggar via bloglovin.se, men kollar också ganska ofta in på bokbloggar.se där man kan se de senaste inläggen från en stor mängd bloggar - perfekt för att hitta nya favoriter att följa och för att få oväntade, överraskande boktips. Det finns även en smart sökfunktion där man kan hitta blogginlägg om specifika författare eller böcker.

En annan boksida som jag är inne på flera gånger i veckan är boktipset.se. För er som inte har testat så är det är ett bokcommunity med en massa olika funktioner (man kan blogga, få boktips utifrån sin egen smak, diskutera böcker i forum mm). Jag använder sidan mest för funktionen där man kan lista böcker man läst och betygsätta dem. Visserligen skriver jag upp alla böcker i en en anteckningsbok, men jag tänker att siten funkar som en backup.

Böcker om Staden

Boken jag läser för tillfället påminner mig så mycket om Stad-serien av Per Anders Fogelström så jag känner mig tvungen att skriva lite om dem också. Jag har älskat den serien ända sedan jag läste den någon gång för länge sedan (högstadiet? mellanstadiet?) men jag tror att många missar den för att de tvingas läsa den första boken i skolan och därför hatar den. Jag kan inte ens komma ihåg om vi läste den i skolan eller om jag bara läste den för att den fanns i mina föräldrars bokhylla.

Serien utspelar sig under 100 år från 1860- till 1960-talet och även om den främst handlar om några familjers utveckling handlar den även om stadens förändringar. Från hästdroskor till spårvagnar, bilar och tunnelbana. Från berg och rullstensåsar till nedsprängda gator. Och Katarinahissen. Jag gillar beskrivningen av staden minst lika mycket som karaktärerna som bor i den.

Min absoluta favoritpassage är när Emelie under Stockholmsutställningen 1897 jobbar på utställningsområdet med att tillverka och paketera tvål. Jag älskar beskrivningen av området, med alla kulörta lyktor och fantastiska hus, bland annat ett som är format som en parfymflaska (om jag inte missminner mig). Och hur Emelie njuter av att få sitta finklädd och arbeta men samtidigt känner sig lite felplacerad och tycker det är skönt när utställningen är över.

Jag gillar verkligen att man får följa så många personer och deras barn och barnbarn. Det är fascinerande hur mycket bättre alla får det matriellt och hur mycket som faktiskt händer på hundra år. Det är historia när den är som mest engagerande och jag tycker att alla bör ge böckerna en chans.

Flyga högt - Katarina von Bredow

Det finns regler för hur man ska bete sig i en högstadieklass och det finns roller som man förväntas spela med i. Det vet Vendela, och även om hon irriterar sig på klassens självutnämda drottning Emelie och tycker synd om mobbade Line så är hirarkierna där för att stanna och går inte att göra något åt.
Det struntar Silja, som är ny i klassen, fullständigt i. Hon brakar in som en bulldozer, skaffar vänner i olika grupper, klär sig precis som hon vill och är inte rädd att säga ifrån. Hennes extremt starka och orädda personlighet och ifrågasättande attityd gör att mycket som har verkat orubbliga sanningar och tabun plötsligt kan ifrågasättas. Hon och Vendela blir vänner, vilket inte är oproblematiskt då Vendelas bästa kompis inte står ut med Silja, och inte vill ha någon förändring i klassens grupperingar.

Det är en bra bok, även om det kanske inte kändes HELT trovärdigt att Silja är så enormt oberörd av vad omgivningen tycker om henne. Det känns som att von Bredow har gjort mycket research inför boken, för den känns trovärdig både i dialogerna, hur karaktärerna umgås (på café, ff-fest med stulen sprit, via sms...) och hur sociala roller kan fungera i en grupp.

Staten, som väl måste räknas som en klassikernas klassiker

En statsvetare som jag känner mycket väl lånade mig Platons skrifter bok 3 (som även brukar kallas Staten). Jag kan inte påstå att det är en bok som jag skulle kommit mig för att läsa helt på egen hand, men jag tänkte att det kunde vara intressant att testa. Det var det.
Det känns inte som att det här är litteratur som man egentligen kan recensera. Vem är jag att kritisera en filosof som föddes 427 f.Kr liksom? Jag kan iallafall säga att texten (som i min bok är en översättning av Jan Stolpe från 2003) är överraskande lättläst och faktiskt ganska roligt formulerad. För er som inte har koll på vad det handlar om så är det, kortfattat, en diskussion mellan Sokrates och ett gäng yngre män där de tillsammans försöker reda ut hur den bästa av möjliga stater är konstruerad och hur människor bör leva. Det är mest en bok som är "kul att ha läst", men den var faktiskt underhållande också. Testa!

Älskat och hatat

Ord och inga visor har satt ihop en enkät om vad man gillar och ogillar bokmässigt och jag tänkte försöka svara på den mest för att jag tyckte att det var väldigt svåra frågor. Jag har inte varit så reflekterande kring vad jag gillar och inte tidigare, så jag har inga självklara svar.

JAG GILLAR:
Litterära miljöer: Typ allt som inte utspelar sig i nutiden.
Genrer: Fantasy. Arbetarromaner. Bra chicklit. Serier. Vissa deckare.
Boklängd: Tja, lagom långt. Ett par hundra sidor typ.
Typ av språk: Har aldrig funderat så mycket på det, men språk som passar till historien känns ju bra. Jag kan inte gilla en roman bara för att språket är bra, även om det kan hjälpa en del.
Typexempel: Allt av Neil Gaiman. Romaner med något övernaturligt, bara det är gjort bra.

JAG OGILLAR:
Litterära miljöer: Nutid, särskilt landsbygd.
Genrer: Skräck. De flesta av dagens deckare. Relationsromaner.
Boklängd: Ingnt, en bra bok kan ha vilken längd som helst.
Typ av språk: Som sagt, tänker inte så mycket på det. Gillar inte alltför torftigt språk, men heller inte alltför utsvävande.
Typexempel: Böcker som är för krystat intellektuella. Böcker som alla andra gillar.

Ordning på torpet

Jag fascineras av vilken kontroll alla andra bokbloggare verkar ha på sin läsning. Visst, mångas bokhyllor verkar svämma över av olästa böcker, men alla verkar ha en bok där de skriver upp vilka böcker de ska läsa i framtiden och full koll på vad förlagen ska ge ut. Jag har alltid varit mer av "jag läser det som kommer i min väg". En salig blanding av det jag snubblar över på bibliotek, bokhandlar och bokbord, böckerna som Jenny vidarebefordrar från sitt bokbord i soprummet, böcker jag får i present och sådant som folk lånar ut med motiveringen "du bara MÅSTE läsa den här". Jag blir visserligen lockad ibland när jag läser en recension men det är mycket sällan jag tar tag i att leta upp boken. Jag tänkte att jag skulle bli bättre på att planera, skaffa mig en anteckningsbok och börja skriva upp titlar, men så insåg jag att jag trivs med mitt eget sätt. Det finns så många böcker där ute så jag blir ändå stressad av tanken på att jag aldrig kommer kunna läsa alla, det finns ingen anledning att öka stressen med långa listor som inte betas av i samma takt som de fylls på. Jag kanske missar några böcker som jag verkligen var sugen på, men å andra sidan kan jag plocka upp oväntade guldkorn på biblioteket för att de hade en intressant titel.

Fast jag har ju ändå en viss planering och framförhållning. Eller kanske snarare en bokhög med lånad bok, antikvariatklassiker från i somras och en present. Dessa planerar jag att läsa inom den närmsta framtiden. Men jag måste nog ta mig till ett bibliotek snarast och låna två snabblästa böcker så jag kommer upp i femtio böcker i år. Jag är sugen på min bokhög, men den kommer ta ett tag.

Tintin

Jag läste aldrig Tintin när jag var liten. Det har inte hindrat att jag har full koll på de återkommande karaktärerna och en viss aning om vad böckerna handlar om, men jag har aldrig känt mig lockad att leta upp en bok och läsa. Förra helgen råkade jag dock snubbla över ett album och tänkte att det kanske var dags att uppleva serien på rikigt. Albumet var närmare bestämt Krabban med guldklorna. Tydligen det första där kapten Haddock är med. Tintin misstänker att det är något mystiskt med en båt, blir kidnappad, inser att de smugglar knark, hamnar i Nordafrika och avslöjar hela knarkligan.

Det hela är mycket lättläst och väldigt oengagerande. Tintin själv är träig, Haddock är ett nervvrak och Dupontarna är dumma i huvudet. Jag tycker bäst om Milou, men kan inte förstå om människorna förstår vad han säger eller inte. Det finns vissa rasistiska drag i skildringen av beduiner och araber, om än inte så mycket som det verkar vara i Tintin i Kongo, och det är ganska uppenbart att den här serien är gjord i en annan tid.

Kanske är det här en serie som man bör läsa som liten men med tanke på hur många bra serier det finns i dagens samhälle tycker jag man kan hoppa över Tintin helt och hållet. Alla mår bra av mer komplicerade historier och humor som går ut på något mer än att de korkade detektiverna hela tiden slår i huvudena.

Glada hälsningar från Missångerträsk

Sist ut i november blev Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag.
Nadja har längtat efter att få barn i hela sitt liv, men har fått veta att hon aldrig kommer kunna bli gravid. Det verkar som om det ändå kommer att ordna sig, för Nadja har stått i adoptionskön länge och snart, snart är det hennes tur. När samtalet från adoptionsbyrån kommer är det dock inget glatt besked: reglerna har ändrats och ensamstående får inte adoptera kinesiska barn längre. Enda chansen nu är att hitta en man som kan tänka sig ett fejkgiftemål, men hur gör man det när man bara har en månad på sig?
I Missångerträsk, en liten by långt norrut, bor Nadjas syster Lotta. Hon planerar en resa till Paris, en sista chans att rädda ett döende äktenskap. Hon behöver hitta någon som tar hand om sin besvärlige svärfar medans hon och mannen är borta, och Nadja går med på att göra det mot att Lotta ordnar fram en giftasvillig man.

Stundtals är boken väldigt rolig, och jag gillar alla karaktärer. Nadja är virrig och ibland lite korkad, och hon lyckas hela tiden trassla till det för sig mer än nödvändigt. Jag har dock lite svårt att minnas att det här är en NY karaktär, för Nadja är väldigt lik huvudpersonen i Haags Underbar och älskad av alla som jag läste för några år sen.
Det är ganska lätt att gissa ungefär hur det ska gå, men det är ändå underhållande på vägen dit.

Jag lyssnade på den som ljudbok, och ärligt talat tror jag att den hade gjort sig bättre på papper. Martina Haag läser själv, så jag antar att inläsningen är precis som hon tänkt sig att boken ska läsas när hon skrev den, men jag irriterar mig rätt mycket på att det hela tiden är små konstpauser mitt i meningarna, och att Nadjas repliker ofta låter helt hysteriska.

Läsrapport: November

November slutade med TRETTON lästa böcker:
(Skrev tolv först, kom på att det var en till, fick panik och måste ändra. Man är ju lite.. manisk med sina boklistor).

Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg
Game of thrones - George R R Martin
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan
...Och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf
Brobyggarna - Jan Guillou
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson
Män kan inte våldtas - Märta Tikkanen
The Walking Dead vol. 2
Dirty weekend - Helen Zahavi
Glennkill - Leonie Swann
The book of lost things - John Connolly
Glada hälsningar från Missångerträsk - Martina Haag
Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck

Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck

Jag har läst lite mer än hälften av Platons Staten, och det är intressant men lite svårt att läsa på tåget (så fort nån börjar prata i vagnen tappar jag koncentrationen). Jag kände att jag behövde ta en paus och läsa något mer lättsamt, och valet föll på Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer.

Andreas går sista året på gymnasiet, och har varit tillsammans med Hanna i ett år. Den senaste tiden har hon betett sig så konstigt, är svår att prata med och blir sur utan anledning. Så småningom får Andreas reda på att hon har träffat en annan kille bakom hans rygg, och att hans kompisar har vetat om det utan att berätta för honom. Hanna ångrar sig och vill att allt ska bli som förut, men för Andreas rasar hela tillvaron ihop. Han är arg, ledsen och sviken av både Hanna och killgänget, och vet varken ut eller in.

Andreas granne och barndomsvän Erik, som han inte har haft någon kontakt med på många år är plötsligt den enda han står ut att umgås med.

Jag gillar den här berättelsen. Det är väldigt vardagligt och trovärdigt, och historian börjar när kärleksrelationen kanske redan är slut. (Lite fint med det upplägget, de flesta böckerna slutar ju snarare med det.) Det är också fint att få läsa om en kille som grubblar, gråter och känner efter.

Sagor för vuxna

Så. Nu har jag läst ut The book of lost things (John Connolly) som jag fick låna av Anna.

Jag gillade den här boken jättemycket. Vi hade en diskussion häromdagen om huruvida den bör räknas som "fantasy", men enades om att det faktiskt är en klassisk saga (fast sagor kanske också är fantasy? Finns det nån definition av begreppen?) Kanske man inte behöver kategorisera så tydligt och bara nöja sig med att det är en himla bra bok.

Det handlar om den engelska pojken David som har svårt att hantera sin mammas död. Alldeles för snart efter förlusten gifter hans pappa om sig, och får dessutom snabbt en son med sin nya fru. David tycker på sätt och vis om både sin styvmor och sin halvbror, men bär samtidigt på mycket ilska och sorg och önskar mest att allt kunde vara som förr. Han älskar att läsa, och böckerna blir ett sätt att fly undan den jobbiga verkligheten. När familjen flyttar in i styvmoderns stora hus och David får tillgång till någon annans bibliotek får hans relation till böcker en ny dimension: han börjar höra hur de viskar till honom. En dag sugs han in i en annan, magisk värld, där hans mod, styrka och lojalitet prövas på klassiskt sagomaner. David får möta, och höra berättas om, flera klassiska sagofigurer. I Connolleys värld är sagorna mörka, karaktärerna skruvade och det är långt ifrån säkert att sagorna får lyckliga slut. Det skulle kunnat bli spex av en sån historia (parafraser på sagor har man ju läst förr, med varierande underhållningsvärde...) men jag tycker att Connolley får till det riktigt bra. Det är stundtals riktigt obehagligt, ibland väldigt roligt och hela tiden spännande.
Sist får man läsa originalversionerna (mer eller mindre) av de klassiska sagor som författaren har använt sig av. Det finns även lite information om varifrån sagorna härstammar, vad de symboliserar och hur bröderna Grimm har ändrat i ursprungsberättelsena. Visste ni till exempel att i den ursprungliga Törnrosa är det inte en kyss som väcker prinsessann, utan prinsen våldtar henne medan hon sover och hon vaknar när hon föder barn! Inte så gulligt som i disneyfilmen...

Anna har också om The book of lost things. HÄR.

Glennkill - Leonie Swann

I veckan läste jag något så ovanligt som en deckare med får i huvudrollerna.

En fårflock vaknar upp en morgon och hittar sin herde död i hagen, och de inser snabbt att någon har mördat honom. Hjordens smartaste får, Miss Maple, bestämmer sig för att ta reda på vem den skyldige är. Till sin hjälp har hon minnesfåret Mopple the Whale, ledarbaggen Sir Ritchfield, cirkusfåret Othello och en hel hop virriga tackor och namnlösa lamm. För att lösa mysteriet blir fåren tvugna att studera människoflocken närmare, och det är inte så lätt när människorna beteer sig så ologiskt och oförutsägbart som de gör. Vem är människornas ledarbagge? Varför är de inte rädda för slaktaren? Fårens dåliga koncentrationsförmåga försvårar ytterligare. Det ÄR ju så trevligt att beta, och så jobbigt att tänka!

Jag tycker att det var en trevlig bok. Själva mysteriet är inte så engagerande, men det är roligt att läsa om fårens tankar och syn på världen och människorna.

Sir Ritchfield beslöt att räkna fåren. Det var en långdragen procedur. Sir Ritchfield kunde bara räkna till tio, och inte alltid det heller. Fåren måste alltså ställa ihop sig i små grupper. Det blev käbbel, eftersom det fanns får som påstod att de ännu inte hade blivit räknade, fastän Ritchfield påstod att han hade räknat dem. Alla fåren var rädda för att bli överhoppade vid räkningen och då kanske försvinna. En del försökte i smyg ställa sig i nya grupper för att bli räknade två gånger. Och vara på den säkra sidan. Ritchfield bräkte och fnös, och till sist kom de till resultatet att de var inalles 34 får i hagen.
Sedan såg de villrådigt på varandra. Först nu kom de till klarhet om att de inte alls visste hur många får det egentligen borde vara i hagen.

Tävlingstips!

Såg att Swedish Zombie lottar ut 3 exemplar av Rachel Caines Glashuset (Styxx förlag). Vampyrer i collegemiljö, vem vill inte läsa det?

HÄR hittar ni tävlingen.

Dirty weekend - en jävla helg / Helen Zahavi

Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog.
Hon är ingen särskild.
England är fullt av illa åtgångna människor. Som kvävs i tysthet. Som skriker tyst så grannarna inte ska höra. Du måste ha sett dem. Du har antagligen gått förbi dem. Du har säkerligen trampat på dem. Alltför många människor har fått nog. Det är inget nytt. Det är vad man gör åt saken som verkligen räknas.

Bella är en liten kvinna, med bräckliga ben och svaga armar. Hon lever ett ensamt liv i en mörk källarlägenhet i Brighton. Hon lever ett tråkigt liv, men hon nöjer sig. Det enda hon vill är att få bli lämnad ifred.
Det visar sig att Bella inte får vara ifred i sin källare. Någon tränger sig på. En man tittar på henne genom fönstret. En man som vill komma henne nära. En man som vill skrämma henne. En man som vill göra henne illa.
Tiden går, Bella är tålmodig, men mannen ger sig inte. Han börjar ringa henne på nätterna för att berätta vad han ska göra med henne, han följer efter henne på gatan och hon är inte trygg någonstans. Bella är villebrådet som inte har något att sätta emot.
En dag vaknar Bella och vet att hon har fått nog. Hon inser att det är bättre att vara slaktaren än lammet, bättre bödeln än offret. Hon har fått nog, och ingen man ska någonsin göra henne illa ostraffat igen.

Det här är en underbart vidrig historia där det kuvade offret slår tillbaka med full kraft, en svart saga full av hämnd, svart humor och snyggt språk. En 90-talsklassiker som jag har läst flera gånger, och kommer läsa om många gånger till. Kanske på engelska nästa gång? Jag har en känsla av att den är ännu bättre i originalspråk.

The Walking Dead vol. 2

Del två av Walking Dead ("På drift") har kommit på svenska.

Jag vill tycka att the Walking Dead är en fantastisk serie, för det är roligt med zombies och apokalyps-tema. Men ärligt talat är den "sådär". Jo, den är ganska spännande, zombiesarna (vad heter de i bestämd form plural??) är läskiga och dyker upp på överraskande ställen, men det är som nåt som saknas.

Kanske är det att jag inte tycker att man kommer karaktärerna särskilt nära, vilket gör att man inte bryr sig jättemycket om hur det går för dem. Det är dessutom ganska tröttsamt att med sekvenser som "sörjande, rabiat man kallar snäll tjej för fitta och slyna för att han är arg. Stackars honom, tänker hon, för hon är en förstående kvinna", och "åttaårig tjej säger att 'Det är sexigt med ärr'".

Trots att jag gnäller nu så kommer jag läsa nästa del när den dyker upp på biblioteket. Jag gillar zombies, jag vill veta hur det går med världen och det tar bara 45 minuter att läsa ett sånt här album.

(Det är inte inte jättesnyggt tecknat heller, kolla in den här bilden: Barn eller dvärgar?)

Kungar! Skandaler! Gestapo!

Jag är förtjust i "närhistoriska" romaner. Böcker som utspelar sig sent 1800-tal eller 1900-tal är ofta intressanta då tiden påminner mycket om vår men ändå är så annorlunda. Eftersom historieundervisningen i skolan förståeligt nog blir rätt kortfattad är det kul att kunna fördjupa sig i olika händelser.

Ers majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson utspelar sig på den tiden då Gustav V var kung i Sverige. Det var en halvt officiell hemlighet att kungen var bög och att en rad älskare passerade revy på slottet. En av dessa var Kurt Haijby. Haijby var en ambitiös man som ville klättra i samhället och förbindelsen med kungen var i början mycket lönsam för honom. Men den som klättrar högt kan också falla långt.

I takt med att Haijbys skrävlande tilltog väcktes ont blod i hovet. Fabricerade bevis placerar Haijby på Beckomberga och i förlängningen till Tyskland och Gestapos klor. När han slutligen kräver upprättelse i en rättegång hindras han från att presentera sina egna bevis.

Kurt Haijby framstår i romanen som en otrevlig skitstövel med målet att bli "fin" och lyckad men vars osäkerhet hindrar honom från att bli lycklig. Han behandlar sin fru illa och har svårt att behålla vänner. Men inget att det han gör eller är rättfärdigar den behandling han utsätts för. Det är definitivt en av de största rättsskandalerna i Sverige och det är mycket intressant att läsa om.

Det finns ett problem med fiktionaliserade faktahistorier och det är att det är svårt att veta var faktan tar slut och fiktionen börjar. Författarna löser detta med en källförteckning och ett antal bilder på de bevis de fått fram. Det hela känns mycket trovärdigt, vilket är obehagligt. Det är inte så länge sedan något sådant här kunde hända i Sverige och kanske händer det än idag? Jag har ännu inte läst Den motvillige monarken men misstänker att den beskriver en liknande kultur, där hovet är villigt att göra nästan vad som helst för att inget ska avslöjas om kungen. Jag kan bara rekommendera att läsa den här boken.

Mer icke-feelgood

Efter Den enögda kaninen fortsatte jag på temat "böcker som är långt ifrån feel-good" och läste Märta Tikkanens klassiker Män kan inte våldtas.

Tova Randers, bibliotikarie och frånskild tvåbarnsmamma, blir på sin 40årsdag våldtagen av en man hon träffat på en restaurang. Först blir hon chockad. Hon tar sig hem, spolar handlederna med kallt vatten eftersom hon inte vill störa grannarna med att duscha så sent, och sitter vaken och grubblande hela natten. Långsamt växer ilskan och en önskan att hämnas, och att få våldtäcksmannen att förstå vad han har gjort, hur vidrigt det är att förnedras och bli tvingad till något man inte vill. Tova inser att det enda sättet är att ge igen med samma mynt. Hon beslutar sig för att övermanna och våldta mannen, och börjar snickra på en plan.

Det är en kort men minnesvärd bok. Tova är både stark och svag, och känns väldigt trovärdig och verklig. Hennes historia är enormt frustrerande, men boken är klart läsvärd.

Tematrio: Vampyrer!

Dags igen för en tematrio hos Lyrans Noblesser, denna gång med ett av mina favoritteman: Vampyrer!
Uppgiften är alltså: berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

1) Anne Rice! När jag tänker vampyrbok tänker jag Anne Rice. Det är alltså hon som ligger bakom En vampyrs bekännelse, som är den första i en serie helt fantastiska böcker. Jag tycker dock inte att att just den boken är den bästa, man kan hellre börja med Nattens furste som utspelar sig före En vampyrs bekännelse. I den får vi träffa Lestat, den övermodiga överklasslyngeln som blir vampyr i 1700-talets Paris (och som senare drar till USA, träffar Louis, and the rest is history yada yada). Jag älskar den här berättelsen, och jag älskar skildringen av Paris. Det är sammet, blod och violiner och det är alldeles, alldeles underbart.

2) Böckerna om Sookie Stackhouse (Charlaine Harris) som ligger till grund för tv-serien True Blood är roliga, och skiljer sig en hel del från serien. Man kan alltså läsa alla böckerna nu utan att få särskilt mycket av handlingen avslöjad, och det är ju bra! Här får man, utöver snälla och elaka vampyrer, läsa om varulvar, shape-shifters, älvor, häxor och demoner. Inte nog med det, man får även veta vad som egentligen hände med Elvis...

3) House of night-serien av P.C Cast är lite rolig att läsa. Här är vampyrerna av ett annat slag: de blir inte till genom att bli bitna. Istället upptäcker man som tonåring att man är förutbestämd att bli vampyr genom att ett märke framträder i pannan. De som blir märkta måste flytta till internatskolan House of night, där de får lära sig vad de behöver kunna för att klara sin nya tillvaro. När en ond makt försöker ta över världen måste huvudpersonen Zoe och hennes vänner kämpa emot, även om ingen annan tror dem eller är villig att hjälpa till.

Fantasypamflett

När jag skulle skriva upp den här boken i min lilla bokanteckningsbok tyckte jag att det kändes lite tomt. Som om jag nog läst några fler böcker sedan den senast uppskrivna. Tur då att vi har bloggen, bara att titta tillbaka och se att jovisst, jag hade missat några. Nu är jag alltså uppe i 46 böcker i år. Bara fyra kvar till mitt mål, det ska jag nog klara. Patetiskt i jämförelse med Jenny, men så pendlar ju inte jag lika länge längre. Och uppenbarligen ägnar jag inte tiden jag får över åt att läsa.

Nåja, över till boken. De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. På baksidan beskrivs den som en blandning av fantasy, skräck och socialrealism. Fantasy kan jag hålla med om, den utspelar sig i himlen och helvetet förutom på jorden, men skräck måste klassas som falsk marknadsföring. Jag blev inte det minsta rädd och jag klarar inte skräck överhuvudtaget. Jag blir till och med rädd för Scary movie, så då förstår ni hur långt från skräck den här är. Socialrealism då? Tja, att låta fattiga arbetare i Kina och Sydamerika samtala högtravande om att de blivit sjuka av att tillverka saker åt västvärlden kanske är realistiskt. Eller att låta en aktivist predika om patriarkatets fördärvlighet. Men det blir just högtravande predikningar som stoppar upp läsningen och gör en irriterad. Och då håller jag ändå med om det folk säger!

Det är predikningarna jag stör mig mest på, men ett nog så viktigt problem är att jag efter att ha läst boken inte känner mig kapabel att förklara vad den handlar om. Inte med mindre än att beskriva exakt allt som händer. Jag väntade på upplösningen, men när den väl kommer så är det mest ett antiklimax. Ingenting förändras egentligen. Jag vet inte om författaren tänkt sig en uppföljning, för han antyder händelser i slutet. Dessa känns visserligen intressantare än de som faktiskt inträffar i boken, men inte direkt något som får mig att hänga på låset hos förlaget.

En intressant tankegång i boken är att änglar och demoner kan färdas via internet. Dock verkar de inte använda sig av webbens möjligheter att påverka folk utan använder den mest som färdmedel. Överlag känns datordelarna i boken som om de är skrivna på nittiotalet, folk har inte egna datorer och känner inte igen en webadress. Det är mycket möjligt att jag har en snäv skildring av verkligheten i och med att jag hänger på internet i princip varje dag, både via dator och mobil, men det finns en ton i texten som antyder att internet är något mystiskt och annorlunda och den känns mer passande för internets barndom.

Som i flera böcker och filmer är helvetet betydligt bättre skildrat än himlen. Jag antar att det är för att vi människor har lättare att tänka oss smärta och plågor än oändlig lycka. Himlen här känns olidligt tråkig, fast med stora interna bråk bland änglarna. Helvetet är inte mer lockande, men känns mer realistiskt. Beskrivningen av helvetet och ängladelen av himlen är klassisk kristen mytologi. Den blandas dock upp rejält med new age. Och möjligtvis kabbala, det nämns en del men jag kan ingenting och den mytologin så jag vet inte om det kommer därifrån. Jag gillar inte den här blandingen, den känns som en sorts "alla ska ha rätt"-tänk, men var finns i så fall de andra världsreligionerna? Nä, det här känns mest som de sämsta delarna av new age och det har jag inte så mycket till övers för.

Jag tror inte att jag egentligen behöver sammanfatta vad jag tycker. Ointressanta karaktärer, irriterande brandtal, virrig mytologi och obefintlig handling. Det här är inte en bok ni behöver läsa.

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson

David reser hem till byhålan Dalen över sommaren. Där väntar hans barndomsvän Lukas med en överraskning: han och ett gäng kompisar har hittat ett övergivet hus i skogen. Ingen verkar veta att huset finns, och gänget använder det som tillflyktsort. De samlas där nästan varje dag, grillar, pratar, dricker sprit... och gömmer stöldgods. Medan David var i Stockholm har nämligen hans vänner dragit igång en inbrottsturné i bygden, och planerar att resa runt i landet och sälja prylarna på olika loppmarknader. David blir inte överdrivet förvånad, att Lukas håller på med skumma saker vet alla. I lojalitet med gamla vänner, sommartristess och sedemera rädsla för att åka fast dras David djupare in i stöldkarusellen. En natt går ett inbrott fel och plötsligt är de inte bara tjuvar utan också mördare, polisen börjar fråga runt i byn och inte nog med det. Det visar sig att någon har sett vad de har gjort.

I baksidestexten kallas boken "glesbygd noir", och det är ett härligt ord som beskriver den perfekt. Det är egentligen inte historien som fånger mig, utan stämningen och känslorna. Här finns varma sommarnätter, hemliga kärleksmöten, bakfylleångest, oro för en alkoholiserad förälder, lojalitet med vänner som man inte vet om man kan lita på, slitningen mellan att vilja resa vidare och stanna kvar... Och ångest. Mer och mer ångest för varje sida. Det känns mitt-i-prick nästan hela tiden, och jag älskar de små insprängda låtcitaten.

Det är dessutom så härligt mystiskt genom hela boken. Kanske är det lite övernaturligt. Kanske inte. Persongalleriet är Twin Peaks-aktigt skruvat. Här finns till exempel den förmögna familjen med sitt avancerade larmsystem, busschaffören som inte har pratat på tio år, syskonen som lever som ett kärlekspar och den ensamma pojken Kasper och hans enögda allvetande kanin.

Jag skulle önskat att man fick veta mer om Lukas kompisgäng. Visserligen får man en del bakgrund och förklaringar till varför de är som de är, men de känns ändå ganska platta. Man får till exempel inte veta varför de gör inbrott efter inbrott. Lukas håller på med droger och behöver pengar, men de andra? Vad håller de på med? Det känns lite märkligt att människor i tjugoårsåldern skulle begå grova brott bara för att de var småstadsuttråkade, och att de sen inte ens verkar påverkas av det. Särskilt syskonen Julian och Justine är extremt menlösa. Deras enda karaktärsdrag är att de är snygga, omotiverat tjuriga och elaka och att de kanske ligger med varandra. Varför? Det får man inte ens en antydan om.

Trots att jag saknar att få lära känna huvudpersonerna djupare så gillar jag den här boken jättemycket. Mest för att David iallafall kommer nära, hans ångest och oro är extremt väl beskriven. Det är ingen glad bok, ingen feel-goodhistoria. Men att läsa den känns som att titta på en film med ovanligt snyggt foto, och den känslan är det inte alla författare som kan frammana.

(Den enögda kaninen är utgiven på Piratförlaget, och har ett väldigt snyggt omslag!)

Brobyggarna

Jag gillar Jan Guillou. Jag läste Ondskan som tonåring (som alla andra), och tyckte det var spännande. Jag läste Hamiltonböckerna förra året, och fastnade helt. (Jag läste i och för sig Arn och tyckte att det var väldigt långtråkigt, förutom delarna som handlade om Cecilia). Jag hade relativt höga förväntningar på Guillous senaste roman Brobyggarna, både för att jag som sagt gillar de flesta av hans tidigare böcker och för att den har fått så mycket kritik. Det är alltid spännande att bilda sig en egen uppfattning om omskrivna böcker!
Brobyggarna är den första boken i en romansvit som ska berätta om 1900-talet, och enligt Guillou blir det hans sista projekt.

Boken börjar med att tre små pojkar från en liten norsk fiskeby blir faderlösa. Av en slump upptäcks det att de är exceptionellt begåvade, och tas omhand av en välgörenhetsorganisation som bekostar deras utbildning. Tanken är att pojkarna ska få studera till ingenjörer, de ska skickas till Dresden för att få den finaste utbildning som finns att få i Europa. Som tack för investeringen lovar pojkarna att komma tillbaka och hjälpa till att bygga ut järnvägen i Norge.
Efter examen 1901 har livet tagit olika vändning för bröderna och endast en av dem, Lauritz, återvänder till Norge för att bygga broar och tunnlar för järnvägen mellan Kristiania och Bergen. Det blir ett hårt liv i vildmarken för Lauritz och rallarna, med mycket snö och komplicerade brobyggen. Borta i tyskland väntar hans stora kärlek Ingeborg, vars far inte tycker att en ingenjör är tillräckligt fin för hans dotter.
Oscar reser till Afrika efter examen. Även där behövs ingenjörer till ett stort järnvägsbygge, och Oscar får uppleva mycket. Han får vänner från olika delar av världen, jagar lejon, elefanter och kannibaler och förälskar sig i en svart kvinna.
När första världskriget till slut bryter ut förändras livet för både Lauritz och Oscar. Det är intressant att få höra om kriget ur en annan synvinkel än "misär i skyttegravar" som det ofta beskrivs i romaner, särskilt avsnitten om Oscars upplevelser av kriget i Afrika.

Brödernas historia berättas i vartannat kapitel, en form som jag tycker fungerar bra i den här boken eftersom båda berättelserna är lika spännande och intressanta. (Den tredje brodern, Sverre, får vi tyvärr inte veta så mycket om. Tydligen ska han komma in mer i nästa bok i serien). Mot slutet får roligt nog även Ingeborg en del egna kapitel.

Boken har fått en del kritik för att den skriver männens historia, och det är delvis sant. Det handlar mest om män, deras arbete, deras krigande och deras syn på världen. Dock är även Ingeborg en viktig och intressant karaktär, en modern kvinna som vill bli läkare och som propagerar för kvinnlig rösträtt. Jag har också läst att vissa tycker att Guillou gloriferar tyskarnas framfart i Afrika, och det är möjligt att han gör. Jag har inte tillräckliga kunskaper i historia för att egentligen ha någon åsikt, men tycker att man mycket väl kan tolka Lauritz positiva syn på tyskar och negativa syn på engelsmän och belgare som hans egna subjektiva åsikter och fördomar. Han är ju utbildad i tyskland, och har höga tankar om detta land. Hur engelsmännen beter sig mot soldater och fångar (extremt illa, tycker Lauritz) vet han ju egentligen inte.
Det enda som jag kan bli lite irriterad på när jag läser är att både Oscar och Lauritz är otroligt smarta, snabbtänkta och de bästa ingenjörer man kan tänka sig. Å andra sidan är det väl ganska typiskt för Guillou, att huvudpersonerna känns lite för bra, så det var inget jag blev särskilt överraskad över.

Brobyggarna är lättläst, spännande och det är intressant att följa det tidiga 1900-talet genom ingenjörers ögon. Jag kommer definitivt läsa övriga delar i serien när de kommer ut, inte minst för att jag vill veta vad som händer med Sverre, den försvunne brodern.

(Brobyggarna är utgiven på Piratförlaget, och är 595 sidor lång).

Gratis böcker!

I bostadsrättsföreningen där min mamma bor har de inrättat ett bokbytesrum i en av tvättstugorna. Det är en liten skrubb med ca 7 bokhyllor där man kan ställa ut böcker man inte vill ha, och hämta nya som man vill läsa. Gratis! Man får ta hur många man vill, när man vill! Det är en så himla bra idé. (Det skulle vara ännu bättre om någon tog tag i att rensa ur bokrummet ibland, så man slapp gamla flyttkartonger, biltidningar och uppslagsverk från 70-talet...)
Jag brukar kolla in med jämna mellanrum, både för att lämpa av böcker jag läst och inte gillat så mycket och för att leta efter nya fynd. Idag var det en bra dag i bokrummet! Jag kom hem med:
# Himmel - Torbjörn Flygt
# I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra - Pontus Herin
# Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist (Jag har läst den, men den är ju ganska bra så det kan vara kul att ha).
# Män kan inte våldtas - Märta Tikkanen
# Don Quijote - Cervantes
# Växternas hemliga liv - David Attenborough

Döda språk

När jag läste Bibeln och arkeologerna blev jag påmind om I döda språks sällskap av Ola Wikander. Det var ett tag sedan jag läste den men jag kommer ihåg att den var bra. Jag har alltid gillat språk och att se hur de hänger ihop med varandra. Den här boken ger också en liten historielektion om Mellanösterns allra äldsta historia.

Min favorit är sumeriskan, språket som till stor del var dött redan när man började skriva det. Övriga språk som tas upp är akkadiska, hebreiska, koptiska, hettiterrikets språk, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Mycket att lära alltså.

Bibelstudier

Jag gillar julen. Jag kan få julstämning lite när som helst på året, några år har jag och en kompis firat jul i augusti för att vi varit sugna. En sak som alltid får mig direkt på julhumör är att läsa om Bibeln. Det kanske inte är jättekonstigt, det är ju mest vid jultid man utsätts för bibelhistorierna om man inte är troende. I alla fall så behöver jag bara läsa lite om de bibliska namnen för att min hjärna ska förflytta sig till en stjärnklar ökennatt med oaser och kameler. Och stor julstämning. Ju mer jag tänker på det desto mer ologiskt känns det.

Ja ja, det här ska inte handla om mina märkliga julkänslor utan om boken som föranledde dem den här gången. Bibeln och arkeologerna av Hans Furuhagen. En sammanställning av hur arkeologin utvecklats i Mellanöstern och vad man kan bevisa/motbevisa i Bibeln men hjälp av utgrävningarna.

Arkeologin började, i Mellanöstern som på andra ställen, med mer eller mindre brutala utgrävningar som koncentrerade sig på palats och skatter. Den har utvecklats under åren för att idag fokusera på hur vanligt folk levde, vilka djur och växter som fanns på platsen och liknande. Utgrävningarna i Israel/Palestina har dock länge begränsats av att forskarna framförallt försökt hitta bevis för de olika berättelserna i Bibeln istället för att dra slutsatser efter utgrävningarna.

Furuhagens slutsats är att början av Gamla Testamentet består av myter som framkommit när man behövt en ärofylld historia för att befästa dagens situation (eller gårdagens snarare, många myter har uppkommit på 600-talet f.Kr.). Det finns inga bevis för Davids och Salomos kungadömen utan de flesta i området levde på den tiden ett liv omväxlande som nomader och småbönder. I de senare böckerna kan man dock hitta fler berättelser som stämmer överrens med det man kommit fram till genom arkeologin.

Medan GT får en ordentlig genomgång med mycket information om arkeologins utveckling får Nya Testamentet en mer styvmoderlig behandling. Jag får känslan av att Furuhagen inte vill stöta sig för mycket med vare sig israeler, palestinier eller levande arkeologikollegor och därför inte är lika grundlig. Han går igenom Jesusmyten, men nämner inte så mycket om eventuella bevis. Jerusalems historia får en genomgång, men de problem som finns med dagens utgrävningar skummas igenom.

Om man är historieintresserad tycker jag absolut att man ska läsa den här boken. Eller om man är intresserad av Mellanösternpolitik. Jag tror inte att det går att få för mycket kunskap om vad det är som händer och har hänt där nere och kunskap ger förståelse. Och det behövs.

...Och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf

"Hon stirrade ner i glaset. Nu jävlar, tänkte hon. Nu jävlar dricker jag det här och sen kommer jag aldrig mer att kunna fira jul eller ta emot presenter eller ens krama mina föräldrar som förr, för nu snart har jag druckit sprit och då kommer saker och ting att förändras. Klockan kanske inte stannar och så men det händer någonting med en. Man blir vuxen någonstans inuti. Man gör något som bara är ämnat för vuxna.
Nu jävlar.
'Fy fan vad gott', sa Maggan och höll i nästa andetag på att kräkas."

Det är sent 70-tal och Anna är fjorton år och går i sjuan. Anna älskar Johan, som har en Zündappmoped , snusar gigantiska prillor och är nästan vacker. Johan älskar Anna, men det tar emot att visa det. Hemma finns föräldrar som vill fredagsmysa med varma mackor, och en lillebror som ska bli fotbollsproffs, tandlös och jävlig. Ute på lekplatsen väntar kompisgänget med en kvarting explorer att eftermiddagsfesta på i lekhuset.
Det handlar om en speciell tid i livet, starka känslor och att slitas mellan att vilja vara barn och vuxen. Om cykla förbi utanför huset där just Han bor, gömma p-pillerrecept i skrivbordslådan när man fortfarande sover omgiven av gosedjur, om tjuvrökning och om doften av bensin. Det är oerhört träffsäkert med hög igenkänningsfaktor, och det är en av mina favoriter som jag har läst om flera gånger.

Jag tror inte att boken finns att köpa i handeln längre (den är utgiven 1995) men den brukar finnas på biblioteken.

De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

I en avlägsen framtid, efter det som kallas Återkomsten, lever en Mary med sin mamma och sin bror i en liten by i en stor skog. Människorna har återgått till någon slags medeltidskultur, där religion är makt och kvinnor inte har så mycket att säga till om. Byn omgärdas av ett staket och bevakas av väktare, för ute i skogen finns De oheliga: ett slags zombievarelser som ständigt hungrar efter levande kött. Den som blir biten av en ohelig får smittan och tvingas välja: döden, eller att släppas ut till de andra monstren i skogen.

Byborna har levt isolerade i generationer, och de flesta tror att byn är allt som finns kvar av världen. Mary har dock svårt att finna sig tillrätta med det, hon har hört sagor om havet och vill gärna tro på en värld utanför stängslet. En dag blir hennes mamma biten och förvisas ut i skogen. En kvinna kan inte leva ensam i byn, hon måste tas omhand av familjen, gifta sig eller ansluta sig till Systerskapet, en slags nunneorden som håller byn i ett järngrepp. Då Marys bror avvisar henne tvingas hon flytta in i systrarnas katedral, och allt börjar gå utför. En dag håller inte stängslet för de oheligas attacker, byn invarderas och ingenting blir någonsin som förut.

Jag gillade den klaustrofobiska känslan som målas upp i boken, och det är spännande med zombierna (zombisarna?). Jag, som inte är nån expert vad gäller zombiekunskap undrar: skildras livet efter apokalypsen alltid som en återgång till gamla unkna värderingar där män jagar och försvarar och kvinnor föder barn och tvättar kläder? Har fått det intrycket nämligen... Och det känns ju väldigt trist och inte helt logiskt. Särskilt deppigt i böcker som denna, som utspelar sig flera generationer in i framtiden.

Jag är inte så förtjust i kärlekshistorien som är en stor del av De vassa tändernas skog. Den känns inte riktigt trovärdig, och därför inte blir särskilt intressant.

Boken är den första av tre i en serie.

Game of thrones och min ambivalens till fantasy

Oj vilken tid det tog att läsa George R R Martins Game of thrones! Den var inte bara tjock, läshastigheten drogs ner ytterligare av att det var svårt att hålla reda på vem som var vem i detta myllrande persongalleri. Men det var väl värt tiden det tog (ca 1,5 vecka...)

Jag är en sån person som brukar hävda och tro att jag inte gillar fantasy. Det beror förmodligen på att min första fantasyupplevelse var Sagan om Belgarion, och som jag minns den handlade den om att ett antal surpuppor gick och gick och red och red för att det skulle nog kanske eventuellt hända en spännande grej i bok nummer tre i serien om nu bara huvudpersonerna kom fram någon gång. Alla kvinnor var underskönt vackra med extremt långt svallande hår. Femtonåriga Jenny tänkte: "Ok, EJ imponerad". Men jo, det där var ju bara ett sidospår.

Saken är den att jag faktiskt har läst ett antal fantasyböcker som jag har uppskattat, de flesta av dem ungdomsböcker med mycket sagoaktiga inslag (gärna magiska varelser som troll/älvor osv). Jag gillade till exempel Fabelhaven (Brandon Mull), Ögat över månskäran-serien (Libba Bray) och Den femte systern och övriga i den serien (Mårten Sandén).

Jag kommer antagligen fortsätta tro att jag "inte gillar fantasy", men däremot kommer jag med nöja läsa övriga delar i Game of trhones-serien. Det är så spännande! Jag älskar karaktärerna i boken, de är så härligt komplexa, oförutsägbara och lömska. Man har egentligen ingen aning (hittills) vem man egentligen ska heja på i de invecklade släktfejder och krig som pågår.

Jag såg hela säsong ett av tv-serien Game of thrones innan jag läste boken, och jag tycker att de är väldigt lika. (Förutom att vissa karaktärer som är barn i boken är vuxna i serien, det är ju lite konstigt?). Jag blev väldigt sugen på att se om serien faktiskt, även om jag såg den för bara någon månad sen. Jag tror att den blir roligare när man hänger med mer i fråga om vem som är släkt med vem, och när man har lite mer bakgrundshistoria till vissa skeenden.

Anna har också bloggat om denna serie.

The book of lost things

Jag ska låna ut den här till Jenny (ska lägga den i väskan när jag är klar med detta) så jag ska inte avslöja alltför mycket. The book of lost things av John Connolly utspelar sig under andra världskriget och handlar om David som söker tröst i sina böcker när hans mamma dör. De blir alltmer levande för honom och en natt under ett bombanfall blir han helt indragen i sagornas värld. Till viss del är det ett klassiskt upplägg, han måste växa som människa för att hitta tillbaka till sin egen värld, men Connolly får till det bra. David stöter på figurer från ett otal klassiska sagor, men de är annorlunda från vad vi är vana vid. Till exempel har Snövit och de sju dvärgarna hamnat brevid Marx Kapitalet i bokhyllan, med intressanta resultat.

I slutet av boken finns de vanligaste versionerna av de klassiska sagorna. Det är roligt för en del av dem var det väldigt länge sedan man läste och andra har man bara sett i Disneyversionen. En liten varning bara för intervjun med författaren efter historien, före sagorna. Jag känner att han inte har förstått riktigt hur bra bok han har skrivit utan dissar den en smula. Och det är ju synd.

Unboxing

Jag har fått mina första recensionsex! Brobyggarna av Jan Guillou och Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Tack piratförlaget! Det ska bli jätteroligt att läsa dem.

Häxkvartett

Jag har nyligen läst ut I shall wear midnight av Terry Pratchett. Det är den fjärde boken han skrivit om Tiffany Aching och jag rekommenderar dem allihopa. De utspelar sig på the Chalk, en fattig del av Pratchetts Discworld. Folk lever huvudsakligen på fårskötsel. Tiffany är häxa och böckerna handlar om hennes utveckling. Häxor i Pratchetts version håller visserligen på med en del magi men är framförallt en blanding av läkare, hemtjänst och barnmorska. Tiffany har dock en fallenhet för att råka ut för magiska varelser och vara tvungen att rädda världen. Till sin hjälp har hon de charmigaste sidekicksen man kan tänka sig, the Feegles. Små blå varelser med kilt och förmodligen en skotsk accent. De föredrar att vara fulla och stjäla saker, men det är svårt att inte charmas av dem.

I min bok står det att böckerna är för yngre läsare, men det tycker jag inte märks. Stilen och händelserna påminner mycket om övriga böcker i Discworldserien, kanske med färre kopplingar till vårt samhälle. Man ska nog inte bry sig så mycket om åldersmärkning på böcker (som om jag någonsin gjort det).

Jag rekommenderar att man läser böckerna i ordning. De tre tidigare är The wee free men, A hat full of sky och Wintersmith.

Webcomics

Tänkte fortsätta serietemat med mina topp tre nätseriefavoriter. Det trevliga med webcomics är att de är gratis och uppdateras regelbundet så man har ofta något kul att läsa. Och så finns det flera som är väldigt, väldigt bra. Bara man hittar de som passar en själv.

1. Sluggy Freelance av Pete Abrams. Urmodern av webcomics. Ok, kanske inte, men den har funnits i 15 år. Då uppdaterades den varje dag, nu varje vardag. Så det finns en del att gå igenom om man säger så. Handlingen är svår att beskriva, det har hänt rätt mycket, men spänner från vardagliga nördskämt till alternativa dimensioner och parodier på Harry Potter. Och så finns det en hyperaktiv iller och en mordlysten kanin. Läs den!

 

2. Order of the stick av Rich Burlew. Dungeon and dragonsbaserat, men fungerar lika bra även för de som aldrig spelat (som jag till exempel). Man bör dock gilla fantasy. Den börjar med en grupp äventyrare som tar sig genom en monsterfylld håla med framförallt rollspelsskämt men växer snart till ett episkt äventyr. Det finns 814 strippar (idag) att ta sig igenom, mycket nöje! Den uppdateras lite sporadiskt.



3. Girl genius av Phil och Kaja Foglio. En steampunkserie. Utspelar sig i ett Europa som har gått under av krig och nu hålls ihop av Baronen. Vissa människor är så kallade "sparks" och kan bygga de mest galna saker. Väldigt snyggt tecknad, men den är lite långsam när man läst ikapp, tyvärr. Uppdateras tre gånger i veckan.

Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg

Jag tog mig i kragen och läste ut Den allvarsamma leken, som jag började på i somras och sen glömde bort.

Arvid och Lydia träffas runt förra sekelskiftet och blir kära. Det räcker dock inte för att de ska leva lyckliga i alla sina dagar: Arvid är en ung journalist som inte har tillräckligt bra ekonomi för att gifta sig, och han är dessutom ganska förtjust i sin frihet och vill gärna leva lite ungkarlsliv först. Lydia säger att hon kan vänta, men för en ogift kvinna finns få möjligheter till ett gott liv, och hon gifter sig till slut med en äldre man som hon inte älskar. Arvid luras in i ett äktenskap med en annan kvinna, och åren går.
Tio år senare träffas Arvid och Lydia igen, och upptäcker att kärleken finns kvar. Lydia vill aldrig mer gifta sig och Arvid vill inte svika sin fru och sina döttrar. De inleder en okonventionell relation på gott och ont, men vad vill egentligen Lydia göra med sitt liv?

Det här är ingen feel-good kärleksroman. Det är sorgligt, frustrerande (inte minst pga kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter den här tiden) och bitvis romantiskt.
Språket är oerhört vackert, och det är också ett intressant tidsdokument. Även om jag nog tycker att Doktor Glas är strået vassare är det här en bok som jag gärna läser om.

(Omslaget på bilden är Bonniers nya pocketutgåva, så himla snyggt!)

Tematrio: Serier /Anna

Så lämpligt med serietema nu när jag ändå tänkt skriva ett inlägg eller två om serier. Den här frågan var dock lite knepig. Bara tre serier/romaner? Det finns ju så många bra! Ack ack. Här är i alla fall tre jag gillar.

1. Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Gillar hennes enrutingar väldigt mycket.

2. Bone av Jeff Smith. Fina teckningar och en intressant om än rätt klassisk historia med roliga monster. "Stupid, stupid rat creatures!"

3. Preacher av Garth Ennis och Steve Dillon. En försupen präst träffas av en mystisk kraft och slår ihop sig med sin gamla flickvän och en vampyr för att hitta gud och ställa honom till svars. Mycket grafiskt våld dock.

Tematrio: Serier/Grafiska noveller

Jag såg att Lyrans Noblesser har en tematrio med temat Seriealbum den här veckan, och jag är ju ganska svag för serier..

Frågan är helt enkelt: "Berätta om tre serier/grafiska noveller eller romaner som du gillar!"

Ok!

1) Elfquest (Wendy & Richard Pini)). Älskar dessa serier! Det handlar om en alver, troll, vargar och magi, och är alldeles fantastiskt bra. Väldigt fina teckningar, särskilt i de nyutgivna
samlingsböckerna som fått en helt ny färgläggning. På elfquest.com kan man, generöst nog, läsa alla serier gratis.



















2) Alla Liv Strömqvists böcker. Så smart, lärorikt och roligt.

3) Vi håller på med en viktig grej & Den Hemliga kroppen - Sara Hansson. Har bloggat om dem här.

(En bonusfavorit är Till alla mina vänner och ovänner, av Loka Kanarp. Mest för att jag ser ganska exakt ut som huvudpersonen. Jag såg omslaget i bokhandeln och tänkte "Va, är det jag? Vem har tecknat mig?")

Bokväska

Jag skulle inte ha något emot att bära runt på en sån här handväska. Enda nackdelen är att det är tveksamt om man får plats med en riktig bok i den?

Här kan man köpa den, och andra med fina bokmotiv.

Läsrapport, Oktober

13 böcker hann jag med i Oktober:

The secret history - Donna Tartt
Pollyanna - Eleanor H Porter
Lullabies for little criminals - Heather O'Neill
Elfquest, the hidden years - Wendy & Richard Pini
M is for magic - Neil Gaiman
The end of the line: an anthology of underground horror - Christopher Fowler
Buffy the vampire slayer season 8 vol 1 - Joss Whedon
The lessons - Naomi Alderman
Bröderna - Margit Söderholm
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Den hemliga kroppen - Sara Hansson
Utan ett ord - Linwood Barclay
Skamfläck - Caroline Engvall
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg

Utan ett ord

Imorse läste jag ut vad som känns som en standardthriller: Utan ett ord av Linwood Barclay.
14åriga Cynthia vaknar en morgon i ett tomt hus. Hela hennes familj har försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. 25 år senare bestämmer hon sig för att ta reda på vad som egentligen hände. Varför lämnade dem henne ensam, och kan det vara så att familjen fortfarande är vid liv?

Jo, visst, det är ganska spännande. Jag tyckte att upplösningen var skapligt oväntad, och det finns en del kul bifigurer (till exempel Cynthias pojkvän från high school, en kriminell ledare för någon slags gäng som steker ägg och oroar sig för sin styvdotter) men upplevelsen dras ner lite av att jag ungefär halvvägs in i boken började tycka att Cynthia var riktigt irriterande.

Himla bra serier

Nu blir det serietips:

Alla som nån gång varit elva år borde läsa Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Det är en helt lysande träffsäker skildring av Sara och Rebbe, två bästisar som går på mellanstadiet, älskar spicegirls, tampas med sina föräldrars skilsmässor och mörkrädsla, och det fick mig att flera gånger tänka "ja just ja, precis sådär var det"!

Sara Hansson har även gjort Den hemliga kroppen, som jag också älskade. Det är ett ganska kort album om barnet som växer upp och långsamt inser att kroppen kan vara en fiende, en fiende som måste tuktas och döljas för att man ska passa in.

Grevar och grevinnor

Ibland snubblar man bara över böcker som man aldrig har hört talas om, men som visar sig vara riktigt trevliga.
För nån vecka sen ryckte jag på måfå en bok ur min mammas bokhylla då jag behövde något att läsa på tåget. Det blev Grevinnan, av Margit Söderholm, en riktigt trevlig roman om herrgårdsliv, olyckliga äktenskap och hemliga affärer. Det jag gillade särskilt med boken var att huvudpersonen, grevinnan Charlotte, inte är genomgod och oskyldig (vilket ofta är fallet i böcker av den här typen..). Ibland är hon det, men hon är också omväxlande korkad, orättvis och riktigt jobbig.

Nu har jag läst fortsättningen också. Den heter Bröderna, och handlar om Charlottes söner Will och Carl. Jag ska inte överdriva: den här serien är inget mästerverk, men den är mysig och visst undrar man hur det ska gå för familjerna.

Skamfläck

De senaste dagarna har jag har haft en sån där monoton arbetsuppgift som är rätt skönt att åka på ibland. Skönt att inte behöva tänka så mycket, särskilt när det betyder att man kan lyssna på en ljudbok samtidigt som man jobbar!

Jag fick alltså tid att lyssna färdigt på Caroline Engvalls Skamfläck, en bok som handlar om ungdomar som säljer sex och varför de gör det. Det är såklart en hemsk bok, och en viktig bok. Dessutom är det tyvärr en bok jag blir ganska irriterad på. Den är totalt fullproppad med adjektiv och beskrivningar. Inget är för litet för en lång, lång beskrivning. Det äts inte en kiwi utan att man får veta i detalj vilken nyans av grönt den hade, och hur den doftade. Det äts inte vårrullar, vårrullens frasiga skal krossas mellan huvudpersonens starka tänder, osv. Det gör att boken känns pladdrig, och jag undrar hela tiden varför författaren känner att hon måste peta in så många egna beskrivningar, det tar udden av den egentliga historien.
Men med den här typen av bok vill man inte vara för gnällig. Jag tycker att den, bortsett från att man blir grymt irriterad på pladdret om oväsentliga detaljer, är bra, intressant och väldigt sorglig. (Det är dessutom mycket möjligt att den fungerar bättre som "vanlig" pappersbok?)

Ni vet väl förresten att man kan lyssna på ljudböcker streamat från bibliotekens websidor? Fantastisk funktion!

Första gången en gång till.

Jag såg att Enligt O har hakat på en bloggutmaning igen, och sånt är ju alltid roligt. Den här gången handlar det om att lista tio böcker man önskar att man kunde få läsa igen för första gången.
Det här är tio som jag gärna skulle ha olästa av just den anledningen:


1) Where the heart is/Där mitt hjärta finns - Billie Letts. Så väldigt fin, om oväntad vänskap och kärlek i en amerikansk småstad.

2) The Stand/Pestens tid - Stephen King. Jag har nog läst den åtminstone fem gånger, men oj vad fint det vore att få läsa den utan att ha en aning om hur det ska sluta!

3) Elfquest - Wendy & Richard Pini. Min absoluta favoritserie. Jag minns vilken magisk upplevelse det var att läsa den första gången som åttaåring, och efter ett antal omläsningar är den fortfarande lika bra.

4) Foxfire - Joyce Carol Oates. Karaktärer man önskar att man fick lära känna för första gången en gång till.

5) ...och likväl rör hon sig - Charlotta Cederlöf. En av de bästa romanerna om att vara tonåring.

6) Yarden - Kristian Lundborg . Väldigt vackert om att göra en klassresa nedåt, om arbete och om maktlöshet.

7) Hamiltonböckerna - Jan Guillou. Jag älskar Hamilton och det skäms jag inte ett dugg för. Jag tänker läsa om dem snart, men det kommer inte att vara samma sak när man är förberedd på allt som ska hända.

8) Shantaram - David Gregory Roberts - Otroligt bra, men det tog sjukt lång tid att läsa den så det finns en risk att jag aldrig orkar en omläsning.

9) Juliane och jag - Inger Edelfeldt. En favorit som jag läste första gången som tolvåring (och sen ungefär femton gånger till).

10) Special topics in calamity physics - Marisha Pessl. Underbar bok, men nu när jag vet att jag inte gillade slutet skulle en omläsning bli en helt annan upplevelse.

Inte imponerad av Pojkarna

Pojkarna - Jessica Schiefauer
Kim, Bella och Momo är fjorton år och bästa vänner. De har en väldigt stark gemenskap, vilket behövs med tanke på att de inte har några vettiga vuxna i närheten, och ständigt blir trakasserade av killarna i skolan. De tillbringar en stor del av sin tid i Bellas växthus, ofta lekandes maskeradlekar med avancerade kostymer. En dag hittar de en växt som de inte kan identifiera, och den visar sig avge en magisk nektar som förvandlar dem till pojkar. De nya pojkkropparna ger tjejerna möjlighet att röra sig genom staden utan att känna sig utsatta och utstirrade, och det ger dem även möjlighet att på lika villkor närma sig ett gäng killar. Särskilt Kim älskar att vara pojke och vill uppleva det igen och igen, även om det kostar henne det som tidigare varit det viktigaste i livet.

Den här boken snappade jag åt mig på biblioteket förra veckan efter att ha läst om den i ett flertal bokbloggar. Alla verkar vara eniga om att den är jättebra.
Tyvärr håller jag inte med. Idén är kul. Genusperspektivet låter intressant. Men jag tycker att här blir det för platt, för snabbt berättat, och de olika komponenterna - det sagoaktiga, genustankarna, magin och relationerna mellan tjejerna och mellan Kim och de "riktiga" killarna hon lär känna hänger inte riktigt ihop. Boken vill vara poetisk och magisk, men är mest ...konstig.

The Lessons

The Lessons - Naomi Alderman
James kommer till Oxford med höga förväntningar, men livet där är inte så lätt. Studierna är mycket svårare än han hade räknat med, han skadar sitt knä, hamnar efter med studierna och får inga vänner. Han är stel, osäker och ensam. Livet förändras dock när han lär han känna ett gäng studenter som har en enda sak gemensamt: den karismatiske men instabile överklasskillen Mark. Han erbjuder dem att bo hyresfritt i sitt stora hus, och tillsammans lever de ett slags dekadent yra av fester och champagne.
Åren går, och vännerna tar examen, får jobb, går vidare med sina liv och glider isär. När så Mark dyker upp igen knyts deras liv än en gång samman.

En sak jag verkligen gillade i den här boken är beskrivningarna av miljöer och människor: Alderman lyckas verkligen måla upp levande bilder och karaktärerna känns trovärdiga även om vissa aldrig riktigt får kliva fram och vara med i handlingen. (Man undrar hela boken igenom vem Simon är egentligen. Han är en av vännerna i huset, men har knappt någon personlighet).

Jag är ju svag för historier som utspelar sig i skol- eller universitetsmiljö, och The Lessons gjorde mig inte besviken. Om du gillade the Secret History kommer du förmodligen gilla den här.