Anna dressed in blood

En bok som har fått många positiva omdömen på bokbloggar och på Goodreads.com är Kendare Blakes Anna dressed in blood. Sånt gör en ju alltid nyfiken...

Cas är en tonårskille som lever ett ovanligt liv. Tillsammans med sin mamma och hennes sura katt flyttar han från stad till stad på jakt efter spöken att döda, ett kall han har ärvt efter sin far. Det är nämligen så att spöken inte är några genomskinliga, väna väsen i Cas värld. De är tvärtom blodtörstiga, galna och helt oresonabla.
   När han får ett tips om ett riktigt ondskefullt spöke som kallas Anna dressed in blood innebär det som vanligt flytt, ny skola och nya skolkamrater att lura information ur. Cas vill inte ha några riktiga vänner, det finns inte tid för några varaktiga relationer i hans ombytliga liv. Nu blir han dock tvungen att ta hjälp av skolans populäraste tjej Carmel och den efterhängsne Thomas som hävdar att han kan läsa tankar. Och spöket, Anna, visar sig vara något alldeles extra. Hon mördades på femtiotalet, och går fortfarande klädd i den blodindränkta klänning hon bar när hon mördades. Alla som någonsin har satt sin fot i Annas hur har slitits i stycken, men av någon anledning verkar hon inte vilja döda Cas.
   Boken är helt ok underhållning. Balansen mellan vänskap/kärleksrelationer och övernaturligheter är bra, Cas är sympatisk som hjälte och spökena är härligt onda.
   Men, vi måste prata om det fula omslaget också. Det hade varit SÅ mycket finare om de nöjt sig med den stämningsfulla bilden av huset och dimman och struntat i den dåligt tecknade tjejen. Jag tycker att hon gör att boken ser så oseriös ut, som om man haft extremt låg budget och därför tagit in någon yngre släkting till nån på förlaget som haft bra betyg i teckning på högstadiet.

Julkalender 24e december

"Men när julaftonen kom, påmindes han så starkt om abbot Hans, att han gick ut i örtagården för att tänka på honom. Och se, då han nu gick förbi stället, där han hade lagt ner de kala rotknölarna, såg han, att ur dem hade vuxit upp frodiga, gröna stänglar, som uppbar sköna blommor med silvervita blad!
Han tillkallade alla Öveds munkar, och när de såg, att denna växten blommade på julaftonen, då alla andra örter var som döda, förstod de, att den verkligen var plockad av abbot Hans i jullustgården på Göinge skog."

Legenden om julrosorna, Selma Lagerlöf

Julkalender 23 december

"You poor son of a bitch." Magliore said. He sounded honestly sorry and that was the worst part.
"I don't think it's gonna be a very happy new year for you either". He hung up.
   And that was Christmas.

Roadwork, Stephen King

Julkalendern 22a december

"Men granen gladde sig inte alls, den växte och växte, vinter och sommar stod den grön; mörkgrön stod den; folk som såg den sa: 'det är ett vackert träd!' och vid jultiden blev den fälld först av alla. Yxan högg djupt genom märgen, granen föll med en suck till marken, den kände en smärta, en vanmakt, den kunde inte alls tänka på någon lycka, den var bedrövad över att skiljas från hemmet, från den fläck där den hade skjutit opp; den visste ju, att den aldrig mer skulle få se de kära gamla kamraterna, de små buskarna och blommorna runt ikring, ja kanske inte ens fåglarna. Avresan var alls inte något nöje."

Granen, H. C. Anderson

Julkalender 21a december

"Anna-Maria gav Willy sin glasfågel. Han snyftade sig till sömns, med fågeln tryckt tätt intill sig, och under natten tappade han den ur sängen. Anna-Maria hörde hur den gick i kras, där hon låg bredvid sin tomma lilla gran. Hela natten igenom kände hon den stickande doften från julgranen i näsborrarna och hörde det lilla svaga ljudet från barren, som droppade ner på golvet."

Glasfågeln, Eleanor Farjeon

Julkalender 20e december

"Det var rätt dåligt med julpynt rent allmänt. Jag hade pliktskyldigast satt upp den gamla adventsstjärnan av förgylld plåt och en fin bonad med korsstygnsbroderi - en röd stuga i en skog så snötäckt att den såg ut att vara doppad i vispgrädde. Annars var det bara ett par ljusstakar som annars brukade stå undangömda i ett skåp. Ville man se tingeltangel kunde man i stället titta ut genom fönstret. Var och varannan balkong var invirad i ljusslingor, några hade ritat på fönsterrutorna med något slags snöspray, och familjen på andra våningen hade satt upp ett helt batteri av blinkande kulörta lyktor, både ute och inne. Jag fattade inte att e stod ut."

Berg har inga rötter, Manne Fagerlind

Julkalender 19e december

"My parents, as with everything, have a sensible attitude to Christmas. The tradition in our family is that everyone's name goes into a bowl and each person is assigned the task of buying one present, for the person whose name they pick out.
Forgive my capitalism, but I thought it a rotten tradition."

Behaving like adults, Anna Maxted

Julkalendern 18e december

"Harry hade aldrig i hela sitt liv ätit en sådan julmiddag. Hundra feta, stekta kalkoner, berg av stekta och kokta potatisar, stora fat med tjocka små prinskorvar, terriner med smörade ärtor, silversnipor med tjock, härlig köttsås och tranbärssås - och travar med magiska smällkarameller utspridda över hela bordet med bara några decimeters mellanrum."

Harry Potter och De Vises Sten, J.K. Rowling

Julkalender 17e december

"-Får jag ha julgran?
Ironin var helt bortkastad. Korintögonen blev fuktiga. Körsbärsmunnen plutade. Rösten lindades in i sockervadd.
-Så kärt. Så oerhört vackert av er att vilja hålla på gamla traditioner. Det trodde jag inte förekom bland dagens ungdom. Ni är ett praktexemplar, redaktören Sandahl."

Döda vänner - trogna grannar, Jan-Olof Ekholm

Julkalender 16e december

"Christmas came and went without notice, except that with no work and everything closed there was no place to go to get warm except, for a few hours, to church. I came home afterwards and wrapped myself in my blanket and rocked back and forth, ice in my very bones, and thought of all the sunny Christmases of my childhood - oranges, bikes and Hula Hoops, green tinsel sparkling in the heat."

The Secret history, Donna Tartt

Julkalender 15e december

"Jag klär mig i luciakläder. Vit kåpa, rött skärp kring magen. Jag sitter stilla i mörkret i teaterskrubben i gymnastiksalsdelen i Östra läroverket som är skolan som jag går i. Jag väntar på att man ska komma med ljuskronan, sänka ner den på mitt huvud, tända ljusen - det är alltid någon som placerar ljus av rinnartypen i min krona. Det är inte luciadagen, jag sitter där i alla fall och väntar. När jag väntat tillräckligt länge och ingen kommer nedsänker jag själv kronan på mitt vackra huvud, jag tänder ljusen, stearinet rinner ner i hår och hårbotten och vidare i rännilar i pannan. Det är skönt, det heta och det brännande, en ilning genom kroppen; det är lilla döden".

Diva, Monika Fagerholm

Julkalender 14e december

“Mamma hade lagat kalkon till middagen och bar pärlhalsband och gjorde sig till som en TV-mamma. Allihop åt tillsammans i den “formella” matalsen. Av tradition är julen mycket stor i vårt hem, men vi träffar varandra så mycket att det inte var så viktigt att vara tillsammans. Vi pratade om macar och produkter.”

Microslavar, Douglas Coupland

Julkalender 13e december

"Barn i förskoleåldern plockas opp ur sina mjuka bäddar, kläs i vita skjortor, struthattar eller julröda tomteluvor och kånkas ut i kylan för att forslas iväg och lussa för väntande farföräldrar och morföräldrar, På Grand hotell skall snart utländska nobelpristagare blinka, yrvaket och vantroget, mot ljuskransade änglagestalter, utan förvarning materialiserade vid deras huvudgärd.”

Vitklädd med ljus i hår, Maria Lang

Julkalender 12e december

“ ‘Jag håller på att plocka fram alla julsakerna, ja, jag vet, jag vet, det är bara oktober, men det är så mycket skit som ska fram, ja, du vet hur det är’.
Benjamin ser sig omkring i rummet där det står kartonger på golvet, i soffan och på soffbordet, alla fulla med julsaker: julgransprydnader, små tomtar, stora tomtar, avklädda tomtar, glitter, girlanger, adventsljusstakar, bonader, julkrubbor, dukar, julbockar...

‘Faktiskt inte’, säger Benjamin. ‘Du förstår, som vittne firar jag inte jul’. 

Den andre viftar undan honom.
‘Men snälla lilla hjärtat, jag är jude, jag firar inte heller jul, men nu pratar vi om att dekorera lägenheten och då är jag helt med’.”
 

Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell

Bilden föreställer mitt (Jennys) favoritjulpyssel: Bajstomten.
Han kom till i första eller andra klass, alla barn fick göra
likadana tomtar efter fröken Evas förlaga. Namnet kommer
av formen, såklart.  

Julkalender 11e december

"Man kände, att man hade lik i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla voro missnöjda."
 
Hemsöborna, August Strindberg

Julkalender 10e december

Fast jularna hade ju ändå inte varit riktigt detsamma på senare år, sedan men började bli vuxen. Mer och mer hade de känts som besvikelser. Det var väl så att man skulle vara barn för att kunna uppleva julen, och att de vuxnas arbete med att ställa till riktiga jular mest var försök att återskapa sin egen barndom - för sina barn, och genom dem för sig själva.

För Lydia, Gunn-Britt Sundström

Djurbästisar

I Bästa vänner bjuder Jennifer S Holland på 47 berättelser om djur som blivit vänner med djur av andra arter. Här finns till exempel hundar som tagit hand om griskultingar och vargungar, en hund som dagligen leker med en flock vilda delfiner och en elefant som blev bästis med ett får.
   Kapitlen är korta, vilket gör att man gärna läser ett eller två åt gången när man har en liten stund över. Boken är väldigt söt, både berättelserna och fotona på djurkompisarna.
   Språket är inte särskilt imponerande, det känns väldigt mycket som en speakerröst på nåt Animal Planet-program (väldigt överlastat med synonymer och otroligt käckt), i vissa av berättelserna kan man ifrågasätta om relationen som beskrivs verkligen kan kategoriseras som vänskap, och många gånger är det för ytligt och kortfattat. Dock är det en väldigt gullig bok som ger några timmars ren underhållning för en djurälskare.

Julkalender 9e december

 
“Sen går vi till julbordet. Jag har precis nått fram och funderar som bäst på hur jag ska få plats med alla läckerheter på min tallrik då jag plötsligt ser hur Alexander långsamt segnar ner och faller med ansiktet före rakt i det gigantiska gravlaxfatet. Jag tänker först att han uppför sig lite opassande, hur hungrig han än är, sen inser jag att han faktiskt har svimmat. Stackars Alex hasar sakta med ansiktet mot laxen, längs bordet, ner på golvet och blir liggande”.

Någon sorts extas, Johan Kinde

Julkalender 8e december

"Fan vad det här suger! Sitta själv i ett mörkt, svinkallt hus mitt i skogen på självaste julafton! Ingen el, ingen teve, inga klappar, ingen food! Helvetes jävla skit! Inga droger har jag heller... Tur att jag är så jävla high on life!"

Rocky, vol 6, Martin Kellerman

Julkalender 7e december

"Det snöade lite och snön smalt. Dagarna gick. Den folkliga materialismens största högtid bröt in. På julafton frös slasket på vägar, fält och gårdsplaner. Luften ställde sig stilla. Himlen lyste violett av frost."

Nässlorna blomma, Harry Martinson

Julkalender 6e december

"På morgonen hade han också fått en inbjudan att fira jul med Erika och hennes man i Saltsjöbaden. Han hade tackat nej i förvissningen om att det måste finnas en gräns för Greger Beckmans välvilliga inställning till triangeldramer och han hade ingen önskan att utröna var den gränsen gick. Erika hade invänt att det faktiskt var just hennes make som föreslagit inbjudan och retade honom för att han inte vågade ställa upp på en riktig trekant. Mikael hade skrattat - Erika visste att han var enfaldigt heterosexuell och att erbjudandet inte var allvarligt menat - men beslutet att inte tillbringa julafton i samkväm med sin älskarinnas make hade varit orubbligt."

Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson

Julkalender 5e december

"Han får en fin liten hatt av kräppapper som jag har gjort själv. Själva pappret stack upp ur en papperskorg för några dagar sedan när jag hade vägarna förbi, som det heter, och så tog jag med mig det och har senare använt några nattliga timmar till att vika en sinnrikt utförd hatt. Själv får jag inget särskilt."

Doppler, Erlend Loe

Taltips

Karin Adelsköld, ståuppkomiker, har skrivit en bok om hur man blir komiker, eller åtminstone roligare när man håller tal. Det är en matnyttig bok, fylld med praktiska tips på när man ska skämta, hur man ska skämta och varför man ska skämta.

Boken är väldigt inspirerande, jag blir sugen på att hålla tal när jag läser den. Men jag tänker mig att jag kommer kunna hålla fantastiskt roliga tal utan förberedelser, så jag har nog inte läst tillräckligt i den.Tur för min omgivning att jag inte behöver hålla tal särskilt ofta. Principerna för att vara rolig verkar i alla fall väldigt enkla, sedan gäller det bara att öva.

Jag förväntade mig att boken skulle vara roligare, men det är väldigt få som kan skriva om humor och själva vara roliga. Det är också väldigt tydligt att skämt som passar muntligt och i vissa situationer inte alls gör sig i skrift.

Jag har inte läst några andra böcker om att hålla tal, så jag kan inte göra några jämförelser. Men det här är en bra och lättläst bok med massor av tips som säkert kan passa de flesta.

Julkalender 4e december

"Vid Lucia erbjöds jag precis som de andra en ledig eftermiddag för julklappsinköp. Conny gav mig en extra femhundring, Det gjorde mig konfunderad. För det första var jag ju i princip redan ledig om eftermiddagarna. För det andra måste det ju vara allmänt bekant att jag saknade anhöriga - så vem var det meningen att jag skulle handla klappar till?"

Edens bakgård, P C Jersild

Läsrapport - November

Tretton böcker blev det i november. (Mitt lyckotal, yay!)

# Fånge i hundpalatset - Martina Haag
# Chanslös - Gail Carriger
# Proggiga barnböcker - Kalle Lind
# World war Z - Max Brooks
# Boken om Joe - Jonathan Tropper
# Caroline - Margit Söderholm
# Brideshead revisited - Evelyn Waugh
# A monster calls - Patrick Ness
# Daddy-long-legs - Jean Webster
# Den frusna trädgården - Kristin Hannah
# Svarta havet - Kthvane Davrichewy
# Kattguld - Anna-Lena Brundin & Staffan Heimersson
# The replacement - Brenna Yovanoff

En liten prinsessa (och en piga)

Ännu en barnboksklassiker avklarad! Denna gång Frances Hodgson Burnetts A little princess från 1905.

Sara Crewe har växt upp i Indien med en ensamstående far. När hon blir sju år är det dags för henne att få en utbildning, och hon får ensam flytta till London för att gå på Miss Minchin's flickskola.
Saras far är rik, och hon får allt en liten flicka kan önska sig. Hon  har dessutom lätt för sig i skolan, talar redan flytande franska och älskar att lära sig saker. Trots det beter hon sig inte bortskämt utan är tvärtom snäll och generös mot de mindre lyckligt lottade flickorna, och hon vinner snabbt deras beundran med sin fantastiska fantasi. 
   När fadern plötsligt dör förändras Saras liv. Hela familjens förmögenhet är borta, och allt tas ifrån henne. Hon kan inte längre vara elev på skolan utan får på nåder vara kvar som tjänsteflicka. Hon blir av med sitt fina rum och får flytta in i en kall skrubb på vinden,sätts i hårt arbete och får inte ens äta sig mätt. Trots svårigheterna försöker hon hålla humöret uppe och hjälpa andra som behöver henne.
  
A little princess är en ganska söt historia, och även om Sara i stort sett bara har positiva egenskaper (vilket lätt blir å-så-smörigt) så gillar man henne. Dock är boken, som förmodligen de flesta andra som skrev för mer än hundra år sen inte helt oproblematisk för den moderna läsaren. Det är faktiskt väldigt märkligt att det är jättejättesynd om Sara när hon blir fattig, men kökspigan Becky som alltid har levt under vidriga förhållanden får inte alls samma sympatier från omgivningen. Det är det faktum att Sara uppenbart är "väluppfostrad" och från en högre samhällsklass som gör att folk överhuvudtaget ser att hon behandlas illa. I slutet är Sara om igen en liten prinsessa, men för Becky finns inget annat liv än ett som piga.

Julkalender 3e december

"Så jag gick upp på vinden och tog ner den hopsnickrade halvlådan som det stod SVENSKA SOCKERFAB och RIKS AKTIEBOLAGET på och klädde granstackarn, fast utan minsta glädje, det kändes bara bedövat. Pappa hade glatt sig som ett barn åt julen, det var hans stora högtid då allting skulle vara som det alltid hade varit med dragspelsgirlanger mellan takåsarna och tomtedans runt spiskåpan. Hans barnslighet och iver hade genomsyrat allt, när julljusen tändes hade mungipan darrat. Nu var ingenting sig likt och skulle aldrig bli."

Nancy, Elsie Johansson

Riktigt, riktigt bra paranormal YA

The replacement - Brenna Yovanoff

Mackie har växt upp i småstaden Gentry i en helt normal familj. Han har gått i en normal skola, haft normala vänner.. det är bara han som inte är normal. Han är faktiskt väldigt, väldigt onormal och har alltid fått anstränga sig till det yttersta för att passa in. Mackie tål inte lukten av blod, klarar inte av att gå på helgad mark (vilket blir lite besvärligt då hans pappa är präst) och är allergisk mot järn. Han vet inte riktigt vad han är, men han vet att han egentligen inte hör hemma bland människorna. Han är en bortbyting, något som lämnades som ersättare för en mänsklig baby i en barnkammare för sexton år sedan. Något som kanske borde ha dött för länge sedan.
   Det blir allt svårare att leva som alla andra. Inte nog med att det är extremt svårt att undvika att röra vid metall, det har börjat dyka upp en del märkliga, kanske farliga, typer i Gentry. En liten flicka dör, men hennes storasyster är helt övertygad om att det egentligen var något annat som dog och att systern fortfarande finns någonstans. Mackie inser att han måste ta reda på vad han egentligen är för något. Kanske det finns fler som är som honom, och kanske de kan hjälpa honom att leva det liv han önskar sig.

The Replacement har en härlig originalitet. Jag älskar varelserna som Mackie blir tvungen att närma sig, de är en så fantastisk kombination av härliga och otäcka. Boken har en touch av folklore/saga, men de får aldrig någon traditionell benämning - det pratas inte om feer/alver/monster eller liknande, och det är skönt att man inte har några egna föreställningar om hur de BORDE vara som stör läsningen.
   En annan sak som jag gillar är att  fokuset inte ligger på en kärleksrelation mellan människa/övernaturligt väsen (vilket är så himla vanligt i den här genren att det ofta blir tjatigt). Det finns en kärlekshistoria, men  den får inte större utrymme än andra relationer och intriger.  
   Den här boken borde verkligen filmatiseras, det skulle kunna bli så otroligt snygga bilder av de miljöer och karaktärer som beskrivs.
    

Julkalender 2a december

"Redan innan han kom hem kände han att någon sorts förkylning var på väg. Näsan hade börjat rinna och han hade förmodligen feber. När han bäddade ner sig vid det röda ljuset i den  gnissliga sängen (han förbannade sin glömska att inte skaffa normal glödlampa) skakade han av frossbrytningar. Han fumlade upp några av sina kassetter och fick på sig hörlurarna och slöt ögonen.
Han låg kvar i stort sett utan att kunna röra sig i två dygn medan febern i hans kropp rasade ut och den tunna klara vätskan som rann ur hans näsa övergick till gediget tjockt snor. Så firade han jul."

Den demokratiske terroristen, Jan Guillou

Julkalender 1a december

"Hatar julen. Allting är inrättat för familjeliv, romantik, värme, känslor och klappar, och om man sitter där utan karl och utan pengar och ens mamma är ihop med en portugisisk skurk och ens vänner inte vill vara vän med en längre får man lust att utvandra till någon stenhård muslimsk regim där de åtminstone behandlar alla kvinnor som utstötta.”

Bridget Jones dagbok, Helen Fielding

Julkalender 2012 - the beginning

Vi tänkte ha en liten julkalender här på bloggen (som de unika snöflingor vi är). För att komma i riktigt härlig julstämning blir det julcitat från olika böcker. Vi kör strax igång!

Bästa arbetarförfattaren

Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.

Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.

En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.

Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.

Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).

Kattguld - inga guldhistorier

Jag är enormt svag för allt som handlar om katter, och kattägare som berättar om sina husdjur måste vara vinst varje gång. Tänkte jag. Det var det inte. Kattguld är en samling texter av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson med katter som mer eller mindre centralt tema. Ibland är katterna huvudpersoner, ibland dyker de upp som en liten twist alldeles i slutet av ett kapitel som handlar om något helt annat. Det är som bäst när de skriver om sina egna katter Mjau och Bosse och mer långtråkigt när det handlar om icke-kattrelaterade saker. Visst är det en del söta berättelser, men det blir liksom aldrig nån riktigt kul poäng av dem. Helhetsintrycket är platt och det hela känns lite halvhjärtat.

Svarta havet igen

Anna recenserade Svarta havet av Kéthévane Davrichewy häromdagen (samma dag som jag läste ut den lustigt nog). Hon var lite skeptiskt, själv tyckte jag om den.
   Bokens huvdperson Tamouna vaknar i Paris på sin nittionde födelsedag. Hela familjen ska fira, men det viktigaste är att hennes livs stora kärlek Tamaz har lovat att komma på kalaset. Varvat med förberedelserna och festen får vi genom tillbakablickar följa Tamounas liv - den lyckliga uppväxten i Georgien, landsflykten till ett främmande land, anpassningen till ett nytt liv, familjen, vänner... Hela tiden finns Tamaz i bakgrunden, mannen hon aldrig fick men som hon alltid har älskat.
   Jag är inte jätteförtjust i själva kärlekshistorien. Tanken är väl att den ska binda ihop alla bilder och vara en konsant i Tamounas liv men jag tycker inte att den tillför särskilt mycket. Jag blir mest förvirrad och retar mig på att hon aldrig gör minsta ansats till att närma sig honom på riktigt utan nöjer sig med att ha honom som en fantasi genom hela livet.
   Det jag gillar är att boken är så pass kort och ändå tecknar ett helt liv. Det blir inte långtråkigt eftersom man egentligen bara får ögonblicksbilder, och det är snyggt att skildra ett helt liv med dessa nedslag i tiden utan att det känns som att man som läsare har missat något viktigt.

Patriarkal smörja

Juntunen har stulit en massa guld med hjälp av två kompanjoner. De åkte fast och han har levt livets glada dagar, men nu är det snart dags för deras frisläppande. För att undkomma dem beger han sig till norra Finland där han snart stöter ihop med major Remes, en försupen militär som har tagit ett friår.

Den första boken jag läste av Arto Paasilinna var Kollektivt självmord och jag tyckte att den var väldigt rolig. De övriga böcker av honom jag läst har inte levt upp till den. De hängda rävarnas skog blev jag riktigt besviken på. Männen är mansgrisiga, av de tre kvinnor som finns är två frejdiga prostituerade och en hundraåring. En meh-bok, helt enkelt.

Män som hatar bögar

Vissa män älskar andra män. Och vissa av dessa har oturen att stöta på män som tycker att det är värt att slå ihjäl dem för. Johan Hilton har i No tears for queers skrivit om tre hatbrott, ett i USA och två i Sverige. Han berättar om brotten, om rättegångarna och medierapporteringen och väver samman det till en större berättelse om varför bögar mördas.

Boken är väldigt jobbig att läsa. Morden är brutala och även om de skildras i etapper är det tungt. Det är dock en bok som alla borde läsa. Det jag tyckte var intressantast var hur homofobi oftast uppkommer i homosociala grupper. När män umgås tätt tillsammans uppstår ett behov av att visa att man inte är bög och det enklaste sättet att göra det är genom bögskämt och böghat. Så enkelt, och ändå så svårt att göra någonting åt. Det här var kanske inte den bästa boken att ha med sig på en studieresa då jag träffade några arbetskamrater för första gången, men läs den!

Svarta havet

Det finns två sorters böcker som jag tycker återkommer alltför ofta. Den ena är min absoluta hat-genre: gammal man skriver om när han var ung man, precis flyttat till storstad och går runt och trånar efter kvinnor (snark). Den andra är motsvarande genre för kvinnor: gammal kvinna minns sitt liv och hur det inte blev som hon ville. Eftersom den senare är mer ovanlig tycker jag inte lika illa om den, men den är inte heller min favorit.

Svarta havet av Kéthévane Davrichewey tillhör den senare genren. Tamouna bor i Paris och det är hennes nittionde födelsedag. Hennes barn och barnbarn kommer förbi under dagen för att förbereda kvällens fest men det enda hon kan tänkta på är att Tamaz, hennes ungdomskärlek, har lovat att komma förbi. Medan dagen går tänker hon tillbaka till sin uppväxt i Tbilisi, Georgien och hur hennes familj tvingades fly till Frankrike.

Det jag gillade med den här boken var att den handlar om georgier och delvis utspelar sig i Georgien. Det är inte ett land som jag har särskilt bra koll på och det är alltid intressant att läsa om sådana. Till exempel hade jag inte koll på att landet var på väg att bli en demokrati i början av 1900-talet. Beskrivningen av de georgiska utvandrarnas tillvaro i Frankrike är intressant, hur vissa bara längtar tillbaka och tar första chansen de får att åka hem medan andra snabbt anpassar sig till sitt nya land.

Jag gillade inte huvudpersonen och hennes ungdomskärlek. Det var svårt att förstå varför de aldrig fick ihop det. Tamouna kändes väldigt självutplånande, en som hela tiden lever för andra. Skildringen av henne är inte särskilt intressant och jag blev mest lite deppig av hela historien. Georgiendelen var intressant, men överlag vad det inte en bok som grep mig.

Krig och sagor

Systrarna Meredith och Nina har aldrig förstått sig på sin mor. Hon har alltid hållit en distans till dem, aldrig berättat något om sig själv och sin bakgrund, aldrig älskat dem som de skulle ha önskat. Som tur är har de en kärleksfull och öppen pappa som alltid har varit deras fasta punkt i livet.
   Systrarna har inte mycket gemensamt. Meredith är den som skaffade familj tidigt och stannade kvar i familjeföretaget, Nina är alltid på resande fot, ständigt på jakt efter det perfekta fotot i de oroligaste miljöerna. När fadern blir svårt sjuk återförenas systrarna, och gör ett försök att lära känna sin märkliga mamma. Nina misstänker att den ryska saga som modern berättade för dem när de var små på något sätt är en ledtråd till vem hon egentligen är. När de än en gång får höra sagan är det inte riktigt samma berättelse som de känner igen från barndomen. Sagan handlar om belägringen av Leningrad och det fruktansvärda som hände där.
   Historien om systrarna är ok, men det som berörde i berättelsen var styckena om tiden i Ryssland. Det är nästan så jag önskar att det hade handlat bara om flickan i Ryssland, de moderna familjeintrigerna bleknar så mycket i jämförelse. Jag är inte säker på att jag gillar berättarstilen med sagorna som kursiverad text (som dessutom ofta börjar mitt i en vanlig mening på ett ganska jobbigt sätt). Jag är också lite tveksam till slutet som var lite... onödigt. Trots den kritiken så är boken läsvärd: både intressant och gripande.

Ytterligare en klassiker att bli besviken på

Jean Websters Daddy-Long-Legs från 1912 är en coming-of-age-klassiker om en ung flickas väg genom college.
   Jerusha Abbott har växt upp på ett barnhem. När hon är 18 år får hon veta att en anonym välgörare har beslutat sig för att bekosta hennes collegestudier, med det enda villkoret att hon skriver brev till honom. För en föräldralös flicka som aldrig trott att det skulle vara möjligt att få utbilda sig är det en oerhörd chans, och Jerusha är väldigt entusiastisk och tacksam.
   Boken består av hennes brev till den okände mannen, som hon kallar Daddy-Long-Legs (som insekten) eftersom det enda hon vet om honom är att han är lång. Brevens innehåll varierar med hennes humör, ibland är hon strålande glad och berättar små anekdoter om livet på skolan och ibland sur och irriterad på att hennes brevvän aldrig svarar på hennes brev. Jag tänkte mig att boken skulle ha lite mer Anne på Grönkulla-kvaliteer, och men intrigen är mycket, mycket tråkigare. Faktum är att det inte händer någonting under Jerushas fyra år på college. Hon köper nya klänningar för pengar som Daddy skickar, hon lär sig simma, hon går på dans på Princeton. Men det finns inga som helst konflikter i boken (förutom nån missad tenta, och att hon ibland straffar Daddy genom att skriva extremt formella brev), vilket kanske är en ganska realistisk skildring men inte en särskilt intressant. Slutet gör mig dessutom riktigt irriterad! Det här är en av de där klassikerna som inte har så mycket att säga oss längre.

A monster calls - Patrick Ness

Sju minuter över tolv på natten kommer monstret till Conors hus. Det är enormt stort och bultar på väggen så att tavlorna ramlar ner, men Conor blir inte rädd. Han hade väntat sig något värre.

Monstret har kommit för att berätta tre historier, för berättelser är viktiga. Conor vill inte höra några historier, vad han vill är att allt ska vara som förr. Som det var innan hans mamma blev sjuk, när han blev behandlad som alla andra.

Monstret är inte intresserat av vad Conor vill, det har blivit kallat och tänker göra det monster gör. Det vill ha något från Conor, något som han absolut inte vill ge.

A monster calls är en annorlunda berättelse om sjukdom, sorg och mobbing - inte en skräckbok som man skulle kunna tro. Den är väl egentligen skriven för barn, men det är en sån där fin bok som passar för vuxna också (sådär lite Roald Dahl-aktig). Jag gillar kombinationen av sagomonster och riktigt bitande realism.

Brideshead revisited - årets tråkigaste läsning?

Brideshead revisited (En förlorad värld på svenska) av Evelyn Waugh är en sån där bok som man ofta hör folk prata helt lyriskt om. Kanske hade jag för höga förväntningar (svårt att inte ha det när man har hört att det är så mångas absoluta favoritbok), men jag tyckte inte alls om den.
    Berättarrösten, Charles Ryder, träffar Sebastian under sin studietid i Oxford. Sebastian är lite lagom excentrisk: han verkar ständigt vara lite småfull, bär runt på en nallebjörn och tar sig friheter med bilar tillhör andra. De unga männen blir vänner, och trots att Sebastian först ihärdigt hävdar att Charles aldrig någonsin ska få möta hans föräldrar och syskon så blir Charles snart nästan som en del i familjen, och tillbringar mycket tid på deras gods Brideshead.
   Tiden går. Sebastian blir allt mer alkoholiserad, och Charles blir allt mer intresserad av hans syster Julie. Jag tyckte att boken verkade lovande alldeles i början, men blev mer och mer trött på att det inte hände något. Överklassen lallar runt, super, jagar, gnäller. Relationerna mellan karaktärerna förändras, men inte på ett sätt som gör det spännande. Det pratas och pratas om religion, de styckena är väldigt långtråkiga. Meningen är väl att berätta om hur tillvaron förändrades för den brittiska överklassen under tiden för världskrigen, men för mig blev boken för långdragen och tråkig. (Jag lyssnade på den på ljudbok. Kanske den hade varit lite bättre om jag hade läst den på papper - det hade iallafall gått lite snabbare, och så hade jag sluppit irritera mig på att inläsaren läste alla repliker från kvinnor med överdrivet pipig röst).

Hemsk barndom

Jack och mamma bor i Rummet. Jack är fyra år och vet inte om att det finns en värld utanför. Ibland på kvällarna kommer Svarte Man till rummet och därför måste Jack sova senast klockan nio. Livet är inrutat med matlagning, städning, lek och tv-tittande. Jack trivs med livet, men när han fyllt fem berättar mamma att allt inte är som han tror, att det finns en värld utanför rummet och att de ska försöka ta sig dit.

Boken är intressant för att den skildrar ett barn som växt upp i fångenskap och hans försök att anpassa sig till den verkliga världen. Den känns trovärdig. Men den är ganska jobbig att läsa för att den skrivs från en femårings perspektiv. Det är skickligt utfört, men femåringar är inte så smarta och jag blir ganska irriterad på Jack av och till. Han sätt att prata om Mattan och Bordet med stor bokstav och som om de var personligheter är jobbigt i längden. Det gör att det blir ett avstånd till personerna i boken som gör att jag inte riktigt tar till mig deras känslor och inte riktigt bryr mig. Det blir helt enkelt en smaskig historia om brottsoffer.

Jenny har också läst, och hon tyckte inte likadant som jag.

Boken om Joe - Jonathan Tropper

Joe Goffman har haft enorma framgångar med sin debutroman: en vass uppgörelse med Bush Falls,småstaden han växte upp i. Han har klart för sig att människorna i stan är minst sagt missnöjda med hur han har framställt dem, men då han har bestämt sig för att aldrig återvända hem så gör det inget. Nu är det sjutton år sen han flyttade till New York. Han kämpar med att skriva en andra roman, misslyckas med den ena relationen efter den andra och är i stort sett ensam.
   En dag ringer hans bror och berättar att deras far ligger i koma, och Joe inser att det inte går att hålla sig borta längre. Han måste åka hem.
   I Bush Falls sprids nyheten om Joes återkomst med blixtens hastighet. De som blir det minsta glada över att se honom är hans tonårige brorson, hans dödssjuka barndomsbästis, milfen han fantiserade om som tonåring och kanske hans första och enda riktiga kärlek. Mot sig har han... i stort sett alla andra.
Joe håller uppe en ganska obekymrad fasad. Med tanke på det som hände det där sista året förtjänar faktiskt stan allt han har skrivit om den. Det mesta är ju sant, och det som inte är det har iallafall bidragit till att göra romanen lite bättre. Återkomsten väcker en massa minnen. Jobbiga minnen av en far som aldrig förstått honom och en bror som han inte haft något gemensamt med. En vän som råkade illa ut, och en vuxenvärld som svek när de hade behövt hjälpa. Mobbing, trakasserier och oro. Samtidigt finns det fina minnen, flickvännen han älskade så mycket, en sista magisk sommar med kompisgänget...
   Tillsammans med de få människor som fortfarande klarar av att titta på honom utan att vilja slå en stol i huvudet på honom upptäcker Joe att det kanske, trots allt, inte är försent för andra chanser och att han till och med kan ha felvärderat vissa människor.

Det är på många sätt en mörk historia som är nästan jobbig att läsa, men samtidigt bjuds det på rikligt med svart humor och en del riktigt härliga karaktärsporträtt. Ibland är det kanske lite förutsägbart, men det är inte en spänningsroman så det gör faktiskt ingenting - det är dialogerna och känslorna som är den stora behållningen. Om jag ska säga något negativt så är det hur bokens kvinnor beskrivs: som ett perfekt utseende och inte mycket mer. (Jo, vissa beskrivs mer som "gammal sur kärring"). Jag kan lite bortse från det eftersom boken är skriven ur perspektivet "34-årig man som aldrig riktigt har växt upp och som tvingas konfrontera känslor från tonåren". 
   Boken är minst lika bra som Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling som jag lästa förra året, och jag måste försöka läsa Sju jävligt långa dagar väldigt snart!
  

Turkiska transvestitmord

Profetmorden av Mehmet Murat Somer är en deckare som utspelar sig i Turkiets transvestitvärld. Flera transvestiter hittas mördade och huvudpersonen, föreståndare för en av Istanbuls främsta transvestitklubbar, tycker inte att polisen tar morden på allvar. Hen börjar själv utreda brotten, en utredning som för hen till olika delar av Turkiet och till olika samhällsskikt.

Som deckare betraktat tyckte jag inte att boken var särskilt speciell. Det som verkligen fastnat är persongalleriet och skildringarna av Istanbul. Vi var på en bokbloggsträff med författaren (som var mycket rolig att lyssna på) och han förklarade att han velat visa att transvestiter är människor som alla andra. Det har han både lyckats och misslyckats med. Alla transvestiter som förekommer i boken är prostituerade och överdramatiska. Men samtidigt charmiga. Huvudpersonen känns mest dryg och väldigt otrevlig mot sina vänner, som dock verkar älska hen. Det finns också en del intressanta bikaraktärer bland männen som köper sex av transvestiterna. Boken framställer det som om det är vanligt och accepterat i Turkiet att män går på transvestitklubbar och köper sex, vilket jag (fördomsfullt) har lite svårt att tro, framför allt acceptansen.

Överlag var boken en lättläst och lättsmält liten historia som jag kan rekommendera. Till skillnad från kalla svenska deckare med deprimerade kommissarier är den annorlunda och rolig och personerna växer på en.

Jenny har också recenserat denna bok.

Födelsedag

Man har ju fyllt år, och det är rätt uppenbart att min familj känner mig :) Ungefär hälften av presenterna var böcker. Recensioner kommer så småningom, har ganska mycket att läsa just nu.

Zombiekrig

Vad hände egentligen under Zombiekriget? I World War Z reser en reporter runt i världen och intervjuar människor om deras personliga upplevelser av tiden då smittan spreds, de döda vaknade och paniken bröt ut. Zombiepandemin hanteras olika i olika länder: vissa vägrar in i det längsta att tro att det finns ett problem, vissa väljer ut vilka medborgare som ska få chansen att överleva, vissa satsar hårt på militära insatser. Jag har inte läst särskilt mycket zombielitteratur (ännu), men jag har fått känslan av att de, liksom filmer på temat, oftast utspelar sig på en begränsad plats. I World War Z får man föra berättarröster från hela världen, och det gillar jag. En del av berättelserna är lite segare än andra, men de flesta har något som jag tycker om.
   Jag lyssnade på boken som ljudbok, och det var kul att de olika rösterna gjordes av olika skådespelare. Rekommenderas!

Proggiga barnböcker

På bokmässan köpte jag en hel hög böcker av Kalle Lind, och den första jag läste blev Proggiga barnböcker. Det är en kärleksfull granskning av 1970-talets politiska barnlitteratur, böcker som innehåller en hel del element som verkar ha försvunnit ur bilderböckerna: demonstrationståg, revolutioner, onda kapitalister, närbilder från förlossningar, tortyr och miljöförstöring. Vissa av böckerna måste varit helt absurda även på den tiden de skrevs, en del skulle kanske funka än idag. Ett fåtal av böckerna har jag själv läst som barn (hur-barn-blir-till-skildringen Per, Ida och Minimum var till exempel väldigt populär på 80-talet,), vissa har jag hört talas om och de allra flesta är helt nya bekantskaper.

Att man inte har läst alla böcker som avhandlas gör ingenting, det är väldigt roligt att läsa om dem ändå. Det är väldigt välformulerat och fyndigt, och jag gillar att författaren inte bara skrattar åt tokigheterna utan även försöker förstå vad som låg bakom och respekterar författarnas försök att visa barnen hur världen ser ut och hur man gör för att förbättra den. Det blir många skratt (mitt favoritkapitel handlar om socialrealistiska ungdomsböcker), och på köpet får man en liten historielektion om det politiskt medvetna 70-talet där det var fult att "köpa onödiga saker i en affär" och fint att hjälpas åt. Den fattige var alltid god, den rike alltid ond och barns rätt till information togs på stort allvar
En jätterolig bok med snygg layout som jag kommer att bläddra i många gånger!

(Kalle Lind har en jätterolig blogg som heter En man med ett skägg). 

Varulvar och parasoller

Chanslös, av Gail Carriger, är den andra boken om den själlösa Alexia i ett steampunkigt London. Den börjar där bok nr 1, Själlös, slutar. Alexia är nygift med den hetlevrade Conall Maccon och därmed alfahona för hans varulvsflock, samtidigt som hon är drottning Victorias rådgivare i övernaturliga frågor. Hon kan inte heller låta bli att försöka avstyra väninnan miss Ivy Hisselpenny från att köpa fler vidrigt fula hattar. Alexia har med andra ord fullt upp, men såklart trasslar det till sig än mer.
   En mystisk åkomma drabbar det övernaturliga samhället: plötsligt förlorar både varulvar och vampyrer sina krafter och blir dödliga. Kan det vara ett hemligt vapen som har tagits in i staden?
   Sökandet efter gåtans svar tar vår hjältinna ända till Skottland och hennes makes ursprungliga flock, och på vägen dit dyker det upp en rad nya bekantskaper, intriger och uppfinningar.

Det är kanske inte intrigen som är behållningen med Carrigers bokserie (även om historien är spännande och tillräckligt oförutsägbar) utan snarare de härliga karaktärerna. Alexia är underbart obekväm: hennes själlöshet gör henne väldigt praktiskt och okänslosamt sinnad, vilket gör att hon är betydligt mer burdus och frispråkig än andra mer väluppfostrade damer. lord Maccon, den brutale varulvsledaren som enbart låter sig tämjas av sin bestämda hustru. Den begåvade och mystiska uppfinnaren madame Lefoux som klär sig i herrkläder och vars avsikter och lojaliteter är oklara in i det sista. Och, såklart, Alexias vampyrvän lord Akeldama som får vara med på ett hörn med sina extravaganta outfits.
Det är hela tiden roligt med rappa repliker. Jag har inte läst någon av böckerna i serien på engelska, men det känns som att översättaren har gjort ett fint jobb. Språket har väldigt bra flyt och känns tidsenligt.

Det här är riktigt mysig sträckläsning, det tar bara några sidor så är jag helt insugen i Alexias värld. Det är något med kombinationen av övernaturliga varelser, ständiga byten av klänningar och luftskepp som är alldeles oemotståndligt. Boken är en värdig uppföljare till Chanslös, och jag väntar spänt på del tre! Det slutar nämligen med en rejäl cliffhanger....

Själlös och Chanslös ges ut i sverige av Styxx fantasy (och har de typiska svarta sidkantera - så snyggt!)

Fånge i hundpalatset - Martina Haag

Jag ser mig inte som ett fan av Martina Haags böcker. De är liksom lite för käcka, överdrivna och ansträngt skojiga. Ändå läser jag bok efter bok, så någonting har de ändå som jag gillar.

Jag opererade mitt knä nyligen och kände för att läsa något lättsamt och snabbt, och hittade då Fånge i hundpalatset här hemma. Jag tror att jag har burit hem den från bokbytesrummet för ett par månader sen.
   Jag vet inte om det var för att jag var trött när jag läste, men jag tyckte den var riktigt trevlig. Flera av texterna var riktigt roliga, men samtidigt stör jag mig på överdrifterna. Det ska väl göra allt extraextraroligt, men flera gånger skruvas allt till ett varv för mycket (t ex framstår Martinas man som rent sinnessjuk när det handlar om bilar eller hundar).
   Det mesta handlar om familjeliv (många barn och två riktiga monster till hundar. Och så något konstigt som krafsar runt i källaren), men ett par kapitel handlar om Martinas tonårstid. Jag gillar de texterna mycket, men de passar inte allt ihop med de övriga. Plötsligt är det inte roligt alls, utan tvärtom ganska plågsamt att läsa. Tonårsskildringarna förtjänar en egen bok, jag tror det skulle vara intressant läsning både i krönikeform och som roman.

Läsrapport Oktober

Oktober blev av någon anledning en riktig lässvacka. Bara sex böcker lästa?! Såhär kan det ju inte få fortsätta... :)

# Betvingade - Simona Ahrnstedt
# Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
# Mina fräknar - Sofia Hallberg
# Tio stationer - Jenny Valentine
# Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt
# Mannen utan öde - Imre Kertész

Mannen utan öde - Imre Kertész

Mannen utan öde är en skildring av livet i koncentrationsläger sett genom en fjortonårig judisk pojkes ögon.
   En dag när han åker buss till arbetet stoppas bussen och alla passagerare skickas utan vidare information till Auschwitz. Tack vare att en fånge varnar honom för att uppge sin rätta ålder klarar han den första utrensningen. Han skickas så småningom vidare till Buchenwald och Seitz, får uppleva svält, sjukdom och död. Livet i lägret blir efter ett tag det normala, förtrycket något självklart som inte ifrågasätts och det går även att uppleva lycka i den absurda miljön.
   Jag blir lite förvirrad över hur kall berättarrösten ställer sig till allt som händer. Ingenting berör honom riktigt, han blir inte arg, inte hatisk, han ifrågasätter inte ens tyskarnas rätt att göra vad de gör. Författaren har själv överlevt Auschwitz så jag antar att det är en trovärdig historia. Det onormala kan bli normalt när man inte får uppleva något annat. Dock blir boken lite tråkig. Det känns ju lite konstigt att säga med tanke på ämnet, men det är nog det kyliga, och överdrivet naiva iakttagandet hos huvudpersonen som gör att jag inte riktigt kommer in i berättelsen. Å andra sidan kanske det är exakt så det är tänkt att man ska uppleva boken, och den var intressant att läsa.

Spegelvampyrer

Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt

Arri är sjutton år och missförstådd av hela världen. Det är föräldrarna, välvilliga men omöjliga att prata med, lillasystern som förvandlats till en översminkad såpaklon och bästisen som plötsligt säger upp kontakten efter en konflikt som Arri anser sig vara oskyldig till. I skolan finns Oscar, ouppnåligt vacker, som Arri drömmer om men inte tror att hon nånsin kan komma närmare.
   En dag ser hon en skugga i spegeln, och innan hon vet ordet av har hon fått tillträde till en annan värld. Den gåtfulla platsen heter Eidolon och befolkas av en grupp bleka, vackra vampyrer. Arri får en speciell kontakt med Leonidas, och han berättar att hon har kommit till Eidolon av en särskilt anledning. Just hon behövs.
   I den vanliga världen händer det också intressanta saker. Oscar visar sig vara betydligt mer lättillgänglig än Arri kunnat drömma om, och hon inser att hon kommer bli tvungen att göra ett val...

Arri är oerhört irriterande, så pretantiös och högtravande - precis som många sjuttonåringar. Det övernaturliga inslaget vävs inte samman med verkligheten på ett helt övertygande sätt, jag tycker bättre om styckena som handlar om familjen, skolan och Oscar än vampyrdelarna. På det stora hela är boken iallafall underhållande och ger en lite annorlunda vinkel på vampyrtemat.

Tio stationer - Jenny Valentine

Lucas och hans storasyster Macy övertalar sin mamma att få ta med sig lillebror Jed och farfar Norman på utflykt till ett museum. Det är bara tio stationer med tunnelbanan, vad kan gå fel? En hel del tydligen. Plötsligt har lillebror och farfar, som är ganska senil, försvunnit spårlöst och paniken är ett faktum.

Den här boken fick jag gratis på bokmässan. (Det är mer en novell än en roman, bara 62 sidor lång). Tydligen är karaktärerna gamla bekanta för Jenny Valentine-läsare, det handlar om samma familj som i Hitta Violet Park. Jag kan tänka mig att om man har läst den och älskat den så tycker man att det är fint att återse Lucas och hans syskon. Har man inte läst den så är Tio stationer tyvärr ganska menlös och inte särskilt spännande. Jag tänker att jag borde testa att läsa en av Jenny Valentines vanliga böcker - hon är så hypead i bokbloggarvärlden så det måste ju finnas något där som jag inte ser i den här boken.

Krossa en häxa själv!

Hittade ett väldigt roligt och sött bokmärke på etsy: det är the Wicked Witch of the West från Oz som blir mosad i en bok istället för under ett hus. Jag minns att scenen när huset landar på häxan och hennes ben skrumpnar ihop var oerhört obehaglig (när jag var ungefär 5-6 år så att säga), men bokmärket känns som att jag skulle kunna hantera utan att bli rädd :)

Bokmärket kan köpas här. 

Mina fräknar - Sofia Hallberg

Karins lever ett stillsamt liv. Hon jobbar deltid på en tråkig arbetsplats via Manpower, har en sambo som hon inte pratar med och har i stort sett gett upp hoppet. Sambon Mats är framgångsrik, självsäker och välklädd.Karin har toppbetyg från universitetet men har aldrig jobbat inom det område hon utbildat sig i. Hon har självförtroende, men ingen självkänsla. Hon ser helt okej ut, men är tom inuti.
Mats arbetar långa dagar och reser ofta, och när han är hemma har de inget att prata om. Mats tittar på teve. Karin sitter på en stol i köket och tittar ut genom fönstret.
   En dag upptäcker Karin ett mönster bland sina fräknar. En bokstav. Hon börjar leta efter fler, och blir snart besatt av dessa tecken. Det måste betyda något! Vad vet hon inte, men hon tänker att om hon hittar alla bokstäver som gömmer sig på hennes kropp så kommer budskapet klarna.
   Livet är så oändligt enformigt och tomt, men det börjar långsamt förändras. En granne tar kontakt med Karin och visar henne ett alternativt sätt att leva., Mats sviker på ett hänsynslöst sätt och ett erbjudande om ett nytt jobb tvingar Karin ur hennes monotona tristess.

Jag tyckte mycket om den här boken, man får verkligen en känsla för Karin trots att hon är så avstängd och ofta beter sig ganska märkligt. Vi var med på en författarträff på Forma books för någon månad sedan, och då berättade Sofia Hallberg att många sagt att de tycker att boken är otäck, att de trott att Karin blev mer och mer psykiskt sjuk. Jag tyckte inte att den var otäck, mer fascinerande. Jag tolkade det inte som att Karin var galen, utan som att hon var mer eller mindre deprimerad hela tiden. Det maniska undersökandet av sin egen hud tänkte jag mer på som en strategi för att orka, något att hänga upp dagarna på.
   Jag fick inget riktigt grepp om Mats. Han är en riktig glidare, har aldrig behövt anstränga sig för att få något han vill ha och verkar inte bry sig om någon annan över huvud taget. Han och Karin har varit tillsammans i tjugo år, men de har en oerhört kall och distanserad relation. Det verkar inte som om han bryr sig om henne som person alls, kanske han bara vill ha någon mer alldaglig i sin närhet att glänsa bredvid.
   Jag gillar hur berättelsen om Karin liksom segar sig fram. Hon mår dåligt, hon mår lite bättre, hon mår jättedåligt... och det finns ändå hopp för henne. Hon gör sig allt mer självständig och oberoende och upptäcker sin egen styrka bit för bit.
   Mina fräknar är Sofia Hallbergs debutroman. Hoppas att det kommer fler i framtiden!

Torka aldrig tårar utan handskar

Alla verkar läsa Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar nu. Med rätta. Alla borde läsa den.

Det är 1980-tal, och Rasmus flyttar från en liten by utanför Arvika till Stockholm. I storstan ska han äntligen få vara sig själv, få vänner som förstår honom och träffa män som vill ha honom. Han ger sig in i en yra av one night stands, äntligen fri att leva sitt eget liv. Benjamin har växt upp som Jehovas vittne, och när han börjar inse att han är homosexuell måste han välja mellan kärleken och familjen och församlingen.
  Samtidigt börjar de första rapporterna om en ny sjukdom komma. Det verkar vara en slags cancer, vanlig bland homosexuella män, men ingen tror till en början att sjukdomen kommer att spridas ända till Sverige. Det gör den. Den smyger sig på, fler och fler börjar känna sig dåliga, får sår i munnen och  blir inlagda på sjukhus med mystiska symptom. Än så länge är det ingen som vet vad det är de har drabbats av. Än så länge kan Rasmus och hans nyfunna vänner fortsätta festa, ragga och  njuta av att ha funnit varandra och en stark gemenskap.
    
   Boken är, precis som jag hade förväntat mig, otroligt bra. Så hemsk, så sorglig, men också så fin i skildringen av Rasmus och Benjamins familjer, sökandet efter ett liv som man får forma själv, gemenskap och kärlek. Det är en av Gardells allra bästa, och det känns otroligt långt till hösten 2013 när del två kommer ut.

Tematrio - Kroppsdelar

Det var ett tag sen vi var med och körde Lyrans tematrio här på Boklandskap, men nu är det dags igen! Den här veckan är frågan: "Berätta om tre böcker med kroppsdelar i titeln".

1) Where the heart is (Där mitt hjärta finns på svenska) - Billie Letts
Sjuttonåriga Novalee Nations pojkvän smiter ifrån henne vid WalMart i en liten småstad mitt i ingenstans. Novalee är höggravid, pank och ensam. Hon har ingenstans att ta vägen och flyttar i hemlighet in i varuhuset. Det är en fantastiskt fin roman, en riktigt varm och mysig bok om vikten av vänskap och familj och om att kunna gå vidare när riktigt hemska saker händer. Jag har läst om den här boken många gånger (minst fem tror jag) och den är lika bra varje gång. Rekommenderas varmt!

2) Det nakna hjärtat - Lisa Tucker
Dorothea har i hela sitt liv levt isolerad med sin far och bror, helt utan kontakt med det moderna samhället. Barnen har fått lyssna på musik från förr, hämtat sin kunskap om världen från gamla uppslagsverk och varit klädda i 50-talskläder. När brodern en dag försvinner ger sig Dorothea ut i världen för att hitta honom. Det blir inte okomplicerat när hon ska försöka förstå det moderna samhället...

3) Fjärilen i min hjärna - Anders Paulrud
En bok om att förbereda sig för döden. Författaren skrev om sig själv och sin sjukdom, väldigt vackert och tänkvärt samtidigt som det såklart är sorgligt.

Medeltidsromans

Simona Ahrnstedts andra bok Betvingade är en romanceroman som utspelar sig på medeltiden.
Illiana Henriksdotter är dotter till en storman, och har haft otur på kärleksfronten. Hon har varit trolovad två gånger, och båda gångerna har hennes tilltänkta dött innan bröllopet. Nu är hon trolovad för en tredje gång, m1ed grannpojken Axel. Illiana ser fram emot ett lungt och stillsamt liv i hembygden, men så plötsligt förändras allt. Hon blir på grund av en rad olyckliga omständigheter tvungen att gifta sig med riddaren Markus Järv, en man som är vida känd för sin grymhet och hänsynslöshet. Ingen av dem vill ha den andre, men de finner sig i sitt öde och börjar långsamt lära känna varandra. Både Markus och Illiana visar sig ha oväntade sidor, och relationen blir stormig.

Boken var ganska mysig med sin relativt okomplicerade intrig. Jag gillar att den utspelar sig på medeltiden, och författaren har gjort omfattande research för att få allt att stämma med hur människor levde på 1300-talet. Det är dock vissa passager som känns lite tidsmässigt tveksamma, t ex när Markus tänker att Illiana är sexig. Använde man det ordet på medeltiden? Jag vet inte, men det känns lite för modernt.
Jag stör mig lite på att det allt för många gånger dyker upp scener där Illiana och Markus bråkar, hon är så arg så arg och verkligen hatar honom, och så kysser han henne och bråket övergår i passionerat tantsnusksex. Det är så irriterande att hon är så lättmanipulerad och aldrig, så att säga, bråkar färdigt.

Betvingade var helt ok, jag är väl inget fan till romancegenren direkt, men det är roligt med romaner som utspelar sig i historiska miljöer. Jag tyckte mycket mer om Simona Ahrnstedts första bok Överenskommelser, kanske för att den kändes mer dramatisk och karaktärerna var lite mer trovärdiga. Det ska komma en tredje historisk romance av Ahrnstedt, som om jag minns rätt ska utspela sig på 1600-talet. Jag kommer absolut läsa den också, och hoppas på att den håller Överenskommelser-klass.

Anna har bloggat om boken här.

En sån där vidrig bok där mamman dör

När hon har gått
smakar jag på Whips
berömda pannkakor

och de är delikata. 
Onekligen.

Men jag vill ändå trycka ner det perfekta lasset
i halsen på honom.

Mamma
kunde inte laga mat.


I En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones får vi möta Ruby vars mamma just har dött. Hennes moster kan inte ta hand om henne, och den enda andra släkting som finns att tillgå är en pappa som hon aldrig har träffat. Inte nog med att pappan bor på andra sidan USA så att Ruby måste flytta flera tidszoner ifrån alla sina vänner - han är dessutom en berömd (och rik) filmstjärna. Pappan visar sig vara snäll, och det är uppenbart att han anstränger sig för att lära känna sin dotter. Ruby tycker att det är för sent för sånt. Han övergav henne och hennes mamma, han är en svikare som man inte kan lita på.

Boken är skriven i diktform, vilket till en början var lite fint och sedan övergick till att bli mer och mer irriterande. Jag tycker inte att läsningen flöt så bra, de korta raderna gjorde att jag tänkte in konstiga pauser i alla repliker. Ruby är lite väl oresonlig, men å andra sidan har hon en väldigt turbulent tid bakom sig så man kan kanske unna henne att vara lite tjurskallig.
Boken var ok, men om den hade varit skriven på "vanligt" sätt (vilket jag föredrar rent språkmässigt) så hade den inte haft något unikt alls. Den är finns betydligt mycket mer form än berättelse i den, och det är lite tråkigt.

Jag väntar under mossan - Amanda Hellberg

Halvengelska Tilda tillbringar som alltid sommaren i sin morfars stuga i Sverige. Det är ganska långtråkigt i stugan, och det är verkligen inte särskilt bekvämt, men Tilda har det bra med sin morfar. Hon tänker en hel del på sin mormor som varit försvunnen sedan Tildas mamma var liten. Det är något konstigt med sättet mormodern försvann på, helt utan förvarning, från ett lyckligt familjeliv och utan att ta med sig några saker.
Det är annat som också är konstigt. Det verkar som om det är någon som viskar till Tilda, Någon som inte är riktigt mänsklig.
Berättelsen utvecklar sig till ett riktigt fantasyäventyr med inslag av nordiska sagoväsen. Stämningen i boken är både krypande otäck och lite mysig, precis som en riktig saga ska vara. Jag tycker dock att det är synd att den är så kort som den är. Idén är så bra att jag hade velat ha mera av allt. Jag tyckte att tempot och de tvära kasten mellan actionscener gjorde att den känndes lite för forcerad. Det går så snabbt allting! Jag hade gärna läst en längre bok som broderade ut händelserna lite mer. Att sagan känns så snabb och hetsig gör att den blir lite barnslig (vilket iofs är ok då den är tänkt att vara en ungdomsbok). Men man ska väl inte klaga, det är väl ändå ett tecken på att en bok är bra när man önskar att den varit dubbelt så lång :)

En shopaholics bekännelser

Jag brukar gilla chick lit, men av någon anledning har jag aldrig läst Sophie Kinsellas böcker. Nu låg den här bland de översta i kassen jag fick av Jenny och fick följa med på min Lissabonresa i helgen. Tyvärr tog den slut innan flygresan gjorde det, den var väldigt lättläst.

Rebecca Bloomwood lever ett glamoröst liv i London. Hon jobbar som ekonomijournalist och spenderar sin lediga tid med att shoppa kläder, skor och smink. Det ingen i hennes omgivning vet är att hon har stora skulder på grund av allt shoppande. Hon har flera kreditkort som alla är övertrasserade och får arga brev från banken. Hennes sätt att hantera det är att gömma breven och shoppa mer för att må bättre.

Jag tyckte att En shopaholics bekännelser var jobbig att läsa. Det var som att titta på ett avsnitt av Lyxfällan, men utan ordentliga ekonomer som kommer och styr upp allting. Jag blir irriterad på Rebecca för att hon inte tar tag i saker, för att hon inte förstår hur lite pengar hon har. Det är väl en rätt bra skildring av ett missbruksbeteende men jag tycker aldrig man kommer riktigt nära Rebecca. Jag blir stressad över hennes lögner men bryr mig samtidigt inte så mycket. Slutet kändes rätt avhugget, typ "snipp snapp snut, så var allt bra igen". Jag vet att det finns fler böcker, men känner inget större behov av att få veta hur det går (och jag vet ju redan hur det går, titlarna säger det mesta).